Tyngd

Jeanette Wintersons omtolkningen av Atlasmyten (han som bär världsaltet på sina axlar ni vet) är min senast lästa del av mytprojektet. Efter Atwoods och Pullmans böcker kan man ju lugnt säga att mina förväntningar på resterande delar är skyhöga. Också Tyngd är intressant och jag gillar när de mytiska figurerna blir till personer vilket de i alla fall delvis blir genom Wintersons penna. Atlas är grubblaren som längtar efter sällskap och Herakles är drummeln som utan tanke på andras väl och ve rumlar runt jorden och irriterar gudarna. Det hela är naturligtvis väldigt sorgligt, med straff utan slut, oförsonliga gudar och män som missbrukar kvinnor. Det jag har svårast att förlika mig med är allt sexet (vi har ju konstaterat tidigare att jag är ganska pryd). Det är kukar och fittor (det här kommer resultera i ett gäng nya sökträffar på bloggen och ett gäng sökare som blir lite besvikna) hit och dit och rätt så naket, osentimentalt och äckligt. Delvis kan jag förstå varför men inte helt och hållet.

Det är förstås alldeles för mycket begärt att den här boken ska ge mig lika mycket som Penelopiaden och också Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren gjorde men det är lite sorgmodigt jag måste erkänna att Tyngd lämnade mig helt oberörd, om någon vecka kan den mycket väl ha fallit i glömska (med undantag för Lajka som nog stannar lite längre). Hoppas på att nästa del av mytläsningen (David Grossmans bidrag tror jag) ger mig mer.

~Albert Bonniers förlag, 2006~

8 svar på ”Tyngd”

  1. Hoppsan, jag blev tokförälskad när jag läste Tyngd. 🙂 Men jag vet inte riktigt om jag vågar läsa om den, för nu har jag läst en massa annat av Winterson som säkert är bättre.

    Svara
    • Så olika det kan vara. Jag tyckte ju inte att den var dålig heller och det finns helt klart fascinerande delar men någon större förtjusning blev det inte för mig. Ska dock definitivt läsa mer av Winterson.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.