Hur madonnan kom till månen

När jag fick en förfrågan om att läsa Rolf Bauerdicks Hur madonnan kom till månen och läste att den skulle vara en ”brusande berättelse” med ”drastisk humor” så tänkte jag på filmen Svart katt, vit katt och hur alla älskade den. Själv begrep jag absolut ingenting. Eller jag förstod ju handlingen men den talade verkligen inte till mig, jag gillade inte. På samma sätt som jag ogillar cirkus och har svårt för det burleska. Jag var därför tveksam inför att läsa boken men tänkte sen att vad sjutton ibland måste man väl utmana sig också, tänk så mycket man missar på grund av gamla fördomar. Så jag började läsa.

Boken utspelar sig till stora delar i den lilla karpatiska byn Baia Luna där Pavel växer upp och berättar sin historia. Eller egentligen hela Europas historia så som den såg ut från 50-talet och framåt. Han berättar om det Rumänska samhället och dess maktstrukturer, om ryska kosmonauter och möjligheten att det är guds moder de söker på månen.

Boken är pratig och långsam. Anekdoterna avlöser varandra och berättas i en långsam, ibland sövande takt. Det rumänska samhället med dess regler, partitrogenheten, tysta uppror och rasismen mot zigenare beskrivs mycket ingående och gripande, det blir begripligt på riktigt. Författaren är mer intresserad av människorna och regionen än av grundhistorien vilket är såväl positivt som negativt.

Avslutningsvis måste jag säga att jag är glad att jag tog chansen att utmana mig själv lite, Hur madonnan kom till månen är en fin läsupplevelse med massor av förståelse, förlåtelse och historia i bagaget. Inte min mest älskade bok men helt klart en bok jag förstår och en jag tyckte om att läsa.

~Brombergs, 2011 / Recensionsexemplar~