100 Fiktiviteter

Låt mig presentera… (trumvirvel)… min hundralista! Och samtidigt passar jag på att publicera mitt 900:de inlägg på Fiktiviteter. Smått sjukt, väldigt kul och ganska så inspirerande.

Den här listan blev något av en pöl full av vatten över huvudet. Inte bara bestämde jag att det skulle listas 100 böcker som betytt något för mig och format mig på ett eller annat sätt. Jag tyckte också att jag bara fick välja en bok per författare (= svårt) och att jag borde lägga till en liten kommentar till varje bok (=varning för floskler!). Men nu är den i alla fall klar, jag är relativt säker på att den innehåller prick 100 böcker och jag är lika säker på att jag har missat något livsavgörande men strunt i det nu. Jag ger er, som fiktiviteters inlägg nummer 900, 100 omistliga böcker (utan inbördes ordning):

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf – en oförglömlig värmländsk skröna som betytt mycket, och så var det makens och min första högläsningsbok back in the days.

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist – det är svårt att välja ur JALs författarskap och jag vet inte om denna är bäst men den var mest helgjuten och berörde mig djupast.

Alias Grace av Margaret Atwood – det är en omöjlig uppgift att välja men Grace var min första och problematiken kring kvinnlig brottslighet ligger mig varmt om hjärtat.

Övertalning av Jane Austen – ännu en omöjlig uppgift, varenda en av Austens romaner hade kunnat platsa men denna är min favorit för tillfället, älskar det eftertänksamt desperata.

Illusionernas bok av Paul Auster – han är speciell Auster och jag hatälskar honom ganska mycket men det går inte att komma ifrån att det här är en sjukt bra bok.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg – Kort, koncis och thrillerspännande om de stora frågorna.

Annika Larsdotter, barnamörderska av Inger Lövkrona – bestämde mitt ämne för c-, d-uppsatser och avhandlingen. Behöver jag säga mer?

Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe – en kort liten sak som satte min värld i gungning, undanskuffad pärla.

Landet som icke är av Edith Södergran – jag skrev alltså av dessa dikter i en särskild bok och deklamerade dem högt för mig själv och hundarna (bitterljuva tonårsminnen)…

Agnes Grey av Anne Brontë – en väldigt fin roman i det tysta, inte omvälvande men som bomull runt hjärtat under och efter läsningen. Och så är den rätt bitsk också…

Jane Eyre av Charlotte Brontë – en av mina favoritklassiker och favoritkaraktärer. Fenomenal!

Hummelhonung av Torgny Lindgren – Lindgrens språk och känsla är fantastisk liksom den här berättelsen om grannarna som hatar varandra mer än allt annat. Underbar!

Vems lilla mössa flyger av Barbro Lindgren – min och makens högläsningsbok från för 10 år sen, nökhamlet kan inte beskrivas men måste upplevas.

Fledgling av Octavia Butler – en riktigt fin och annorlunda bok inom sin genre, och en riktigt fin bok över huvud taget.

Hunger games av Suzanne Collins – jag har ärligt talat svårt att välja del här eftersom ettan nog är mest spännande på ett sätt samtidigt som jag är svag för det djupnande mörkret i uppföljarna. Men det får bli ettan.

Allt som återstår av Elin Boardy – En riktigt välskriven och engagerande historisk roman som nästan dränkte mig i sitt mörker.

The Passage av Justin Cronin – mörkret, apokalysen, vampyrerna…

Den arge av Gro Dahle – en av några få bilderböcker på den här listan. Oerhört smärtsam och stark, i alla fall för mig som vuxen och förälder…

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion – så naket och smärtsamt och hemskt att man tvingas stanna upp och panikälska sitt eget liv en stund.

Svart dam av Maria Fagerberg – jag orkar inte ens tänka på den här boken, så hemsk och bra är den och så nära kom den.

Vendetta av Jan Guillou – jag var beroende av Hamiltonböckerna under en period av min sena tonårstid och den femte boken är nog den bästa, i alla fall den mest känslosamma.

Min skugga av Christine Falkenland – min första av författaren och en milstolpe i mitt läsande liv. Klaustrofobin…

Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny – ingen kan som Sereny vända och vrida på gott och ont och komma fram till att de inte finns till annat än som begrepp.

