Så var också den andra säsongen av Torchwood sedd och analyserad i det fiktiva hemmet. Kanske har totalälsket mattats lite den här gången och kanske har jag börjat ana felen och bristerna slutligen. Att John Barrowman (Jack Harkness) inte är helt ok när det kommer till känsloskådespeleriet och gärna landar i det teatraliska (Gareth David-Lloyd som Ianto är dock hur bra som helst på att fulgråta sig igenom avsnitt efter avsnitt ;)), eller att vissa karaktärer är motsägelsefulla på ett kanske inte helt genomtänkt sätt. Och att det är väldigt ojämnt – ibland mediokert ok andra gånger helt jäkla genialt. Som när en huvudkaraktär helt plötsligt dör i slutet av ett avsnitt långt från slutet av säsongen. Briljant oväntat och man släcker garanterat lampan med hjärtat i halsgropen den kvällen.
Persongalleriet är fortfarande väldigt fint, jag gillar Jack, trots hans ibland till synes omedvetna grymhet, Gwen och Rhys, Tosh och Owen, alla har de en plats i mitt hjärta och det är där det gör fysiskt ont när något händer dem, vilket det verkligen gör i den andra säsongen (också). Det är så hjärtskärande hemskt och sorgligt vissa gånger att man inte kan annat än att hålla andan och hoppas att det ska gå över. Det är en mörk säsong, även om jag ibland tycker att man borde ha vågat utforska mörkret ännu mer. När den efterlängtade brodern återvänder är dock mörkret mörkare än svart och det gillar jag såklart. Vissa händelser mot slutet irriterar mig dock då de känns mer som praktiska lösningar inför framtiden än nödvändiga för handlingen i säsong 2.
Och icke att förglömma – Spike är ju med! Eller James Marsters som spelar en karaktär inte helt olik Spike, sarkastisk och elak men kanske med någon form av hjärta under uniformen. Ett lyckat gästspel för första och sista avsnittet i säsong två. Och vi, fiktiva maken och jag, har naturligtvis kastat oss över den tredje säsongen, miniserien Children of Earth, men den har jag inte ord för än…
Jag tror att jag älskar personerna så himla mycket att seriens brister blir svåra att greppa. Jag ser bort, ignorerar och sätter händerna för öronen samtidigt som jag ropar: Bingo! Bingo! Bingo! För jag vill inte sluta älska Gwen och Jack och Ianto… och ja alla. Men säsong 2 ä r inte riktigt lika bra som 1:an. Den där himlastormande förälskelsen har gått över lite då. Ibland brukar jag fantisera om hur Torchwood hade varit om de fått mer resurser, om det där personliga och fina hade funnits kvar eller om det blivit ”för stort” och allmängiltigt.
Och så Children of Earth då. Jag såg den för väldigt länge sedan men jag har fortfarande inte hittat orden. (Förutom att Ianto är fantastisk.) Hade du provat Dr Who? Jag tror att du ska göra det. Jag känner inte samma älsk som inför Torchwood men det är en jämnare kärlek som faktiskt växer lite för varje ny säsong.
Jag är lite lika, blundar gärna för vissa saker för att slippa tappa förälskelsen. Jag har också tänkt på vad som hänt med större budget men jag tror att risken vore att det blivit för tort och kanske tappat lite av självdistansen och charmen… Jag har inte provat Dr Who men jag är väldigt sugen på att ge också den en chans.
Jag tycker att Children of Earth är helt genialt bra. Apropå mörker, menar jag.
Doctor Who är också väldigt ojämnt, så jag tror tyvärr att det är något man inte kan komma ifrån. Vissa avsnitt är fantastiska, andra är bara… trams. Men det är underhållande, även om man måste ta att det i England sänds tidiga lördagskvällar och därför är väldigt barnanpassat.
Ojämnheten är nog svår att komma ifrån men nu när jag sett Children of Earth kan jag ju bara hålla med om att den är genial, inte ojämn alls. Har inte riktigt hämtat mig efter att ha sett de två sista avsnitten i söndags. Det kommer ett inlägg vad det lider men jag måste nog djupandas några veckor först.