Kärlekens geografi

Det finns inte så mycket att säga om den här boken egentligen men jag ska försöka. Den är kort och det är en himla tur för annars skulle man drunkna i alla orden och känslostormarna. Och ändå vill i alla fall jag ha mer – veta mer, känna mer, fortsätta finnas med dem och se hur det går, hur det slutar…

Författaren är jaget och konstnären är P. Orden är tätt skrivna och vittnar om en växande och allt överskuggande passion och åtrå. Författaren är besatt. Drömmar, mailväxling, telefonsamtal och möten blandas samman till en flod av haglande ord som tränger sig på och kräver uppmärksamhet. Och det är alldeles överväldigande och bra, en sida till hade jag inte orkat men en sida mindre hade varit alldeles för litet.

Den ser, som ofta böckerna från Elisabeth Grate, oansenlig ut på ytan men döljer därunder en vulkan av känslor och en riktigt stark läsupplevelse. Läs den, låt dig svepas bort en stund…

~ Elisabeth Grate Bokförlag, 2010~

Tack

Jag sitter på ett hotellrum i Stockholm efter en intensiv och spännande konferensdag. Trött. Men jag måste bara titta förbi här och få berätta hur rörd och glad jag är över alla fina kommentarer och tweets jag fick på gårdagens inlägg. Min mening med inlägget var snarare att informera om läget än att tigga beröm men det ska sägas att jag med era snälla ord i ryggen plötsligt känner mig oerhört motiverad att inte sluta blogga.

Tack för stöd och fina ord, de värmer på riktigt.

Sorgebarn

Bloggen har blivit något av ett sorgebarn – när jag har något att skriva så har jag inte tid och när jag har tid så vill jag inte plocka fram något åbäke till dator… Jag planerar skyltningar  biblioteket och älskar att knåpa ihop de där aktuella utställningarna om författare som fyller år och pris som delas ut men att blogga om samma saker orkar jag aldrig med. Ibland snuddar jag till och med vid tanken att lägga fiktiviteter bakom mig och gå vidare, bort från bokbloggandet. Men då knyter det sig i magen så otäckt så det är inte en aktuell lösning på det som nog ändå måste kallas ett problem. För tillfället får lösningen vara lathet, sporadiskt bloggande och en förhoppning om att jag ska komma på det ultimata sättet att blogga i heltidsarbetandets tidevarv. Det lossnar säkert, till dess får ni hålla till godo med kortare tillrop och en och annan bokrecension…

Alldeles nu

Hänger på med den där minienkäten som jag såg först hos Helena .

JUST NU……
läser jag: The night cirkus av Erin Morgenstern och litegrann Oryx & Crake av Margaret Atwood, båda är bra – Oryx rörde mig till tårar med sin braighet häromkvällen…
… väntar jag: på att få se Hungerspelsfilmen och att få riktigt mycket lästid så jag kan plöja igenom den där ständigt växande läshögen. Väntar också på blogginspirationen…
… lyssnar jag på: Euphoria, ca 500 gånger per dag. Är iofs glad att 6åringen evolverat från bananen till mellovinnaren men det har gått så långt att jag numera tvingas kvotera in Jean Banan mellan varven för att inte gå sönder av uttjatning.
… tittar jag på: Project Runway och sedan inte särskilt mycket mer. Game of Thrones som jag trodde skulle fånga mig ligger på hög och väntar och Dark Angel har också hamnat på vänt (på grund av besvikelse).
… är jag nyfiken på: Sara Löwestams senaste Tillbaka till henne verkar väldigt intressant, ska läsas så snart biblioteket får in den.

