Halvblod

En vampyrbok till? Kan det verkligen vara något att lägga under julgranen i år? Lite skeptisk blir man (jag)  ju – kan det finnas något mer att skriva, ska den hamna inom den uttjatade snällvampyrgenren som man (återigen jag) i ärlighetens namn är rätt trött på?

Sofie Trinh Johansson har gett sig på uppgiften att försöka skapa en ny vampyrroman, med en ny infallsvinkel och faktiskt också nya teman. Och jag tycker att hon lyckas riktigt bra. Aveline är en till synes vanlig tjej som ganska snart inser att verkligheten är en helt annan än den hon förberett sig på. Hon är ett halvblod, dvs hälften människa och hälften vampyr, och hon är dessutom eftersökt av sina vampyrsläktingar. Hon tvingas fly från allt det välbekanta och tvingas dessutom förlita sig på tvivelaktig hjälp för att klara sig.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. Låt oss ta det i punktform:

  • Aveline. Hon är sårbar men gömmer sig aldrig bakom det i sina relationer, hon är riktigt tuff och ibland riktigt, riktigt irriterande korttänkt och alltså kan jag relatera till henne.
  • Billy. Ok att det ibland är lite övertydligt vad det gäller vissa hemliga saker i berättelsen men han är en väldigt komplex och fint tecknad människa, förlåt karaktär. Det finns förstås den lilla nackdelen med Billy att han är väl hårdhänt i sitt hanterande av Aveline men han har också den fördelen att han skärper till sig när han inser det. Jag gillar dessutom att det inte alltid är självklart vem som är den starka (fysiskt såväl som psykiskt) av Billy och Aveline i olika situationer.
  • Vampyreriet. Sofie Trinh Johansson gör ett riktigt bra jobb när det kommer till att bygga upp ett trovärdigt vampyrsamhälle med regler och naturlagar. Jag är också väldigt förtjust i hur hon suddar vid gränserna för gott och ont och hur hon till exempel låter Aveline gå över dem vid upprepade tillfällen. Det dödas i den här boken och det görs på äckliga sätt. Jag gillar hur författaren inte väjer för någonting i den vägen.

Det finns egentligen bara en sak som stör mig i boken och det är en karaktär som jag inte vill avslöja allt för mycket om. Men jag kan säga så mycket som att han är väldigt god. Likt en cockerspanielvalp går han runt och är just bara god vilket irriterar livet ur mig (jag tror för övrigt att det är meningen att jag ska känna så, hoppas det i alla fall). Det i sig väcker dock intressanta tankar på hur sjukt det är att man (jag) har lättare att relatera till ondska än godhet. Borde nog läsa om vissa passager i terapeutiskt syfte…

Halvblod är första boken i en trilogi och jag kommer helt klart läsa fortsättningen för att få veta var den leder Aveline, Billy och den irriterande ;). Håll också utkik här på bloggen för det kommer att bli en utlottning vad det lider. För er som redan skaffat boken behöver jag inte berätta att jag har blurbat boken men jag gör det ändå eftersom jag är lite stolt över det :).

~Mörkersdottirs förlag, 2011 / Förhandsexemplar~

Den fiktiva julkalendern

Inspirerad av alla med ambitiösa planer för bloggbaserade julkalendrar tänker jag faktiskt också bjuda på lucköppning fram till jul. Dock blir min kalender av den mer ickeambitiösa varianten och jag tänker ägna mig främst åt att tipsa om saker. Allra mest kommer jag att tipsa om läsvärda bloggar och berätta lite om varför jag gillar dem. Till detta kommer jag också att tipsa om några böcker som jag tycker att alla borde läsa. Det blir, som brukligt är, en lucköppning/ett tips per dag med start imorgon. Och eftersom jag tycker det är mysigast med lucköppning om morgonen kommer tipsen publiceras klockan 08:00 varje dag fram till och med julafton.

