Blå skymning

Joan Didion är en oerhört modig kvinna. Att orka fortsätta leva efter allt som hänt henne, att orka skriva ner sina tankar, att våga vara gammal och imperfekt inför alla oss andra – det är mod i sin renaste form. Det är mod som betyder någonting för mig.

Jag förväntade mig att gråta igenom hela boken, att läsa genom en tårgardin, att sitta med halsen sammansnörpt och sårig, att gå sönder och gå sönder och gå sönder. Men det gör jag inte. Visst fäller jag en och annan tår och visst snärjs halsen åt och gör ont av gråt på väg men för det allra mesta berörs jag på ett annat sätt av den här boken. Och jag berörs djupt. Jag kommer aldrig att kunna släppa den på riktigt och precis som fallet var med Ett år av magiskt tänkande så tror jag att Blå skymning kan få mig att se livet, mitt liv, ur ett lite annorlunda perspektiv. Jag tror att jag kan lära mig något av Joan Didion och hennes vilja att visa sina skavanker.

Blå skymning är en bok om att åldras, om att vara människa, kvinna, mamma och dotter. Om att försöka hantera att man inte är så jäkla bra alla dagar… och att det spelar roll. Så jag stänger av den har tekniska makapären nu och letar upp barnen och försöker vara en Good enough mamma en stund.

~Atlas, 2012 / Recensionsexemplar~

4 Replies on “Blå skymning

    1. Verkligen helt fantastiska i all sin anspråkslöshet. Jag kommer definitivt återvända till dem och redan nu känner jag att de fått mig att skifta lite fokus i vardagstänket.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.