Det har är en recension jag skrivit och skrivit om i över en månad nu. För att den är svår att få till, för att den är viktig och för att det hänt så mycket kring boken att jag blivit ganska yr. Min ursprungsrecension såg ut såhär:
Egentligen ska man ju inte gråta över samhället och sakernas tillstånd. Man ska bita ihop, rulla upp ärmarna och ta tag i saker och ting. Men ibland orkar man inte. När jag läser vissa saker i tidningarna och när jag läser Magnus Lintons De hatade så händer det att jag gråter. Och att jag tänker att det inte finns något hopp för oss. Att den här högrifieringen och jag först-mentaliteten är för evigt och att vi aldrig ska hitta fram till någon solidaritet, ingen kärlek och ingen värme. Allt ska bara bli kallare och kallare tills vi alla fryser fast i marken.
Men sen tänker jag att det ju faktiskt finns människor som skriver sådana här böcker, att det finns människor som läser dem och gråter en skvätt. Och det är de människorna som måste andas på isen för att den ska smälta. Nu gäller det bara att ta reda på exakt hur man gör.
Så skrev jag dagen efter att ha läst ut De hatade och där någonstans tänkte jag nog att inlägget skulle landa här på bloggen. Men så hände något lite märkligt som fick mig att bromsa. Det var förstås den där texten som Maria Sveland skrev i DN, där hon berättade om den politiska depression som drabbat henne i och med läsningen av De hatade och den främlingsfientlighet och antifeminsim den berättar om. Jag ska inte säga att jag håller med i allt Sveland skriver men jag sympatiserar med långt mycket mer i hennes text än i de flesta som publicerades som svar. Jag känner igen stora delar av det samhälle Sveland beskriver, inte minst sedan mig närstående genusforskare hängts ut på diverse antifeministiska/jämställdistiska bloggar på senare tid. Samtalsklimatet på dessa ställen och många andra platser i samhället skrämmer mig faktiskt på riktigt. Men, hur som helst, jag avvaktade i alla fall med denna recension eftersom jag gärna ville se vartåt diskussionen barkade. Och tyvärr måste jag säga att det barkade rakt ner i totaltröttman när jag tillslut inte orkade läsa mer i ämnet. Och alltså så vet jag inte vad jag tycker om vad allt och alla tycker om Svelands inlägg. Det jag vet är dock att det uppstod någon konstig känsla av att de som kritiserade Sveland också kritiserade Linton, utifrån Svelands tolkning av boken. Rena snurren med andra ord. Sammanfattningsvis vill jag säga att De hatade är en bok som gärna leder till politisk depression men den blir i bästa fall inte långvarig, förhoppningsvis kan boken också få oss att tröttna på deppigheten och resa oss upp och slå näven i något bord och ropa ”nog!”. Jag känner att jag ska släppa den här debatten nu i alla fall och göra just det. Ta tag i sakernas tillstånd. På något sätt…
Och förresten – Älskar projektet – snabbskrivna, välskrivna nutidsreportage!
~Atlas, 2012 / Recensionsexemplar~
Jag håller med om att det är läskigt, turligt nog känner man fortfarande det. Tycker redan du genom att blogga det här inlägget gör något, sätter ord på oron… För orden påverkar andra och får en att förstå att fler är rädda att just frysa fast i marken. Så länge det finns åtminstone lite av känslor därute är det värt att försöka.
Det är definitivt värt att försöka, och livsnödvändigt. Och ord är väldigt viktiga, vilka vi väljer och hur vi använder dem.