Austenälsk

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Jane Austen. Jag tycker att hennes böcker ger underbar avslappning, ofta elak samhällsanalys och alltid ett spännande persongalleri. Jag gillar flera av hennes hjältinnor skarpt och skulle nog faktiskt kunna tänka mig att leva resten av mitt liv med Mr Knightley (om jag slapp ta hand om min pappa på daglig basis och dessutom inte behövde leva instängd i ett stort dragigt hus).

Jag tror att mitt första möte med Austen var den där numera klassiska BBC-versionen av Stolthet och Fördom, den med Colin Firth ni vet (klart ni vet). Därefter föll jag handlöst för boken. Sen läste jag Förnuft och känsla, blev besviken och kände en aversion (som tyvärr finns kvar än idag) mot boken och många av dess karaktärer. Emma var å andra sidan en riktigt stor läsupplevelse och den där känslan att ägna flera sommardagar och kvällar åt att besöka Hartfield är en av de oförglömliga. Mansfield Park läste jag för första gången i samma veva och också den vann mitt gillande. När det gäller Northanger Abbey och Övertalning (den senare är för övrigt min Austenfavorit, mycket tack vare den elakt genomskådande tonen och att jag tycker så himla mycket om Anne Elliot) är jag osäker på om jag såg någon filmatisering innan jag läste böckerna eller inte.

Gemensamt för alla böckerna är att jag sett dem filmatiserade och att jag är i det närmaste beroende av att se om olika varianter av dessa filmatiseringar med jämna mellanrum. Jag äger exempelvis tre versioner av Emma, två Övertalning, en Northanger Abbey, en Mansfield Park (men är också på jakt efter en tidigare som iofs inte är lika bra men som jag ändå gärna vill ha), två Stolthet och fördom och en Förnuft och känsla (trots allt, men det är ju den med Alan Rickman…). De riktigt tidiga versionerna (80-talet och dessförinnan) har jag hållit mig borta ifrån eftersom jag är lite rädd för hur jag ska uppleva dem – lite för kostymigt, lite för uppenbart daterat?

Vilka är era favoritfilmatiseringar? Hur har ni mött Jane Austen, i filmformat eller i bok?

Julklappsbytesfrågor, och svar

Jag är, tillsammans med 64 andra bloggare med i En bok om dagens stora julklappsbyte. För att underlätta för min hemliga bokvän kommer här ett inlägg med all möjlig information om mig och mina egenheter:

Vilken genre håller du dig helst till då du läser? Jag är öppen för det mesta och läser allt från skräck till Jane Austen. Det blir inte särskilt många deckare längre dock. Det finns väl en genre som jag oftare återvänder till och det är vampyrböcker av alla de slag – men det kanske inte är en genre?
Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?) Jag älskar Margaret Atwood (äger Alias Grace, Tjänarinnans berättelse, Leva i synd, Oryx & Crake, Kattöga och Robber Bride) och Jane Austen (äger alla böcker). Annars har jag nog inte så många egentliga favoritförfattare utan är ganska ”otrogen” i min läsning, precis som när det gäller genre.
Läser du på andra språk än svenska? Vilka? Jag läser gärna på engelska men längre än så sträcker sig inte mina förmågor (norska och danska skulle gå om jag måste men helst inte – har närmast traumatiska minnen från vissa kurser där litteraturen varit på dessa språk 😉 )
Lyssnar du på böcker?  Nej, det har jag inte lärt mig än.
Samlar du på böcker av någon särskild författare? Målsättningen är att äga allt av Maria Lang och där har jag kommit ganska långt även om några av de senare böckerna fattas i samlingen. Det vore roligt att äga alla av Margaret Atwood också och så samlar jag förstås hela serien om Sookie Stackhouse. Annars samlar jag mest på böcker i största allmänhet…
Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? Det bästa är nog att kolla på min recensionslista här på bloggen, jag har ju läst en del innan den startade men någon heltäckande lista finns inte.
Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!) Jag vill bli uppslukad på något sätt, ointressant vilket. Och så vill jag gärna läsa böcker som stannar kvar och ger mig något att tänka på länge. Jag är dock inte helt främmande för underhållningsläsning (typ Charlaine Harris) heller förstås 🙂
Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken? Jag har som sagt lite svårt för deckare, läste mycket sådant för några år sedan och då föredrog jag Minette Walters och Elisabeth George. Min antideckarkänsla hindrar dock inte att jag älskar Maria Lang och gärna läser exempelvis Elly Griffiths med stor behållning. Jag tror att en deckare måste ha ett mått av mysighet för att locka mig. Och så ska de helst inte handla om barn som råkar illa ut.
Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken? Jag skulle vilja testa någon av Charlaine Harris serier som inte handlar om Sookie (Lily Bard eller Aurora Teagarden). Kolla också min boktolva för tips, det finns ju sjukt många författare jag inte läst.
Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få? Nej, inga jag kan komma på nu, jag blir gärna överraskad och kanske lite utmanad.

