Om jag inte hörs ifrån på ett tag…

… Så beror det på att jag har en så himla bra bok att läsa (och ett familjeliv att leva, och ett jobb att jobba men det är ju en annan historia). Det är Stephen Chboskys The Perks of Bring a Wallflower som är så oerhört bra, lite så att ögonen tåras bara jag tänker på det faktiskt. Och nu är jag cirka halvvägs och har inte lust att göra annat än läsa och reflektera.

Vad ni ska göra när jag är bokuppslukad? Läsa The Perks of Being a Wallflower förstås. Och när ni gjort det föreslår jag att ni funderar lite över vilken/vilka av alla era favoritbokbloggar ni vill nominera till Forma Books Blog Award i år. Förra året vann ju Bokhora en välförtjänt seger och i år har de tagit plats i juryn. En barnbokblogg och en bokblogg kommer att dela på priset i år. Själv har jag redan nominerat mina favoriter och återvänder nu till min bok. Over and out.

När ska man lyssna?

Jag har aldrig lyckats få till det där med ljudböcker. Förvisso pendlingslyssnade jag på Håkan Nessers Maskarna på Carmine Street för några år sen och gillade såväl boken som uppläsningen, det enda negativa var att jag ibland blev tvungen att köra in till vägkanten och gråta lite över allt elände… Sen lyssnade jag på några kapitel av Låt den rätte komma in också och tyckte väl att det var ok men stördes också över att det gick så långsamt, jag blev stressad över att det gått så himla mycket fortare om jag läst själv.

För några veckor sen skaffade jag, pga totalhaveri på min förra, en ny mp3-spelare och kände samtidigt att det var dags att ge lyssningsboken en ny chans. Jag laddade ner När skruven dras åt av Henry James på bibliotekets mediejukebox och lyckades helt utan krångel få in den på spelaren. Problemet är istället när tusan jag ska hinna lyssna. Tid som jag har att sitta ner i soffan med en bok ägnar jag ju åt pappers- eller e-böcker. När jag nattar barnen brukar jag läsa e-bok i mobilen men nu har jag testat att lyssna på skruven istället, vilket går sådär eftersom barnen har en småknölig nattningsperiod nu. Återstår då mina (nästan) dagliga promenader. Tyvärr måste jag säga att jag föredrar musik framför den ganska träiga När skruven dras åt som promenadsällskap, det är också ungefär det enda tillfället på min dag som jag återfinns utan en bok i min absoluta närhet och det där att rensa huvudet med musik eller fågelsång är rätt oslagbart. Det blir nog inte den här boken som ”frälser” mig heller. Så jag tänkte nog lägga ner det här med lyssningsböcker (man måste ju inte sluka böcker i alla former och färger för att leva ett fullgott liv- eller?), men först en sista chans. Jag blev ju häromdagen tipsad om Stephen Frys inläsning av Harry Potterböckerna. Första boken i serien fångade mig inte nämnvärt men kanske om Stephen Fry håller mig i handen att jag kan förstå den lille magikerns storhet. Kanske kan jag då också ta till mig ljudboken och tycka att den är en trevlig promenadkompis. En sak är säker – lyckas det inte den här gången heller så är nog inte ljudböcker något för mig.

Lyssnar ni på ljudböcker? När, hur och var i så fall?

De dödas strand

Vissa böcker läser sig själva. De dödas strand är 400 sidor som liksom bara smälter bort på några timmar. Den där sortens läsning som får en att vilja läsa varje ledig stund – när man lagar mat, inväntar tvättprogrammets avslutning och när man något förstrött lyssnar till barnens envetna mässande om att de ”är en gummibjörn”. Helt enkelt allt man kan önska sig av en bok.

Till en början (innan jag började läsa) var jag tveksam inför att inte få återvända till Mary från De vassa tändernas skog men ganska snart insåg jag ju att hon fanns med i utkanten och att det här upplägget funkade riktigt bra. Och jag stör mig inte alls på Gabry som jag störde mig på Mary i förra boken.

Jag gillade De vassa tändernas skog väldigt mycket men frågan är om jag inte tycker ännu mer om de två i serien. Gabrys känsla av instängdhet, allt det där opåtagliga, skrämmande och lockande som händer utanför staden. Den där tryckande känslan av att fristäder förr eller senare alltid verkar bli mer eller mindre totalitära och att instängdheten aldrig gör något gott för människor i längden. Frågan som, liksom alltid när man läser postapokalyptiskt, får mig att fundera kring vad man skyddar och skyddar sig ifrån (och jag gillar ju böcker som får mig att fundera lite mitt i ”underhållningen”). Och så sista delen av boken med total nagelbitarspänning ända in i kaklet… Allt det här sammantaget får mig att upprepa den mening jag citeras med på baksidan av boken – jag kan inte vänta att följa den här serien till slut, det lovar att bli en storslagen helhetsupplevelse.

Och så inser jag plötsligt att jag står i begrepp att lägga ut en recension som inte berättar nästan någonting om handlingen i boken. Får man det? Jag tror man mår rätt bra av att gå in i den här boken utan allt för mycket förförståelse, man bör nog läsa De vassa tändernas skog först men det är inget måste. Och för er som är nyfikna på handlingen så finns ju alltid baksidestexten…

~Styxx Fantasy, 2012 / Recensionsexemplar~

Pocketlover har också skrivit om De dödas strand och gillat.