En del har allt

Vissa böcker är riktigt fängslande, andra är vackra och ytterligare andra är sådär fantastiskt praktiska att de har inbyggda bokmärken. Och så någon enstaka gång händer det sig att man råkar hitta en bok som är och har allt det där. Det är då man liksom blir alldeles till sig av bokälsk…

image

Hungerspelslängt

Nu är det dags för det där som jag förberedde mig för redan i november/december – Hungerspelsfilmen (allt vi behöver veta om det finns här). Det var ju för att kunna se filmen med böckerna i lagom färskt minne (inte för nära in på dock) som jag läste serien i vintras, det var liksom det som behövdes för att jag skulle övervinna min ”alla andra har läst och älskat och just därför tänker minsann inte läsa alls”-envishet. Det enda problemet som kvarstår är att jag nu inte har tid att gå på nån bio. Förvisso skulle jag säkert kunna frigöra mig från familj och vårlekar en stund någon söndag men den är ju nästan två och en halv timme lång… Och det känns som att man gärna vill se den på bio, den skulle kunna bli ganska mäktig rent visuellt. Det är nu jag önskar att barnen var tio år äldre så att jag kunde låtsas att intresset var spelat och för deras skull…

Är ni sugna på filmen trots/tack vare hajpen? Rapportera gärna ni som sett den så jag vet om det är någon idé att längta över huvud taget.

De hatade

Det har är en recension jag skrivit och skrivit om i över en månad nu. För att den är svår att få till, för att den är viktig och för att det hänt så mycket kring boken att jag blivit ganska yr. Min ursprungsrecension såg ut såhär:

Egentligen ska man ju inte gråta över samhället och sakernas tillstånd. Man ska bita ihop, rulla upp ärmarna och ta tag i saker och ting. Men ibland orkar man inte. När jag läser vissa saker i tidningarna och när jag läser Magnus Lintons De hatade så händer det att jag gråter. Och att jag tänker att det inte finns något hopp för oss. Att den här högrifieringen och jag först-mentaliteten är för evigt och att vi aldrig ska hitta fram till någon solidaritet, ingen kärlek och ingen värme. Allt ska bara bli kallare och kallare tills vi alla fryser fast i marken.

Men sen tänker jag att det ju faktiskt finns människor som skriver sådana här böcker, att det finns människor som läser dem och gråter en skvätt. Och det är de människorna som måste andas på isen för att den ska smälta. Nu gäller det bara att ta reda på exakt hur man gör.

Så skrev jag dagen efter att ha läst ut De hatade och där någonstans tänkte jag nog att inlägget skulle landa här på bloggen. Men så hände något lite märkligt som fick mig att bromsa. Det var förstås den där texten som Maria Sveland skrev i DN, där hon berättade om den politiska depression som drabbat henne i och med läsningen av De hatade och den främlingsfientlighet och antifeminsim den berättar om. Jag ska inte säga att jag håller med i allt Sveland skriver men jag sympatiserar med långt mycket mer i hennes text än i de flesta som publicerades som svar. Jag känner igen stora delar av det samhälle Sveland beskriver, inte minst sedan mig närstående genusforskare hängts ut på diverse  antifeministiska/jämställdistiska bloggar på senare tid. Samtalsklimatet på dessa ställen och många andra platser i samhället skrämmer mig faktiskt på riktigt. Men, hur som helst, jag avvaktade i alla fall med denna recension eftersom jag gärna ville se vartåt diskussionen barkade. Och tyvärr måste jag säga att det barkade rakt ner i totaltröttman när jag tillslut inte orkade läsa mer i ämnet. Och alltså så vet jag inte vad jag tycker om vad allt och alla tycker om Svelands inlägg. Det jag vet är dock att det uppstod någon konstig känsla av att de som kritiserade Sveland också kritiserade Linton, utifrån Svelands tolkning av boken. Rena snurren med andra ord. Sammanfattningsvis vill jag säga att De hatade är en bok som gärna leder till politisk depression men den blir i bästa fall inte långvarig, förhoppningsvis kan boken också få oss att tröttna på deppigheten och resa oss upp och slå näven i något bord och ropa ”nog!”. Jag känner att jag ska släppa den här debatten nu i alla fall och göra just det. Ta tag i sakernas tillstånd. På något sätt…

Och förresten – Älskar projektet – snabbskrivna, välskrivna nutidsreportage!