***

Vad gör du helst på fritiden? Läser, kramar mina barn, promenerar i skogen och kollar dvd-boxar (just nu Torchwood Children of Earth)
Samlar du på något? Nej, inte utöver Maria Langböcker
Favoritfärg? Turkos
Teve-serier som du uppskattar? Buffy, Firefly, Torchwood, BBC-serier baserade på Jane Austen-böcker – finns det en röd tråd?
Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst? Har drabbats av tv-serieboxsjukan som gör mig inkapabel att se en hel film utan att bli uttråkad (att se tre avsnitt av en tv-serie på rad går dock bra…). Austenfilmatiseringar går alltid att se dock liksom sådant baserat på Brontëklassiker (äger två versioner av Jane Eyre redan).
Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak? Mörkt kaffe eller te, min absoluta tefavorit är blåbär och lingon.
Vilket slags godis tycker du bäst om? Choklad i de flesta former, helst mörk (ca 70%), gärna mintsmak men är också kapabel att vräka i mig stora kvantiteter av non stop 🙂
Stjärntecken? Jungfru/lejon (född i skarven)
Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul? Sill vore inte så roligt eftersom jag inte gillar det och eftersom det troligen skulle lukta en del…
Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul? En överraskning som visar att min hemliga bokvän lärt känna mig lite genom bloggen.
Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)? Ingenting.

Penelopiaden

Jag ska inte tjata om hur mycket jag älskar Margaret Atwood, eller hur fascinerande jag tycker det är att jag läst fyra (på väldigt olika sätt) fantastiska böcker av henne nu och ändå har i alla fall två haussade kvar (Oryx & Crake och Rövarbruden). Jag ska inte lägga mig i den där nobelprisdiskussionen igen men en allmän nyutgivning kunde väl i alla fall vara på sin plats, en del av böckerna börjar faktiskt bli lite svåra att få tag på…

Men min senaste Atwoodläsning då, Penelopiaden. En berättelse om Penelope som gifter sig med Odyssevs och sedan lämnas på Ithaka att vänta, vänta och vänta. Utlämnad åt de som inte känner henne, åt sonen som växer ifrån henne, åt friarna som inte vill henne något gott. Och aldrig kommer den där äventyraren hem, aldrig besöker han henne i en dröm och berättar att han är död, aldrig sänder han bud.

Penelope berättar sin version av den klassiska sagan från andra sidan, från Hades, i nutid. Berättargreppet är väldigt effektivt eftersom Penelope använder sitt moderna språk för att beskriva vad som hände samtidigt som hon kan se vilka konsekvenser Odyssevs version av det hela fick. Till framställningen hör också pigornas kör som inte bara bidrar med indignerade beskyllningar och sorg utan också för in humor i tragedin.

