Först sitter man där och drabbas av trötthetskoma bara av att se en bok (mycket jobbig åkomma för en bibliotekarie kan nämnas). Bokstäverna bara grötar ihop sig och ställer en massa kraaav (på tid, på koncentration, på intresse och gu vet allt). Allergiska reaktioner utbryter och kan enbart botas med mobilspel eller möjligen godisätande (glass kan funka). Denna åkomma åtföljs i alla fall hos den inbitne läsfanatikern av en panisk känsla som växer ju längre tiden går utan bättring i sikte, frågorna hopas – ”ska det vara såhär nu?” ”Kommer jag aldrig mer vilja läsa en bok?” ”Är livet som jag känner det över?”. Läsdepressionen sänker sig över den trötte…
Men så släpper man allt efter några veckor och tänker att ”det är väl inte så farligt att umgås med sina barn lite ibland också och njuta Scooby Doo på Zombieön (skitläskig!) istället för att sitta med näsan i en bok”. Och där och då börjar någonting hända – det är som en pirrande känsla i kroppen, ett solklart förebud om att någonting håller på att hända. När man sen kommer till biblioteket nästa dag känns böckerna inte lika frånstötande längre och en vetskap börjar växa fram om att snart, om inte allt för lång stund kommer det att lossna, man kommer vilja läsa igen. En sorts galen förväntan sprider sig, hemlånen ökar under några dagar till smått sjuka nivåer, man sorterar om i bokhyllan hemma och tycker att det blir rätt bra. Man läser två sidor i Oryx & Crake och börjar nästan gråta över Atwoods känsla för detaljer, man vet att man har ett stort läsäventyr framför sig och att det därefter väntar ännu ett och ännu ett…
Där befinner jag mig just nu. Precis i skarven mellan läströtthet och att återfinna glädjen. Det är egentligen den allra bästa platsen, där jag vet att jag snart kommer att vilja kasta mig ut igen. Jag står kvar och njuter av känslan en liten stund till.
Det är alltid en speciell känsla när man sakta håller på att komma över läströttheten och står där och skakar lite grann och man vill på något sätt läsa allt. Har haft en läströtthet som varat över ett år, men som nu börjar släppa sitt grepp över mig. Kan beror på att barnen börjar bli äldre, 3 år och 1,5 år, man får lite mer tid och lite mer ork och då vill jag läsa. Kanske den bästa platsen och befinna sig på.
Det är rätt trevligt faktiskt, precis innan det lossnar. Det är en härlig känsla också när man börjar känna att det är görbart att kombinera föräldraskap och läsning (av annat än Knacka på och Max).
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver: hela vintern har varit sådan för mig! Men nu när det börjar bli ljust ute igen så kommer läslusten så smått tillbaka. Mitt tips är att läsa om böcker du vet du gillar och som inte kräver någon ansträngning av läsaren, typ en äventyrsroman. Det brukar funka för mig.
Vårljuset gör verkligen sitt till, och äventyrsromaner eller liknande brukar funka på mig också. Just nu läser jag Oryx & Crake och Little Bee – två fenomenala romaner 🙂