~Atlas, 2012 / Recensionsexemplar~

Ensamhelgen

Jag hade ju en helg för mig själv häromveckan och tanken var att jag skulle ägna den åt läsande och bloggande och allmänt välmående. Som bekant är inte alltid planer och slutlig verklighet samma sak så det jag verkligen gjorde var följande:

  • Snabbläste Varma kroppar (för att undvika det dåliga lässamvetet under resten av helgen) – en synnerligen orättvis läsning där jag hastade igenom en bok som misslyckades att fånga mig.
  • Åt två gånger min egen kroppsvikt (ca) i choklad, glass, mackor och mat…
  • Snorade, hostade och höll oerhört tyst pga tappad röst.
  • Slogs av hur ointresserad jag blivit av sport.
  • Skrev ca tio halva blogginlägg.
  • Såg sex episoder av Castle.
  • Saknade mina familj.
  • Önskade att min pipiga katt inte saknade sin familj så väldigt högljutt och hand(/tass)fast att detta måste manifesteras i total fastklistring i två dygn.
  • Drog en lättnadens suck när dörren slutligen slets upp med följden att glada  barnröster äntligen fyllde huset igen och…
  • … började omedelbart längta efter nästa skärva av egentid…

En helt ordinär egenhelg med andra ord 😉 Det allra, allra bästa var den var att jag nu fortfarande gläds dagligen åt att ha barnen hemma, och att jag faktiskt kom igång med läsandet. Varma kroppar ska dock få en ny chans snart, jag hade förväntat mig något mer engagerande och skyller vår lite misslyckade gemenskap på min inställning (eller möjligen det i huvudet placerade snoret)…

Little Bee

Om jag börjar med det negativa så är den version av boken jag läst (en pdf från förlaget) jobbigt full av korrekturfel, särskilt i inledningen, men det har man förhoppningsvis rättat till i den tryckta varianten så det är ingen stor sak. Och så har jag lite svårt att ta till mig slutet och vissa saker som händer där. I övrigt är Little Bee en förfärligt bra bok, med lika delar tryck på förfärlig som bra.

Little Bee är en flicka/ung kvinna som tvingas fly från sitt hemland och hamnar i England där hon efter två långa år på flyktingförläggning tar sig ut och söker upp ett journalistpar med vilka hon delar en förfärlig upplevelse på en strand i Nigeria. Det visar sig att händelsen inte bara präglar Little Bee utan också de båda journalisterna, Sarah och Andrew och i förlängningen deras son Charlie (aka Batman).

Det är inte svårt att förstå att det här är en djupt sorglig bok som inte bara tvingar till gråt över sakernas tillstånd i ”andra länder” utan också över att det faktiskt är allas ansvar hur människor behandlas i alla delar av världen. Den direkta kopplingen mellan vad som görs här och vad som då händer där är mycket tydlig och väl skildrad i boken. Att Little Bee sedan också råkar vara en väldigt humoristisk bok är mer oväntat. Little Bees observationer och tolkningar av det europeiska är pricksäkra och ofta lika underhållande som svidande, precis som betraktelsen över föräldraskap och identitet är det.

Little Bee är i det närmaste en fulländad bok som jag varmt rekommenderar till alla som vill kombinera läsning med skratt, allvar och tankar som stannar kvar en ganska lång evighet.

~Brombergs, 2012/Recensionsexemplar~

Buffyjubileum

Den 10 mars 1997, det vill säga för 15 år sedan nästan ganska precis (15 år!!!) sändes den första episoden av det som kom att bli grymmaste serien någonsin – Buffy the Vampire Slayer. Det borde ju firas på något sätt… Omtittning kanske, det är ju ändå lite över ett år sen jag avslutade den senaste… Hur firar ni?