Dark Places av Gillian Flynn – mörk, smärtsam in i märgen och fantastiskt suggestiv, kan inte säga hur ofta jag tänker på scener ur den här boken.

Frihet av Jonathan Franzen – som jag irriterade mig på den här boken, och som jag samtidigt älskade den och fortfarande tänker på den…

Lisen kan inte sova av Kaj Beckman – jag vet inte om den här boken har format mig direkt men min kärlek till den som liten var så total att jag bara måste ta med den.

En dåre fri av Beate Grimsrud – skitjobbig att läsa och precis så bra som alla säger.

Generation Loss av Elizabeth Hand – sent omsider tog jag tag i läsningen av denna pärla som var sååå värd att vänta på.

Juloratoriet av Göran Tunström – oförglömligt sorglig och vacker.

När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser – kanske inte världens mest fantastiska bok men oj så gripande, läste den som ca 15-åring och chockades av att världen är så kall, hård och sorglig.

The Woman in Black av Susan Hill – jag är förvisso mörkrädd men det här är en av oerhört få böcker som verkligen skrämt skiten ur mig. Så att säga.

Mig äger ingen av Åsa Lindeborg – har en gång fått mig att fulgråta på tåget till Göteborg, bara en sån sak…

Ögonbindeln av Siri Hustvedt – trollbindande. Helt enkelt.

The Haunting of Hill House av Shirley Jackson – ännu en av de fåtaliga böcker som skrämt mig på riktigt….

Sommarboken av Tove Jansson – jag älskar tonen i den här boken. Det lågmälda och långsamma.

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen – klassisk biografi över Sid och Nancy, lästes som ca femtonåring, oförglömlig.

Fru Björks öden och äventyr av Jonas Gardell – det känns riktigt orättvist att bara välja en enda bok av en författare som betytt så oerhört mycket för mig. Men såna är reglerna… En riktigt bra bok.

Mats kamp av Mats Jonsson – ett eurekamoment i min läsning, serier kan vara grafiska romaner också och de kan vara riktigt, riktigt bra.

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl – varm och intressant, och vem älskar inte en litterär brevväxling?

Det av Stephen King – en av de bästa böcker jag läst, särskilt som jag nu börjat förtränga de 300 sista sidorna (men jag kommer aldrig förlåta honom för att han förstörde den perfekta läsupplevelsen).

Nattfjäril av Jessica Kolterjahn – den här boken grep mig oväntat och totalt, och debuten är nästan lika bra…

Det stora huset av Nicole Krauss – en ask i en ask i en ask är den här berättelsen, oerhört gripande och väl berättad.

Steget efter av Henning Mankell – jag har läst alla Wallanderböckerna och gillade dem väldigt mycket, det här är den mest blodisande och spännande.

Domedagsboken av Connie Willis – inköpt på Öland under sommarsemester. Gassande sol, sommarlov och tidsreseroman av högsta klass, det är livet.

Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo – En lågmäld men kraftfull bok, svår att släppa.

Båten av Nam Le – jag förfäktar ju åsikten att jag inte gillar noveller, men ibland måste till och med jag inse mig besegrad.

Carmilla av J.S Le Fanu – en klassisk vampyrroman som, enligt min ringa mening, är såväl bättre som mer engagerande än Stokers Dracula.

Pretty Monsters av Kelly Link – ännu ett exempel på att det där om min aversion mot noveller inte riktigt stämmer.

Wolf Hall av Hilary Mantel – det här är inte en självklar bok bara för den här listan, den här är topplacerad på typ alla mina listor i och med att det kan var den bästa bok jag någonsin läst.

Sagan om den lycklige prinsen av Oscar Wilde – är väl egentligen ingen bok utan en del i en bok men herregud, någon flexibilitet får man väl ha… Så outsägligt sorglig och fin. Och sorglig…

Timmarna av Michael Cunningham – fantastisk bok som blev en nästintill lika fantastisk film. De där förmiddagarna i 50-talshemmet lämnar mig aldrig…

Glasfåglarna av Elsie Johansson – Nancy, älskade Nancy…

Legend av Richard Matheson – skitläskig vampyrklassiker om det sönderfallna samhället. Skippa filmversionerna dock.

