Det är möjligt att jag skådat ljuset (eller mörkret, det beror nog lite på hur man ser det). Efter att jag i flera år gått omkring i den trygga förvissningen om att Lionel Shrivers bok Vi måste prata om Kevin är en bok som bygger på en ondskeförklaring (= hela problematiken förklaras med att Kevin är ond, end of story liksom), något som jag är oresonligt allergisk mot. Ondska som förklaringsmodell fungerar inte för mig och jag upplever att det ständigt när sådana används händer att en rad komplexa förklaringar som skulle kunna leda till något produktivt hamnar i skymundan (att förklara bort Breivik som ond är ju så mycket enklare och bekvämare än att se honom som en människa och tvingas ta tag i det samhälle där han lever med oss, exempelvis).
Denna fördom om Shrivers bok har blandats med min vanliga motsträvighet när det gäller att läsa de där böckerna som alla andra älskar så mycket (jag vet, det är überbarnsligt och jag borde lära mig någon gång men det verkar hopplöst att lära den här gamla hunden läsa populära böcker)… När sedan Lotta Olsson (som jag vanligtvis tycker mycket om att bli boktipsad av) härom helgen skrev om boken i DN och dessutom presenterade långa listor av böcker med ”onda barn” så fick jag snudd på kliande utslag av ilska och fylldes av en ännu större och envisare förvissning om att jag aldrig ska läsa den där boken. Men så skriver Helena (förstås) ett inlägg om filmen och pratar om föräldraambivalens och komplexitet och flera bottnar och hur många andra intressanta saker som helst. Sånt som jag ju visst vill läsa om och diskutera med alla som kommer i närheten. Och så blir jag förstås sugen på att låna hem boken ögonblickligen för att utreda om jag haft fel hela tiden och om det kan vara så himla fantastiskt att Vi måste prata om Kevin istället för att vara en bok som förklarar allt med ondska är raka motsatsen.
Vad säger ni som läst boken, kan jag läsa den utan risk för allergiska reaktioner?
Jag var helt övertygad om att du redan hade läst ”Vi måste prata om Kevin”! Så ja, självklart ska du läsa och NEJ, det handlar inte om ”onda barn”, end of story, utan om ambivalent moderskap, förlossningsdepression, det orimliga i att moderskapet (alltid moderskapet, för papporna HAR det lättare) i vår kultur ska mättas med en rosaskimrande aura från start, det skamliga i att inte få ett ”enkelt” barn, autism (möjligen), mörker, frustration, spruckna drömmar och ångest, ångest, ångest. Bland annat. Och det är en sådan där bok som man inte FÅR berätta något detaljerat om för presumtiva läsare, för det finns så många vidriga vändningar och överraskningar.
Hoppas du är övertygad nu, för jag är övertygad om att du kommer att… tycka om är väl fel ord för en så kompromisslöst mörk och hemsk bok, men att du uppskattar den. 🙂
Jag är numera officiellt övertygad 🙂 Det var precis det jag ville höra, att den berör allt det där komplexa kring moderskap osv. Boken är nu reserverad, tack för klargörandet 🙂
Ingen orsak. 🙂 Ska bli superspännande att höra vad du tycker! Detta är en av de böcker som berört mig mest under hela 00-talet, faktiskt.
Samma här. Det är nog 6 år sedan jag läste den, men den är fortfarande den bästa bok jag läst. Har sett trailern till filmen ett antal gånger och hoppas verkligen att den ska vara boken värdig.
Jag gillar den för de teman som Helena redan har beskrivit, och för skildringen av en oförstående omvärld. Sen är ju Kevin omåttligt fascinerande, inte som ondskan personifierad, utom som det han är/blev.
LÄS PRONTO. 🙂
Ska bli 🙂 Låter lovande
Du ska absolut läsa den, för vissa kan den vara litelite svår att komma in i, men Shriver skriver sjukt bra och boken stannar kvar länge länge efteråt!!
Då är jag förberedd på eventuell seg start, bra att veta. Hoppas jag kommer gilla lika mycket som ni andra gjort och gör.
Alla tycks gilla den här boken, utom min kollega – tillika barnpsykolog. Hon är mycket kritisk för att förklaringsmodellen är mycket snäv och inte alls innehåller något samhällsperspektiv. Jag misstänker att jag skulle hålla med henne.
Det ska bli spännande att läsa boken med alla lovord och den kritiken i bakhuvudet, återkommer med min dom om ett tag 😉
Jag läste den när jag var gravid med första barnet och DET skulle jag inte rekommendera. Nu är det ju inte aktuellt för din del, så jag tycker absolut att du ska läsa den. Jag kommer aldrig att beskriva den som bra, för maken till obehaglig bok har jag svårt att komma på. Men obehaglig just för att den inte nöjer sig med ”ont barn, end of story”.
Det borde ingå på mvc att tipsa om och avråda från böcker, själv läste jag Hantering av odödliga som nyförlöst vilket inte heller var nyttigt… Är nog lite mer rustad att ta till mig Kevin nu dock även om jag troligen också kommer kalla den andra saker än ”bra” efteråt.
Instämmer med Dark Places-Helena här, det handlar om betydligt mer än att Kevin bara skulle vara ond. Vi läste den här boken i min bokcirkeln och dividera länge och väl om orsaker, om samhälle och föräldraskap och det ena med det fjärde. Tycker absolut du ska läsa!
Så snart den blir återlämnad på bibblan så ska jag läsa 🙂 Då kommer jag sakna en läsklubb att diskutera med sen, tur jag har bloggen 🙂