Möjligen hänger det ihop med den där ibland påkomna lässtressen som jag skrev om häromdagen. eller så är det ett personlighetsdrag impregnerat i lathet. För jo, jag är ganska lat. Möjligen är det bara en fix idé, men oavsett vilken förklaringen är så har jag dokumenterat svårt att ta mig an läsprojekt. Eller i alla fall så har jag självbilden att jag är sån. Om en bok är tjockare än 500 sidor så backar jag några steg och är det dessutom en del i en serie så blir jag ännu mer skeptisk.
Förvisso har jag läst en hel del serier (Isfolket, Stad-serien och Sookie för att nämna några ur olika delar av mitt liv) men jag har undvikit väldigt många fler enbart för att de är serier. Jag vet ju att jag inte måste läsa alla böckerna bara för att jag testar den första men jag blir alltid lite rädd att jag ska vilja. Och swoosch så har man dragit på sig tio nya böcker att läsa, liksom. Ett aktuellt exempel är Knausgård, han med kampen. Hade han kämpat sig färdig i en bok så hade jag kanske läst om det (med betoning på kanske för han faller ändå inom den där ”gubbe navelskådar ur eget perspektiv”-genren) men sju böcker? No Way! Att jag sen har gett mig på att läsa första delen i snortjocka ”A song of Ice and Fire”-serien är en helt annan sak. Där hade jag drivkraften att läsa första boken innan serien kommer på svt och att jag sedan skulle stanna där och inte läsa vidare. Tjenare, det kommer ju att gå finfint det. Är redan fast som i ett skruvstäd och sen ligger x (jag väljer här att inte ta reda på hur många det egentligen är) lika snortjocka böcker till och väntar på mig. Lite snark, lite jippi.
Konstateras kan att jag är rädd för tegelstenar och för tegelstensserier. Konstateras kan samtidigt att det är skillnad på projekt och projekt också i min värld. Det är väl sällan jag håller mig borta från serier eller tjockböcker bara för att de är serier eller tjockböcker men jag blir nog lite extra benägen att hitta fel hos dem i förväg. Kanske är det ett tecken på att jag är inskränkt och fördomsfull i min läsning, eller så är det helt enkelt så att jag är utrustad med en i alla fall liten gnutta självbevarelsedrift…
Hur tänker ni – gillar ni serier och storslagna läsprojekt? Finns det boksorter som ni undviker av vana eller är ni öppna för alla sorters läsning?
Älskar storslagna läsprojekt, i alla fall i teorin. I verkligheten är jag oftast för lat för att slutföra.
Jag inser att jag är allergisk mot stora projekt inte bara i praktiken utan också i teorin, med vissa undantag förstås…
Jag gillar tunna böcker. Jag är väldigt dålig på tjocka böcker. Och kan knappt minnas bokserier jag läst. Tydligen är jag inte så öppensinnig i min bokläsning… Iaf, i år har jag som läslöfte att läsa tjockare böcker (alltså böcker med över 200 sidor) eftersom sådana inte per automatik behöver vara dåliga. Men någonstans gillar jag tanken på storslagna läsprojekt, jag tror dock att jag är alldeles för rastlös…
Jag tror det är rastlösheten som är mitt problem också. Korta böcker är min melodi men i ärlighetens namn så är alla mina favoritböcker (nästan) riktiga tjockisar…
Jag gillar verkligen att läsprojekt. Men mina blir nog inte så storslagna 🙂
De kan vara av typen läsa alla böcker i en serie, eller av en författare. Förra årets mål var att läsa fler klassiker men det blev inte så många, 10 st, men bättre än inget eller hur?
Annars så är det nog mest bibliotekets utbud på ljudböcker som styr vad jag läser.
Jag insåg precis att jag ju ändå har ett projekt igång för tillfället och det är ju läsningen av böckerna i mytserien. Men det är ju ingen ”riktig” serie och dessutom är böckerna härligt tunna 😉
Och tio klassiker är jättemycket i min läsvärld.
