Gilles kvinna

Jag var inte helt oförberedd på att Gilles kvinna skulle kunna vara något magiskt. Den ser förvisso anspråkslös ut med sina 119 sidor och sin svartvita bild på framsidan. Men Lyran tipsade och hon har ju dokumenterat god smak (även om vi naturligtvis inte alltid är överens om böcker och dess förträfflighet). Så oförbreddd var jag inte på det sättet men samtidigt kunde nog inget förbereda mig på hur drabbad jag skulle bli av Elisa.

Gilles kvinna är Elisa, hon sköter huset åt Gilles, lagar mat åt Gille, föder Gilles barn, är gift med Gille, älskar, älskar, älskar Gille. För Elisa finns nästan bara Gille. Berättelsen tar sin början innan allt börjar gå snett och sedan tvingas vi följa med utför, mot ett slut vi både kan förutse och inte.

Det är en himla jobbig berättelse det här. Den är så väl berättad och karaktärerna så väl beskrivna att de får form och liv. det är som att sitta i soffan och läsa boken om elisa och Gilles och samtidigt ha dem sittande i fåtöljerna bredvid. Det känns som om de, men mest Elisa, studerar varje reaktion, varje ilskeattack (ja, jag kastade boken någon gång för att jag blev så arg), varje tår.

Jag har så svårt att skriva om riktigt bra böcker, så svårt att sammanfatta vad som gör dem så speciella. Så också med denna. Om ni inte är rädda för känslostormar, om ni har en svaghet för kvinnoskildringar, om ni inte är rädda för att ställas inför svåra frågor – då måste ni läsa Gilles kvinna. Jag vågar nästan lova att ni kommer att älska henne ni också.

~Elisabeth Grate förlag, 2004~