Det känns som att det har varit en hel del kärlek bland fiktiviteterna den här hösten. Jag har proklamerat min kärlek till Liv Strömquist med jämna mellanrum och så har vi ju det eviga, underbara Atwoodälsket. Och nu är det dags för mer kärlek och ännu en underbar, stark och inspirerande kvinna. Det går inte att komma ifrån det, jag äskar Mia Skäringer!
Avig Maria är, precis som megasuccén Dyngkåt och hur helig som helst, en samling bloggtexter och krönikor. Krönikorna är välskrivna och engagerande som Mias texter alltid är men det är i bloggtexterna jag hittar en nerv och en brådska som griper tag i mig på riktigt. Det är så uppenbart vart Mia är påväg i all sin plikttrogenhet och med allt det där dåliga samvetet. Det dundrar rakt mot väggen och som läsare håller jag andan och trevar efter en hand att hålla.
Avig Maria är lite sorgligare och lite desperatare än sin föregångare, mycket på grund av den monumentala succén med boken, föreställningen och tv-serien Solsidan. Den här boken beskriver fasen i livet när ingenting längre går ihop och allting sker så snabbt att man inte längre kan se klart. Mia Skäringer har förmågan att lyfta det minsta och fulaste och peka på det omöjliga kornet av skönhet som finns där. Hon tar all den där rädslan och otillräckligheten och litenheten och multiplicerar den med 100 så att jag/vi kanske ska förstå och se oss för dem vi är. Inte så perfekta, men bra ändå (eller just därför).
Jag älskar hur Mia Skäringer ständigt håller hjärtat i handen för oss läsare och publik att se och känna utan att hon för den skull gör våld på sig (vilket hon naturligtvis gör genom alla krav som förknippas med hennes konstnärsskap men inte genom det hon väljer att berätta), för jag känner ändå integritetsväggen som står rest där och som hindrar mig från att tjuvkika in i det verkligt privata. Det gör mig glad, jag gillar den där väggen, jag vill ju inte att hon ska offra sitt själv. Hennes bultande hjärta i handen gör mig lite modigare, lite klarsyntare och förhoppningsvis lite klokare. Och så var det det där med kärleken, när jag sitter i soffan med en utläst Avig Maria i mitt knä så känner jag kärleken bubbla fram, det är omöjligt att inte gripa tag i det där älsket – till Mia, till livet, till barnen, till mig själv, till oss alla. Helt enkelt och just nu.
~Forum 2011 / Recensionsexemplar~
Nu ser jag ännu mer fram emot att få läsa Avig Maria någon gång! Älskade hennes förra bok 🙂
Om du gillade den förra så kan jag nästan lova att du kommer gilla den här också. Den är bra på samma sätt som den 🙂
Dyngkåt och hur helig som helst har jag hemma men har inte läst den. Jag tror att jag skulle gilla den men det har inte blivit av, men nu måste det nog bli av 🙂
Det tycker jag, det är en bok som lämpar sig för korta småläsningar annars iom att blogginläggen inte är så långa men väldigt tänkvärda.
Hon är ju så bra.
Verkligen!
Jag gillade inte denna lika mycket som Dyngkåt. Dyngkåt älskade jag. Den här tycte jag om men inte lika monumentalt.
Jag gillar dem nog lika mycket men på lite olika sätt iom att tonen skiljer sig åt mellan böckerna. Bra är det i alla fall 🙂