Torchwood – ordet kärlek räcker inte till

Children of Earth. Jordens barn. Mina barn…

[111205] Jag sitter här dagen efter att ha sett klart tredje säsongen av Torchwood, miniserien Children of Earth. Jag famlar efter ord. Det var förstås bra, alla hade rätt. Men vad är det som är så bra? Vad var det som berörde mig så oerhört. Vad var det som väckte mig nu inatt och fick mig att börja gråta? Det enkla svaret på frågan är förstås barnen – det är listigt att använda barn och deras sårbarhet för att snärja en stackars mamma och hennes hjärta. När barnen hotas blir allt det här med mänsklighet så mycket tydligare. Men det är inte bara det. Det är också Iantos sårbarhet, Jacks val och hur han hanterar det allra värsta, det där med egna barn och andras ungar… Det är det där mötesrummet där politikerna och ledarna sitter och diskuterar och bestämmer de mest fasansfulla saker och till syvende og sidst bara bryr sig om sig själva. Det är tjänstemannen som inte kan sätta ner foten och säga nej utan istället  tvingar sig till att göra det outhärdliga, det som för honom blivit den enda utvägen. Det är allt det där och så himla mycket annat. Det är mörkret och skavet i hjärtat, det där skavet som inte vill ta slut…

[111216] Jag har fortfarande inte så mycket mer att säga, jag har inte ord för Children of the Earth helt enkelt. Kanske ska jag nöja mig med att konstatera att den är precis så bra på att genomskåda och visa upp vårt samhälle som riktigt bra science fiction är, det handlar inte om utomjordingar eller teknik. Children of Earth handlar om människor och mänsklighet, vad vi är beredda att göra för att skydda oss själva, vilket priset är om vi offrar ett barn (exempelvis långt borta i en svältkatastrof i Afrika…).

I relation till resten av serien så är säsong 3 fantastisk i sin jämnhet och kvalitet, inga hemsydda monster så långt ögat når. John Barrowmans skådespeleri som jag klagade på i säsong 2 lämnar här inget övrigt att önska. Gwen är svartsyntare och mer älskansvärd än någonsin och Rhys är Rhys (dvs jag älskar karln). Ianto (Gareth David-Lloyd) briljerar med sin sårbarhet och styrka, trots alla utsatta barn så är det han som berör mig allra mest. Och ändå finns det en liten del av mig som önskar att jag aldrig sett Children of Earth. Min man försökte direkt efter tittningen förklara för mig att det bara var på film men det är ju inte riktigt sant. Visst är det så i verkligheten att det inte finns tio barn kvar därute, utomjordingarna tar inte över våra barn och tvingar oss till vidrigheter men vidrigheter pågår ändå hela tiden, utan det där tvånget, kanske för att vi glömt att fundera över vad det innebär att vara människa. För att vi hela tiden kämpar för att skydda oss själva.

Ack så deprimerande men herregud så skönt att det finns människor som gör sådana här politiska brandbomber i form av tv-serier och sedan kastar dem rakt in i min skyddade verklighet. Konklusion: Se Torchwood: Children of Earth och krama barnen extra hårt. Väldigt, väldigt hårt. Alla barnen…