Penelopiaden är suggestiv, spännande och intressant. Än en gång lyckas hon väva en historia som gör det feministiska anslaget självklart. Än en gång är det en riktigt god bok, det kortare formatet som kunde ha varit längre gör att jag inte riktigt vill höja den till skyarna som exempelvis Alias Grace men det är ändå en väldigt bra bok, en måsteläsning för alla som intresserar sig för myter, kvinnohistoria eller grekiska dramer. Ännu ett bevis för Atwoods förträfflighet helt enkelt.

~Albert Bonnier förlag, 2005~

Hur madonnan kom till månen

När jag fick en förfrågan om att läsa Rolf Bauerdicks Hur madonnan kom till månen och läste att den skulle vara en ”brusande berättelse” med ”drastisk humor” så tänkte jag på filmen Svart katt, vit katt och hur alla älskade den. Själv begrep jag absolut ingenting. Eller jag förstod ju handlingen men den talade verkligen inte till mig, jag gillade inte. På samma sätt som jag ogillar cirkus och har svårt för det burleska. Jag var därför tveksam inför att läsa boken men tänkte sen att vad sjutton ibland måste man väl utmana sig också, tänk så mycket man missar på grund av gamla fördomar. Så jag började läsa.

Boken utspelar sig till stora delar i den lilla karpatiska byn Baia Luna där Pavel växer upp och berättar sin historia. Eller egentligen hela Europas historia så som den såg ut från 50-talet och framåt. Han berättar om det Rumänska samhället och dess maktstrukturer, om ryska kosmonauter och möjligheten att det är guds moder de söker på månen.

Boken är pratig och långsam. Anekdoterna avlöser varandra och berättas i en långsam, ibland sövande takt. Det rumänska samhället med dess regler, partitrogenheten, tysta uppror och rasismen mot zigenare beskrivs mycket ingående och gripande, det blir begripligt på riktigt. Författaren är mer intresserad av människorna och regionen än av grundhistorien vilket är såväl positivt som negativt.

Avslutningsvis måste jag säga att jag är glad att jag tog chansen att utmana mig själv lite, Hur madonnan kom till månen är en fin läsupplevelse med massor av förståelse, förlåtelse och historia i bagaget. Inte min mest älskade bok men helt klart en bok jag förstår och en jag tyckte om att läsa.

~Brombergs, 2011 / Recensionsexemplar~

Mytläsning

Jag har inte riktigt insett förrän nyligen att det där mytprojektet måste vara skapat mest för mig. Jag gillar myter och existentiella spörsmål. Jag tycker om att fundera kring vad som är sanning och hur en berättelse byggs upp. Jag har mer än gärna en insamlare som tipsar mig om böcker med just sådant innehåll. Därför är mytprojektet just nu min främsta boktipsare. Det märkliga är egentligen hur lång tid det tog mig att fatta – det var först efter att jag läst och älskat Philip Pullmans Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren som jag förstod att det fanns ett mytprojekt över huvud taget. Nu när jag också läst Margaret Atwoods Penelopiaden (recenseras snart…) så ser jag dessutom sambandet dem emellan och nyttan jag kan ha av samlandet som pågår. Förhoppningsvis får mytprojektet en rejäl bredd (regional, temamässig osv) framöver så att det kan behålla sin plats som läscoach också efter det första läsracet som inletts.

Så här långt så har jag Ali Smiths mytbidrag – Flicka möter pojke i bokhyllan och böcker av McCall Smith, Winterson och Grossman är påväg hem från biblioteket. Dessutom är jag rejält nyfiken på det senaste tillskottet till listan – A.S Byatts (som ju också finns med på min boktolva) Ragnarok.

Hur har ni det med mytläsningen – vilka böcker i serien har ni läst, vilka är riktigt bra och vilka kan man hoppa över?

