Hungerspelen – the bioupplevelse

Sen jag häromdagen meddelade via facebooksidan att jag ämnade utkräva barnvakt för att medelst medtvingad make uppleva Hungerspelsfilmen så har förväntningarna och undringarna många i bloggosfären – vad tyckte hon? Vad tyckte han? Var det en skrämmande upplevelse där världar kolliderade och inte alls begrep sig på varandra ( tonårsvärld/ vuxenvärld, den som läst-värld/ den som inte läst-värld)? Ingen av dessa funderingar har framförts till mig personligen men jag känner dem ju i luften så här ger jag mitt bidrag till folkets lättnad och berättar om upplevelsen av att se en styck ungdomsfilm när man är en person med skyhöga förväntningar efter ett sjukligt besatt läsande av böckerna och en person som har noll förväntningar och (visade det sig) inte ens vet att det rör sig om en trilogi.

Först av allt – jag tycker väldigt, väldigt mycket om filmen. Rollbesättningen är i det närmaste perfekt (Woody Harelsson som Haymitch och Donald Sutherland som president Snow är remarkabelt välfunna men också Katniss, Peeta, Prim, Rue och Cinna fungerar väldigt bra). Kärleksambivalensen har tonats ner en aning vilket (nästan) bara är till berättelsens fördel och det lovar också gott inför fortsättningen där vi kanske kan få stora delar härlig dystopiaction minus en del av det där kärleksdravlet som faktiskt störde lite i bokuppföljarna.

Maken som inte läst innan tyckte att filmen var ok men att det var först i slutet när han insåg att det skulle bli en fortsättning och att den lovade att bli politisk och mörk som det lyfte. Själv fascinerades jag också av själva bioupplevelsen där den synnerligen åldersblandade publiken verkligen levde sig med, vissa på ett mer störande sätt än andra…

20120410-180042.jpg
Innan filmen började såg vi en trailer för sista twilightfilmen och jag drabbades av rädslan för att tvingas skämmas lika mycket över Hungerspelsfilmen som jag gjort över twilightditosarna (svårmodig flicka slits mellan sammanbiten, blek kille i högt hår och lite färggladare men komplicerad kille i varierande hår – inget vinnande koncept i min värld…) Tack och lov gick det väldigt bra och jag skäms inte alls över att säga att jag älskar (inte reservationslöst förstås men allt gnäll är kring detaljer så det väljer jag att förtränga) såväl böcker som film än så länge, och jag längtar efter fortsättningen trots att jag vet hur det går. Och ni anar inte ( jo det gör ni nog) hur svårt jag har att inte avslöja slutet för min man. Måste tvinga honom att läsa böckerna snarast…

11 svar på ”Hungerspelen – the bioupplevelse”

    • Oerhört frustrerande, egentligen borde det inte vara tillåtet att inte ha läst böckerna (säger hon som läste dem för fyra månader sen 😉 )

      Svara
  1. Vad kul att du gillade! Jag håller med, det lilla gnäll jag hade överskuggas av det faktum att jag bara älskar största delen av filmen 🙂

    Svara
    • Ett riktigt gott betyg och själv är jag mycket nöjd att jag bestämde mig för att läsa i vintras just för att förbereda inför filmtitt.

      Svara
  2. Ska köpa filmen när den kommer i juli om jag orkar vänta 😉 Hade otroligt svårt att inte avslöja något för maken på påsklovet när jag läste del 2 och 3 i triologin. Man kan ju inte prata om något alls utan att avslöja första boken!

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.