Varma kroppar

Ja, det här blev ju verkligen konstigt…

Först läste jag boken Varma kroppar en snuvig lördag och gillade den inte alls. Jag fastnade i den där selektiva minnesförlusten, att man kan komma ihåg det mesta kring ett vardagsliv men inte minnas sitt namn och att det då ska definiera hela ens varande. Jag har väldigt svårt att ta till mig det. Och så malde jag det under hela läsningen och kunde inte riktigt släppa in allt det där andra som fanns också. Den ovanliga vinkeln med zombier som tänker och känner, den oväntade och lite fina – kanske till och med varma- ”mot alla odds”- kärleken. Allt det där som är bra, dit hör också språket och berättelseupplägget, gick förlorat på mig mitt i den där förkylningen (all sjukdom är alltså inte befrämjande av stor zoombieläsningsupplevelse). Efteråt har den dock passande nog ätit sig in i min hjärna och fått mig att förstå att jag varit orättvis. Vissa scener gnager och morrar att de är värd ett bättre öde än min slarvläsning.  Således tänker jag läsa om senare, med öppnare sinne, mindre snor i huvudet och kanske en hel härlig semester framför mig. Någon sommarkväll i hammocken kan den nog vara värd.

Visst är det så alla ni som läst Varma kroppar, visst förtjänar den väl en uppmärksam och relativt frisk läsare?

~Mix förlag, 2012/ recensionsexemplar~

6 tankar på “Varma kroppar”

  1. Ja, det tycker jag!
    Fast å andra sidan, har man väl börjat på fel fot med en bok brukar det kunna vara svårt att ändra sin uppfattning. Lite som jag och den enda bok av Elly Griffiths jag plågade mig igenom, där jag inte kunde komma förbi viktnojandet i början …

    Svara
    • Så är det definitivt men jag tänkte att om jag låter den ligga till sig några månader så kanske jag kan lura mig själv lite 😉

      Förstår dig ang Griffiths även om jag själv läst och gillat tre delar i serien, vikttjatet är grymt irriterande.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.