Jag älskar Jane Eyre. Karaktären alltså. Och boken. Och senaste filmen. I stort sett så är det väl bara det där av många (och vanligen också mig) förträngda slutet som inte faller mig i smaken.
Nu har jag även läst romanen i serieform och det var också en intressant upplevelse. Inte väldigt stark kanske, för det var romanhandlingen för hårt klippt för min smak. Naturligtvis förstår jag att det måste väljas och väljas bort för att få till en serieversion men jag hade nog föredragit ett tjockare album istället för det jag upplevde som snuttifiering. Men helt ok var det ändå och som ingång för klassikernoviser kan det nog fungera.
Estetiken är intressant – känns det inte väldigt mycket följetong i Allas 1982 (eller ännu tidigare, eller kanske till och med idag för bland Allas följetonger har kanske tiden stått still…)? Det blir liksom läsnostalgi och bildnostalgi i ett på ett riktigt trivsamt sätt. Jag kan inte säga att serievarianten av Jane Eyre gav mig något mer än vad romanen redan gett mig och som filmen i höstas också gladde mig med, men det är helt klart en habil serie och naturligtvis klart läsvärt – som allt Jane-relaterat ju per automatik är 🙂
~Argasso, 2012 / Recensionsexemplar~
Mm, Jane. Nya filmen var riktigt bra.
Tycker jag också, mycket bättre än de flesta tidigare filmatiseringar.
Hade du läst Fforde ”where is Jane Eyre”?
Nej, men jag kanske skulle nu för att bota lässvackan.