Jag kan säga det med en gång – jag är rejält besviken på den här boken. Jag hade förväntat mig en spännande, romantisk, historisk spökhistoria att höstmysa till.* Istället fick jag något som på ytan ser ut att vara allt det men som misslyckas med att väcka några djupare känslor i mig. Det hela känns faktiskt ganska tomt.
Det är förvisso historisk tid vi talar om, 1920-tal och 30-tal och till och med många hundra år längre bak i tiden än så. Det finns ett spökinslag men den där romantiken jag hoppades på faller väldigt platt och på gränsen till obegriplig för mig.
Freddie reser, mycket för att förtränga sin sorg efter broderns död i första världskriget, på en resa i de franska pyrenéerna. Han är trött och fullt upptagen med att försöka bekämpa sin depression när han anländer till den ödsliga och betryckta byn Nulle där han möter ”den vackra” Fabrissa som berättar sin historia för honom.
Det mest irriterande är att jag inte vet vad som är fel. Freddies historia är intressant, jag vill gärna veta mer om hans bror och det egna sammanbrottet. Fabrissas historia är också väldigt spännande och egentligen gastkramande sorglig men tillsammans passar de inte. De är mest två intressanta berättelser som aldrig riktigt passar ihop sig och där människorna aldrig får kött på benen. Att hela historien dessutom berättas av Freddie för en antikvariatsägare tio år senare känns helt orimligt. Den stackars antikvariatsägaren hade somnat efter några minuter, det gjorde i alla fall jag…
Allt som allt – Vintervålnader är seg, den är på ett oförklarligt sätt oengagerande och inte så bra konstruerad. Som förstagångsläsare av Mosse ställer jag mig förundrad inför det faktum att folk verkar uppskatta hennes tidigare, tjockare, romaner (Labyrinten och Kryptan) – är de alltså bättre? Borde jag ge henne en ny chans?
~Månpocket, 2011 / Recensionsexemplar~
*Observera att denna sura sågning kan vara ett direkt resultat av allt för högt ställda förväntningar, det lär ju i så fall knappast vara första eller sista gången… På så sätt har jag ju också hjälpt framtida läsare av boken att trycka ner förväntningarna något vilket för denna recension till kategorin goda gärningar. Skönt!
Andra om Vintervålnader (och det finns tack och lov de som är mer positiva än jag): Bokmalen, Marias bokliv, Annikas bokblogg, Kulturdelen.
Jag har läst Labyrinten och tyckte det var riktigt spännande: http://ulejbro.blogsome.com/2008/07/24/labyrinten/
Det låter väldigt lovande när du beskriver den… Men det gör ju Vintervålnader också, kanske ska jag ge den en chans någon gång i alla fall kanske gillar jag Mosse i det lite längre bokformatet där hon kan ge sig själv möjligheten att utveckla karaktärer ordentligt.
”Labyrinten” var helt okej läsning, inget översvallande bra, men läsvärt så där som tidsfördriv.
”Kryptan” led av samma problem som du beskrev med ”Vintervålnader”, och jag läste aldrig klart den. Nu har jag inte läst ”Vintervålnader så jag kan ju inte jämföra på det sättet, men det låter likt det jag tyckte.
Så ska du läsa en bok av Kate Mosse, är det enligt mig ”Labyrinten”.
Då hoppar jag nog Kryptan, Labyrinten däremot kan jag kanske testa någon gång när jag lider brist på läsning och vill ha något historiskt och småspännande. Tack för tipset!
Äsch då, men jag tror jag läser den ändå…Har läst både Labyrinten och Kryptan och gillat dem, får ta och sänka mina förväntningar innan Vintervålnader så kanske den funkar för mig.
Det gör den säkert, väldigt många andra har ju gillat den så jag tycker verkligen inte att du ska låta min besvikna attityd stoppa dig.
Hehe! Jag tyckte om den här boken. Tyckte den var riktigt mysigrysig. Fast jag hade å andra sidan inga som helst förväntningar på den. Höga förväntningar kan verkligen ta död på en bok.
Så är det verkligen, det är alltid en balansgång att ge sig på en bok man förväntat sig något av – att hålla nere förväntningarna är inte alltid så lätt…
Jag gillade Vintervålnader! Jag läste den iofs på engelska, ibland är det ju så olika. Å andra sidan gillade jag den inte lika mycket som Kryptan och Labyrinten, de är nog bättre.
Översättningen kanske kan spela in men det var inget jag tänkte på specifikt. Eftersom alla andra verkar ha gillat Vintervålnader så får vi nog skylla min upplevelse av boken på en kombo av för höga förväntningar och dåligt humör 😉 Kasnke ska ge Mosse en ny chans, utan några förväntningar alls…