Det här är en efterlängtad bok. Det känns som att jag väntat på den hur länge som helst men sanningen är egentligen den att det inte är så mycket längre än ett år (ett och ett halvt kanske?) sedan förra delen i serien gavs ut. Men ett år kan ibland vara en lång, lång tid…
Jag älskade Ondvinter, hade lite svårt att ta mig in i Eldbärare (vilket nog var mer mitt fel än bokens) men älskade den också ungefär halvvägs in och ända till det febrigt utlästa slutet. Och nu är det alltså dags för Förbundsbryterskan, dags för tredje delen i Berättelsen om Blodet, dags att se om det verkligen ska hålla och leda fram till den där fina serien som jag hoppas så mycket på.
Förbundsbryterskan tar vid där Eldbärare slutar. Sunia och Wulf söker sig till nolafolket för att bryta förbundet som styrt förhållandet till de underjordiska sedan urminnes tider. Att berätta något om handlingen är egentligen omöjligt, det är svårt att inte trassla in sig i trådarna och lika svårt att redogöra för vad som verkligen händer. Och dessutom skulle man kunna argumentera för att det faktiskt inte händer någonting, egentligen… Den enkla sättet att förklara det på är att Wulf och Sunia går under jorden och möter sina och andras minnen, de möter vittra och repfolk och tid förflyter. Men hur den förflyter och vad som egentligen är dröm, verklighet eller förebud känns mindre viktigt, och det måste man nog läsa själv för att ens börja förstå.
Kan det då vara en bra bok om ”ingenting” verkligt händer? Ja, hur bra som helst faktiskt. Jag skulle säga att det är den bästa i serien hittills och även om inte allt händer på riktigt så händer det verkligen. Så att säga. Jag får några svar, fler frågor men framförallt så lär jag känna Sunia bättre. För det här är en bok om Sunia och hennes inre demoner, om hennes saknad, skam och styrka.
Berättelsen om Blodet är en serie inom fantasygenren, med tydliga och många inslag av saga. Själv har jag läst så lite fantasy att jag inte tycker mig kunna göra några jämförelser eller dra några paralleller men det jag kan säga är att allt det övernaturliga, allt det underjordiska och alla förfärliga och fantastiska varelser känns helt naturliga i Björkelids tappning. Jag tror på Sunias och Wulfs värld rakt igenom. När jag i framtiden ska uppmuntra mina barn att läsa för att resa mellan världarna i sitt eget huvud tänker jag placera Berättelsen om Blodet i deras händer och lämna dem med all den lästid de behöver.
Och själv kan jag naturligtvis knappt bärga mig innan jag får läsa upplösningen. Ett år är som sagt en lång, lång tid ibland men jag hoppas att jag inte behöver vänta så väldigt mycket längre än så. Å andra sidan är jag mer mån om att få en fin avslutning än vad jag är om snabb läsning och den som väntar på något gott och så vidare… Vi kan väl nöja oss med att jag längtar helt enkelt. Mycket.
~Natur & Kultur, 2011 / Recensionsexemplar~
Andra om som skrivit om Förbundsbryterskan: Bokstävlarna, Eli läser och skriver (och vi är alla rörande överens om att Förbundsbryterskan är bäst i serien, hittills)
Åh, vad kul! Den har jag också väntat på.
Vad roligt att vi alla gillade den här delen bäst. 🙂
Jag gillade också att få lära känna Sunia bättre. Det känns som att man kommer Wulf ganska nära i den andra boken så det känns som att det verkligen var på tiden att vi fick lite mer av henne, fick några fler pusselbitar.
Ja det är kul att vi tycker så lika, särskilt som tonen skiljer sig en del från de två förra. Det kändes som att det var tid att få komma lite närmare Sunia nu, hon är ju ganska enigmatisk och jag tycker att den underjordiska vandringen funkade väldigt fint som redskap för att komma närmare hennes innersta tankar och upplevelser av det som vi redan fått uppleva med Wulf. Ett snyggt sätt att kunna upprepa utan att bli tjatig.
Jag läste ut den här ganska så nyligen, under gårdagen, och jag kan säga att det jag verkligen uppskattade var den där väldigt svenska känslan, av hur det flöt på i en känsla av årstiderna, och hur man fick en uppskattning av att dessa fyra böcker verkligen kommer att sitta ihop fint i en streckläsning, med en väldigt stark tematisk känsla för sinnestämning och natur.
Jag håller med, Förbundsbryterskan ger förutom en väldigt fin läsupplevelse för stunden en stark förhoppning om att serien kommer att bli en sammanhållen och bra helhet när den är färdigskriven. Gillar också stämningen och den starka närvaron av natur, årstider och folktro i boken.
Oj, vad konstigt, jag älskade del 1 och 2 men har inte ens kommit igenom trean. Jag bara slutade mitt i utan att bry mig om den. Tyckte den var tråkig, bara en massa upprepningar och omtagningar och stillastående.
Det är konstigt det där att man kan tycka så olika. Men jag som älskade Förbundsbryterskan kan ändå förstå vad du menar, det är nog en älska eller lämnabok iom att den är så speciell. Det är något med rytmen och det drömlika som hypnotiserade mig men om man inte fastnar för det kan jag förstå att det kan framstå som trist istället.
Jag går emot majoriteten av recensionerna jag har läst och tycker inte att den var den bästa. Jag tyckte att den blev för djup och för rörig och som Helen ovan sa, jag slutade lite att bry mig. Tyckte inte att det var samma skrivsätt i denna som det övriga, det flöt inte längre på. Men har trots allt läst ut den och väntar på den sista delen, blir intressant att se hur den läggs upp!
Jag håller med om att den är skriven på ett helt annat sätt än föregångarna. För mig funkade det utmärkt och där de två tappade mig ibland så sög Förbundsbryterskan in mig direkt och släppte aldrig taget. Ska bli väldigt spännande att se hur sista boken blir, har svårt att tro att den blir på samma sätt som denna då den känns så egen.