Vilket roligt inlägg! Storslagna projekt är inte alls min grej för då blir jag bara stressad men det beror ju såklart på. För serier däremot gillar jag och gillar tegelstenar fast de ger mig samma ångest som du får. Blir glad bara över tanken av att jag kanske har en hel serie eller en tjockisbok framför mig. Fast det beror ju helt klart vilken serie såklart. Knausgård skulle jag aldrig läsa tex – jättesnark och inget jippi. Men The passage och Game of Thrones – lite snark och mycket jippi! Fast jag måste också distrahera mig mitt i tjockisböckerna med något annat ibland. Annars blir jag så irriterad av tanken att jag har så många bra böcker som väntar på mig.
Jobbigt det där 🙂
En knivig balansgång helt klart, tur iaf att man utmanar sig med jämna mellanrum så att man inte missar The Passage, Wolf Hall och alla de andra fantastiska tegelstenarna 🙂
Jag är nog lite som Linda här, gillar det i teorin men har svårt att genomföra det 😉 Däremot brukar jag bli eld och lågor när jag väl kommit över den första tröskeln (den första boken i en serie) och den visar sig vara bra. Då kan jag inte vänta på fortsättningen och älskar att det finns flera tjockböcker till – som The Passage till exempel. Men ska jag ge mig på något sådant ska det vara sånt som verkligen lockar, ja som en framtida vampyrapokalyps eller så. Jag kommer nog heller aldrig någonsin ge mig på Knausgård…
Ja, det krävs något extra för att ge sig in i en serie, så är det för mig också. Vampyrer kan funka som lockmedel liksom den rätta historiska miljön.
Jag har i år tre läsprojekt (Stridberg, Dickens och tyskspråkig litteratur, så jag får nog säga att jag gillar dem. Annars är jag illa ute 😉 Känner inget tvång av dem, funkar det inte lägger jag ner, men det är tre grejer jag vill göra och jag har valt dem just därför.
Jag blir lite avundsjuk det blir jag, skulle önska att jag var lite mer som du. Jag skulle nog kunna gilla planeringsfasen en hel del men sen kommer stressen in och då slutar det vara roligt. Jag utesluter dock inte projektläset helt och i en annan fas i livet kanske det funkar bättre även för mig.
Jag ser det just som en utmaning, jag ville utmana mig själv att göra något ”svårare”. Men du har helt rätt, det passar inte vid alla tillfällen i livet. Det råkar bara göra det i mitt, just nu.
Älskar tjockisar och serier! Projekt däremot kan bli svårare, gillar inte att ge upp så ger mig därför inte in i något som jag inte är säker på att jag gör klart.
Jag gillar inte läsprojekt. Men jag har dem liksom ändå. Fast inte som projekt, för då känner jag mig tvingad och så blir det inte så kul.
Då gillar jag bättre lösa teman och visioner för läsningen, som sedan blir som de blir.
Tjockisar däremot är mina älsklingar. Jag tycker inte om tunna böcker. Det känns, väldigt fördomsfullt, som att de måste vara sämre eftersom det inte gick att skriva längre. Eller så är de jättebra och så vill jag inte att det ska ta slut så fort, vilket oavsett gör att tjockisarna vinner.
Och slutligen då.. Så bara så du vet, käraste fiktiviteten, så kan jag inte kommentera från min androidplatta på din (och vissa andras) blogg med den här typen av svarsformulär. Det är förstås ett mindre problem i allmänhet, men kan var bra att veta. Det gör att jag måste försöka lägga på MINNET att kommentera när jag någon gång sitter vid en dator, vilket liksom säger sig självt angående mig, att det blir svårgenomfört.
Resonerar som du när det gäller projekten, men inte med tjockisarna då 😉
Trist att det inte funkar med kommenterandet men jättebra att du sa till. Ska kolla upp vad jag kan göra åt saken när tid gives.