Himlen i Bay City av Christina Mavrikakis – en av de mest deprimerande böcker jag läst, och en av de bästa.

En döddansarens visor av Nils Ferlin – för att min favoritdikt Stjärnorna kvittar det lika finns i den, annars kunde jag ha valt vilken samling som helst.

Främlingen av Diana Gabaldon – en av de största läsupplevelser jag någonsin haft. Punkt.

Vägen av Cormac McCarthy – se kommentaren till Himlen i Bay City. Vägen är dessutom en bok som växer ju längre tiden går sen jag läste den.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro – också några noveller till, av den sorten som äter sig in i en.

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami – en riktigt monstertjock bok som utmanade mig många gånger (den är märklig och han är inte särskilt övertygande när det gäller sexet den gode Murakami) men som också grep och höll kvar.

Aniara av Harry Martinsson – det mörkaste av alla mörker, det i rymden och inom människor som förlorat allt. Läses med fördel högt.

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser – min första ljudbok som tvingade mig att köra in till sidan av vägen och gråta en skvätt emellanåt.

Själens osaliga längtan av audrey Niffenegger – London, kyrkogård, sorgsamheter och själarnas förening, say no more…

Blonde av Joyce Carol Oates – ja, vad säger man om den här boken? Den tog liksom andan ur mig…

Hur man botar en fanatiker av Amon Oz – Klokskap och pragmatism när den behövs som bäst.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman – inkörsporten till mytserien, en underbar berättelse om berättelser som fick mig att tänka på riktigt.

Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer – En av de böcker som gripit mig allra starkast. Älsk!

Att föda ett barn av Kristina Sandberg – en rätt så monoton och klautrofobisk skildring av äktenskap och föräldrablivande. Helt omöjlig att lägga undan.

Flickan med glasfötter av Ali Shaw – knockade mig totalt med sin drömska stämning, de flygande korna och hjärtan av glas.

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel – en ovanlig deckare, tät, obönhörlig och riktigt otäck på ett jordnära sätt.

Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer- få är så självutlämnande som Mia Skäringer och jag kan inte annat än älska henne för det, och tacka.

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren – har format mig på djupet i frågor om döden, sorgen, att välja rätt, vara modig osv.

Stridsberg, Sara Drömfakulteten – en oerhört märklig bok som jag aldrig fick grepp om men som fortfarande hemsöker mig, på ett bra sätt.

Ja till Liv! av Liv Strömquist – ett första steg i min serierevolution, det hjälper att vi tycker nästan lika om allt jag och Liv.

Bitterfittan av Maria Sveland  – det här är en bok som jag irriterat mig sjukt mycket på och egentligen inte håller med i mycket men oj vilken impact den haft och oj vilka spännande diskussioner den startat.

Den hemliga historien av Donna Tartt – sent omsider läste jag, och älskade förstås – dock inte lika mycket som jag skulle gjort i min forna ungdom 😉

Århundradets kärlekshistoria av Märta Tikkanen – lästes för länge sedan, alldeles för länge sedan. Vill genast läsa om!

Pennskaftet av Elin Wägner- historisk roman i den bemärkelsen att den skrevs när historia skrevs.

Dead to the world av Charlaine Harris – inte världslitteratur direkt men svårslagen avkoppling, med den famösa duschscenen…

Bödelns dotter av Margit Sandemo – Sagan om isfolket nr ?. inte heller detta är högtstående litteratur men det här är troligen den bok jag läst flest gånger (ca 30 skulle jag tro) och det betyder också något…

Dead Famous av Ben Elton – rolig på ett skrämmande och avslöjande sätt, inte så lättsam som den först verkar…

Lasermannen av Gellert Tamas – det finns inte ord för hur bra jag tyckte att den här boken beskrev ett skede i Sveriges historia som satt djupa avtryck i min världsbild. Det kalla, det otäcka och det vi aldrig får tro är försvunnet…

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij – få böcker har gett mig så mycket motstånd, få böcker har fått mig att må så fysisk illa, få böcker har hemsökt mig som denna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström – ingen skriver historia som Fogelström, ingen gör den så levande, påtaglig och hjärtknipande hemskvacker.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice – det var en revolution att läsa den här i tonåren, pre Brad och Tom. Fortfarande en av de allra bästa vampyrböckerna, kanske till och med den bästa…

Sarum av Edward Rutherford – storslagen episk berättelse om England historia, nöjesläsning på rätt hög nivå.

