The Haunting of Hill House

Såhär är det: Jag är en väldigt mörkrädd och lättskrämd person som paradoxalt nog läser en hel del läskiga böcker. Det märkligaste är dock att jag sällan blir riktigt rädd när jag läser. Jag skräms aldrig av vampyrer, kräver 40-gradig feber för att knockas av zombier (även om de som fenomen alltid skrämmer mig mer än de flesta andra varelser) och var inte ens särskilt rädd när jag läste Det (och då plågas jag ändå av någon sorts clownfobi light). Den enda bok som skrämt mig sådär på riktigt (= nästan från vettet) är nog Susan Hills The Woman in Black, och nu när jag tänker på det första halvan av The Strain. Jag ska väl inte säga att jag gillar att bli skrämd från vettet men ibland är det lite uppfriskande att hitta en bok som verkligen lyckas sträcka sina blodiga klor under huden på en. Därför är jag helt skräckblandat förtjust över att ha hittat The Haunting of Hill House som inte bara är sjukt läskig utan som också är välskriven och som dröjer sig kvar allt för länge och nästan blir otäckare och otäckare ju mer jag tänker på den efter läsningen.

Dr Montague samlar en grupp människor i ett hus som sägs vara hemsökt. Det är Elinore som ska vara vår opålitliga ciceron, Theodora som vi nog aldrig lär känna (delvis på grund av denna ciceron?), och Luke som ska ärva det gamla huset och befinner sig där efter krav från arvtanten. Jag tänker inte berätta särskilt mycket mer för er som ännu inte läst boken. Det händer saker förstås (eller gör det det?), otäcka saker. Och huset är mörkt och ruvande, människorna i det är komplexa och det är aldrig särskilt självklart vad som händer eller hur det ska sluta.

Det jag gillar mest och som nog också skrämmer mest är att man aldrig riktigt kan lita på att Shirley Jackson ska följa mallen, hon låter till exempel saker hända också i dagsljus vilket blir rent utsagt skitläskigt. Det finns också några sekvenser där Elinor kanske inte riktigt är den vi tror och där frågan om vad som är verklighet inte är helt lätt att besvara. De sekvenserna, särskilt den med den där handen hon håller om natten, är så obehagliga att jag faktiskt, utan framgång, försöker undvika att tänka på dem…

The Haunting of Hill House är helt enkelt så obehaglig som man vill ha riktigt bra skräck, den är också så komplex och välskriven som man kan önska sig. Visst hakar jag upp mig på vissa saker (som att det plötsligt dyker upp nya karaktärer) men under större delen av läsningen är jag så nöjd med helheten att jag inte bryr mig om att orda mer om det.

~Robinson Publishing, 1999~

Andra som skrämts av The Haunting of Hill House: Lingonhjärta, Glory Box

17 Replies on “The Haunting of Hill House

  1. Visst har den filmatiserats?? Om jag minns rätt så har den filmatiserats; krypande känsla över hela filmen… Nu är det nog dags att läsa boken! Ska se om biblioteket har den!

    1. Det finns flera filmatiseringar – En med Liam Neeson och en med Geoffrey Rush (tror jag) från kanske tio år sen. Jag har dock inte sett någon av dem. Skulle aldrig våga…

  2. Jag har inte läst boken men väl sett filmen- den finns i vart fall i en svart-vit version från början av 60-talet . En av huvudrollerna spelades av Russ Tamblyn, minns jag. Jo, det var läskigt….

  3. Oh, vilket fantastiskt boktips, jag antecknar ivrigt! A woman in black skrämde upp mig också på ett sånt där härligt rysligt sätt (blev kanske inte bättre av att jag läste ut den en sen natt..)

    Det första som slår mig när jag ser titeln, utan att veta om det har någon som helst koppling, är att jag läst två andra böcker som handlar om ett mordfall på ett Road Hill House 1860. Också mycket ruggig, fast av andra skäl. Skulle vara intressant att veta om Jackson haft detta i åtanke när hon skrev sin bok?

    http://www.thebookpond.se/show.php?id=807

    1. Spännande, jag vet inte alls om det finns någon koppling mellan den händelsen och romanen. Jag tror absolut att du skulle gilla boken iaf, hur det går med nattsömnen är väl mer oklart…

  4. Shirley Jacksons noveller är väldigt bra. Till exempel “The Lottery and other stories”.
    Filmatiseringen från 1963 – “The Haunting”, regisserad av Robert Wise är den stora spökhusfilmklassikern. Nyinspelningen från 90-talet är en styggelse.

    1. Jag ska läsa hennes noveller också, snarast. Och We have always lived in the castle. Jag hade för mig att jag hört att den där nyfilmatiseringen ska vara lite kalkonartad, 60-talsversionen är jag dock riktigt sugen på att se. Om jag bara vågar…

  5. Åh vad jag älskar den här boken! För visst som du säger så växer den i efterhand också och blir bättre och bättre hela tiden. Kan fortfarande komma på mig själv fundera på den ibland 🙂

    1. Det finns ju så mycket att fundera över, om såväl karaktärer som händelser. Kommer nog fortsätta fundera ett bra tag till…

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.