Tre vampyrfavoriter

Den här veckan är Lyrans tematrio en vampyrtrio och gissa om jag måste hänga på då… Som mina trogna läsare vet så läser jag ju en hel del vampyrböcker, såväl sådana som skrivits för vuxna (Låt den rätte komma in, The Strain och The Passage för att nämna några) som sådana som riktar sig till ungdomar (Twilight-böckerna förstås men ännu hellre Vampire Academy eller Glashuset). För den som vill grotta ner sig i mina vampyrläsningar (och tittningar) ordentligt så finns vampyrsamlingen att botanisera i. Dagens trio består av en ungdomsbok, en än så länge outläst och en lite (sorgligt) bortglömd klassiker:

  • Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt är en ungdomsbok som skiljer sig ganska mycket från gängse ungdomsvampyrskildringar. Där finns inga blodiga slagsmål eller kärleksrelationer mellan väldigt unga flickor och väldigt gamla män. Skuggorna i spegeln är istället en skildring av depressiv tonårstillvaro och smärta, där vampyrerna spelar en roll men aldrig är huvudsaken.
  • Fledgling av Octavia Butler är den bok i trion som jag ännu inte läst ut. Inledningen och de första kapitlen är dock hur lovande som helst. Så långt som jag kommit ägnar Butler sin energi åt att genom vampyrtemat skildra allmänmänskliga teman som utanförskap, ensamhet och problematisering av vad mänsklighet egentligen är. Titta in hos Snowflake om ni vill veta mer från en som kommit längre i sin läsning.
  • Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu är en lite undanskuffad klassiker (skrevs 1872) som i alla fall jag hade större nöje av att läsa än till exempel Dracula. Jag gillar förstås mörkret, spöklikheten och stämningen i Carmilla. Dessutom tycker jag mycket om att där finns två kvinnor i huvudrollen varav den ena till och med får vara ”den onda”, den homoerotiska laddningen mellan de två är också svårförglömlig inte minst med tanke på när texten skrevs…

Arbete pågår

Eftersom bloggen för tillfället inte ser ut som den borde i alla webbläsare och eftersom jag (utan större framgång) pillat för att få den att göra det i så stor utsträckning att jag blivit (ursäkta uttrycket) skittrött på temat så har jag bestämt mig för att byta. Igen. Så det blir ny layout här snart. Igen. Ber om ursäkt för röran (som det ju brukar heta) men jag lovar att det inte kommer publiceras några inlägg av substans under tiden så det är helt ok att hålla sig borta från eländet tills jag hojtar till (typ imorgon eftermiddag 😉 ).

Uppdatering: Arbetet med nya temat fortgår men nu är det i alla fall på plats. Om ni tycker att något ser märkligt ut eller om någonting inte verkar funka i er webbläsare så hör gärna av er så att jag kan försöka fixa det.

Huset vid havets slut

Så var jag ikapp då och det är helt ok att ge ut den där fjärde boken om Ruth Galloway nu, bara så du vet Elly Griffiths…

Huset vid havets slut är lika mysig och hemsk som sina föregångare. Ruth är tjockare (men nämns det kanske inte någon gång mindre i den här boken ändå?), Kate är född, Nelson mumlar vidare, man hittar ben, alla är mystiska, det hela får sin upplösning på en synnerligen blåsig och blöt plats. Allt är väldigt ogästvänligt och ändå… Ändå känner jag mig så hemma med de här människorna. Och så känns det så tryggt att Cathbad finns där och vakar över oss alla.

Precis som Ruth och många av de andra karaktärerna (inte Nelson då) så är jag svag för det historiska och denna boks krigsgåta talar verkligen till mig. Jag tycker verkligen att Griffiths lyckas berätta en historia om krigets grymhet och meningslöshet, och genom att föra in Tatjanas och Ruths historia under balkankriget säger hon också något om det viktiga som går förlorat mitt i allt det våldsamma. Det är för övrigt Tatjanas historia som till slut får mig att gråta en skvätt på någon av de sista sidorna, det gör ont på riktigt och får mysdimmorna att lyfta några meter för en stund.

~Minotaur, 2010~