Skulptrisen av Minette Walters – skrämde livet ur mig när jag läste i amningsfåtöljen, slutscenen förföljer mig än…

Den engelske patienten av Michael Ondaatje – skrev en gång en lyrisk skoluppgift om denna bok, fick skriva om eftersom jag var för beundrande…

I skuggan av ett brott av Helena Henschen – om verklig ond, bråd död. Riktigt välskriven och skitläskig.

Hamlet av William Shakespeare – klassikernas klassiker. Jag borde läsa mer Shakespeare…

The Lake of Dead Languages av Carol Goodman – stämningsfullt i internatskolemiljö, vad kan gå fel?

Förflutenhetens landskap av Peter Englund – Englunds sätt att skriva om det lilla, det undanskymda och det skitiga var det som fick mig att vilja bli historiker. Älskar framförallt hans essäsamlingar.

Guitarr och dragharmonika av Gustaf Fröding – för blandningen av sorg och glädje, essensen av Fröding (och min bild av Värmland)

Mäster av Alexandra Coelho – riktigt finstämt förfärlig skildring av fattigdom och framväxten av en proteströrelse.

Förbundsbryterskan av Anders Björkelid – fantasy när den är som bäst, och den bästa boken hittills i serien

Robson av Pernilla Glaser – läste jag en kväll i min första egna lägenhet, panikgrät mig till sömns…

Quinnan och dr Dreuff av Mare Kandre – min enda Kandrebok hittills och nu när jag påminns om den kan jag inte begripa att jag stoppade där.

Tjärdalen av Sara Lidman – jag minns inte mycket av den här boken förutom att jag tyckte väldigt mycket om den, väldigt mycket.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein – som ett knytnävsslag, utan kompromisser, svår att släppa.

En helt vanlig familj av Alice Hoffman – jag var lite besatt (i tonåren) av det här med barn som drabbades av AIDS tidigt i epidemin och också drabbades av alla fördomar. Hoffman skriver väldigt fint om detta.

Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson – hur många gånger har jag inte snyftande läst den här för mina barn? Finaste boken om döden.

Serier, serier, mer serier…

Jag trampar vidare i den svenska serievärlden. Efter inkörsportarna Liv Strömqvist och Mats Jonsson läste jag häromveckan Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej som jag gillade jättemycket, inte minst för igenkänningen förstås men också för att den var gjord med ett så stort mått värme. Sara Hansson respekterar verkligen sina karaktärer och sina läsare och det är något som får mig att känna en alldeles särskild sorts läslycka.

Häromdagen läste jag också Nanna Johanssons senaste alster – Välkommen till din psykos som lyckas vara såväl smart som pricksäker och rolig. Den är inte riktigt superfantastisk, jag gillar men jag blir inte jättekär. Jag tror att mitt problem är att jag velat ha mer av allt – ännu mer skärpa, mer sarkasm, fler söta djur som utbrister i obsceniteter, sånt… Mer av allt alltså, men det jag får gillar jag skarpt, resten kan vänta tills nästa album.

Kan inte låta bli att vara lite stjärnögt superlycklig över att jag har en hel serievärld att upptäcka. Näst på tur står Neil Gaimans Sandman och så Henrik Bromanders Smålands mörker, tror jag.

Recensionsexemplar (välkommen till din psykos), Galago 2012

I väntan på…

hundralistan som dröjer en smula eftersom jag naturligtvis kommit på att jag måste skriva en kommentar till varje bok, och för att det faktiskt inte är helt lätt att begränsa sig till hundra…

… inlägg nummer 900 som bara är tre inlägg bort, vad ska man ägna det åt månne – förslag?

… våren, värmen, balkongläsning. Aldrig är den så långt borta som när den är ganska nära…

uppdatering:

… den nya Sookie Stackhouseboken (Deadlocked) som enligt bokhandeln är påväg till mig i detta nu…

Flicka möter pojke

Äntligen har jag prickat av ännu en författare i min boktolva, och äntligen har jag läst Ali Smith. Jag har hela tiden trott att jag skulle gilla henne och hennes Flicka möter pojke men föga anade jag att jag skulle gilla den såpass mycket. Det är definitivt den bästa i min mytserieläsning såhär långt och en av årets bästa över huvud taget.

Redan i inledningsmeningen fångas jag och Smith slår fast att det här kommer bli något alldeles extra. Eller vad sägs om:

nu ska jag berätta om när jag var flicka, säger farfar.

och inledningen ljuger inte för det här är en berättelse om berättelser och om tillhörighet i könsroller, familj och vardag. Boken rör sig kring Midge och Anthea, de två systrarna som är så olika och har så svårt att förstå varandra. Men som också delar en stark kärlek och delade känslominnen av den där farfar från inledningen. Likt Anthea har jag svårt att förstå Midge och ändå är det hon som berör mig djupast, henne jag bär med mig vidare. Hennes kamp, sorger och förhoppningar. Hennes förvånande (också för henne själv) styrka när det verkligen gäller.

Jag kommer utan tvekan läsa mer av Ali Smith och är just nu mest sugen på hennes senaste There bit för the som finns på longlistan (dock ej den korta) till Orange Prize. Någon som läst den än? Mytserien och boktolvan ska jag förstås fortsätta att beta av. I sinom tid.

Albert Bonniers förlag, 2008

Minnet…

Ett problem som snabbt uppstår när man knåpar ihop en sån där lista som jag ämnar göra är att det rätt snabbt uppenbarar sig att man (ok då, jag) har minne som en guldfisk. Och att det inte är så förträffligt i sammanhanget. Den välsignade bloggen är naturligtvis till hjälp men den har jag ju inte haft i evinnerliga tider och för tiden pre fiktiviteter har jag inga läslistor. Stora delar av dygnet använder jag just nu således till att stirra i bokhyllor och försöka minnas om jag läst något av det jag ser. Förvisso ett intressant tidsfördriv men också lite fånigt. Problemet är inte brist på böcker i listan men rädslan för att missa något omistligt på bekostnad av något mindre bra har smugit sig på. Och så var det ju det där med mitt maniska jag också, ska det göras en lista så ska den ju vara perfekt 🙂

hur är det med er – är ni sådana där (på gränsen till irriterande men ack så avundsvärda) typer som antecknat läsning sen ni lärde er tyda bokstäver eller kan ni helt enkelt lita på ert minne? Eller är ni som jag, dvs helt förlorad?

Min maniska sida

I veckan har jag låtit mig inspireras av Fredrik Virtanen och Markus Larsson på Aftonbladet som knåpat ihop 200-listor över omistlig musik. Själv är jag rätt obevandrad i det musikaliska vilket betyder att jag inte känner till hälften av musiken på deras listor (vilket väl inte heller är meningen, listorna är mer av tips än topplista) men jag blev lycklig över att hitta lite bekanta Queen, Van Morrison och Kenny Rogers (oväntat!) bland de utvalda. Min egen lista skulle bli synnerligen okreddig och jag skulle ha oerhört svårt att bara välja en låt per artist – snöar jag in på säg Olle Ljungström så lyssnar jag på allt han någonsin gjort och ingenting annat i ett halvår. Eller så väljer jag ut en låt som får bli mitt soundtrack under en period – sista tre månaderna när jag skrev avhandling lyssnade jag barapå Simon & Garfunkles Hazy Shade of Pale. Enbart. På promenader och under skrivandet. Jag vet, det är säkert en smula märkligt men sån är jag…

Någon musiklista ämnar jag således inte knåpa ihop, men varför inte en boklista? En lista med mina 100 ”bästa” böcker. Ingen topplista utan mer som en tipslista, med max en bok per författare. Och då får jag utlopp för min maniska sida också, för det gäller ju att fördjupa sig ordentligt. Jag går all in helt enkelt och levererar en lista senast nästa helg. Undrar bara vad jag ska välja för musikalisk repetetiv inramning, får kanske konsultera herrarnas spotifylistor…

Varma kroppar

Ja, det här blev ju verkligen konstigt…

Först läste jag boken Varma kroppar en snuvig lördag och gillade den inte alls. Jag fastnade i den där selektiva minnesförlusten, att man kan komma ihåg det mesta kring ett vardagsliv men inte minnas sitt namn och att det då ska definiera hela ens varande. Jag har väldigt svårt att ta till mig det. Och så malde jag det under hela läsningen och kunde inte riktigt släppa in allt det där andra som fanns också. Den ovanliga vinkeln med zombier som tänker och känner, den oväntade och lite fina – kanske till och med varma- ”mot alla odds”- kärleken. Allt det där som är bra, dit hör också språket och berättelseupplägget, gick förlorat på mig mitt i den där förkylningen (all sjukdom är alltså inte befrämjande av stor zoombieläsningsupplevelse). Efteråt har den dock passande nog ätit sig in i min hjärna och fått mig att förstå att jag varit orättvis. Vissa scener gnager och morrar att de är värd ett bättre öde än min slarvläsning.  Således tänker jag läsa om senare, med öppnare sinne, mindre snor i huvudet och kanske en hel härlig semester framför mig. Någon sommarkväll i hammocken kan den nog vara värd.

Visst är det så alla ni som läst Varma kroppar, visst förtjänar den väl en uppmärksam och relativt frisk läsare?

~Mix förlag, 2012/ recensionsexemplar~

Hungerspelen – the bioupplevelse

Sen jag häromdagen meddelade via facebooksidan att jag ämnade utkräva barnvakt för att medelst medtvingad make uppleva Hungerspelsfilmen så har förväntningarna och undringarna många i bloggosfären – vad tyckte hon? Vad tyckte han? Var det en skrämmande upplevelse där världar kolliderade och inte alls begrep sig på varandra ( tonårsvärld/ vuxenvärld, den som läst-värld/ den som inte läst-värld)? Ingen av dessa funderingar har framförts till mig personligen men jag känner dem ju i luften så här ger jag mitt bidrag till folkets lättnad och berättar om upplevelsen av att se en styck ungdomsfilm när man är en person med skyhöga förväntningar efter ett sjukligt besatt läsande av böckerna och en person som har noll förväntningar och (visade det sig) inte ens vet att det rör sig om en trilogi.

Först av allt – jag tycker väldigt, väldigt mycket om filmen. Rollbesättningen är i det närmaste perfekt (Woody Harelsson som Haymitch och Donald Sutherland som president Snow är remarkabelt välfunna men också Katniss, Peeta, Prim, Rue och Cinna fungerar väldigt bra). Kärleksambivalensen har tonats ner en aning vilket (nästan) bara är till berättelsens fördel och det lovar också gott inför fortsättningen där vi kanske kan få stora delar härlig dystopiaction minus en del av det där kärleksdravlet som faktiskt störde lite i bokuppföljarna.

Maken som inte läst innan tyckte att filmen var ok men att det var först i slutet när han insåg att det skulle bli en fortsättning och att den lovade att bli politisk och mörk som det lyfte. Själv fascinerades jag också av själva bioupplevelsen där den synnerligen åldersblandade publiken verkligen levde sig med, vissa på ett mer störande sätt än andra…

20120410-180042.jpg
Innan filmen började såg vi en trailer för sista twilightfilmen och jag drabbades av rädslan för att tvingas skämmas lika mycket över Hungerspelsfilmen som jag gjort över twilightditosarna (svårmodig flicka slits mellan sammanbiten, blek kille i högt hår och lite färggladare men komplicerad kille i varierande hår – inget vinnande koncept i min värld…) Tack och lov gick det väldigt bra och jag skäms inte alls över att säga att jag älskar (inte reservationslöst förstås men allt gnäll är kring detaljer så det väljer jag att förtränga) såväl böcker som film än så länge, och jag längtar efter fortsättningen trots att jag vet hur det går. Och ni anar inte ( jo det gör ni nog) hur svårt jag har att inte avslöja slutet för min man. Måste tvinga honom att läsa böckerna snarast…