Drömbokhandeln

Nu har jag också läst den, boken som verkar specialskriven för alla oss bokdyrkare, bokbloggare och bokfantaster.

Och jag är märkligt kluven… Jag älskar det bitskt lite knastrigt franska. Det akademiska och lite avståndstagande men varma. Det som är precis det jag förväntat mig. Det går rakt in i mitt bokälskande hjärta. Jag vill veta allt om bokhandeln, tankarna bakom, uppbyggnaden och så vidare. Jag får inte nog av lektörslistor och urval och det utopiska i att bygga en bokhandel med bara bra böcker. Jag gillar den där von obenattityden i den självklarhet som finns i tron att man faktiskt kan avgöra vad som är god litteratur bara sådär. Jag gillar det alltså som ironisk tanke och i den här boken, i verkliga livet är jag fullkomligt allergisk mot sånt.

Det är det jag gillar, och jag gillar det till den grad att jag knappt kan lägga ifrån mig boken men jag kan inte riktigt bry mig om karaktärerna. Jag vill vara med om deras boksamtal men skulle gärna hoppa över deras bakgrund, känsloliv och tankar om världen. Jag vill att boken bara ska handla om bokhandeln och låta människorna bli inventrier. Jag vet faktiskt inte vad som har tagit åt mig. Jag brukar vara en empatisk person som gillar att fördjupa mig i en god karaktär… Kanske är det helt enkelt det att tanken på att plocka ihop sin egen bokhandel utan tanke på det ekonomiska blir för mycket för mig? En sorts lyckooverload kanske. Jag tycker vi säger så i ett försök att få mig att verka lite mindre känslokall… Drömbokhandeln är en fin liten bok om böcker men vi förenas tyvärr inte, som jag trodde, i total kärlek. Men man kan ju inte få allt här i världen.

~Sekwa 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Drömbokhandeln: Och dagarna går…, Spetsig, Bokmalen, Fru E

Böcker jag gillat men slutat läsa av underliga anledningar del 1

Moab is my washpotPå förekommen anledning (twitterdiskussion mellan mig och Bokbabbel /@jeslunds i lördags) känner jag mig manad att skriva detta inlägg.

Konstaterande nr 1: Jag älskar Stephen Fry. Egentligen lite oklart varför men jag tror att det har mest med Svarte orm och den där Wildefilmen att göra.

Konstaterande nr 2: Stephen Fry är engelsk. Väldigt engelsk.

Konstaterande nr 3: När man reser till England för första gången och vill göra det allra mesta av upplevelsen är det svårt att tänka sig något mer engelskt och således passande att läsa under flygresan än just Stephen Fry.

Konstaterande nr 4: Att flyga är lite lätt obehagligt.

Konstaterande nr 5: Att flyga är lite lätt obehagligt gånger hundra när det blåser upp till snöstorm.

Konstaterande nr 6: När det blir lite lätt obehagligt gånger hundra(tusen) lägger man, efter några minuters krampaktiga försök att koncentrera sig på boken, gärna bort boken man håller hårt i handen och koncentrerar sig på djupandning och döden istället.

Konstaterande nr 7: Det är då lätt hänt att boken, när man sedan blir insnöad i London och knappt hinner hem till jul med barnen, laddas med traumatiska minnen och återställs oläst i bokhyllan.

Konstaterande 8: Efter ett och ett halvt år kanske det är dags att trotsa de hemska flygreseminnena och ge boken en ny chans. Eller, törs man det?

Based on a true story.

Avgjort

Tävlingen är avgjord. Många (jättekul!) ville vara med och vinna mina favoriter. Jag skulle ju egentligen vilja ge er alla en vinst eftersom det rör sig om så himla bra böcker men av ekonomiska skäl så blir det inte så. Däremot tillät jag mig att dras med lite och bestämde mig för att lotta fram två vinnare istället för en…

Tusen tack för alla boktips ni bidragit med (kolla kommentarerna på tävlingsinlägget om ni vill bli tipsade)! Ett fåtal har jag läst men de allra flesta är olästa, en ohälsosamt stor mängd numera hemlånad från biblioteket…

Så till det allra viktigaste. Vinnarna är två gamla bekantingar, två riktiga favoriter (som bloggare och i verkligheten) – Enligt O som får The Woman in Black (men jag vet inte om sommarljus hjälper för att dämpa det superläskiga i den boken) och Lyrans noblesser som får Dark Places. Grattis till er!

Vildingarnas vilding

Häromkvällen när jag läste att Maurice Sendak avlidit twittrade jag att jag, om jag inte vore så förtvivlat trött, skulle ha skrivit ett blogginlägg om honom. Det här är det inlägget, om än lite försenat.

Som barn och sedan vuxen förstod jag aldrig Sendaks storhet. Till vildingarnas land som var den bok jag läste (eller blev läst för) var för mig en bok med i och för sig fina bilder men med lite text och ingenting som jag egentligen kunde koppla an till. Jag var ju ”den duktiga flickan”, vildingresor skrämde livet ur mig. Så Sendaks storhet var rätt obegriplig för mig. Tills jag födde och kom att älska en vilding…

Min minsta är en människa med fantasi så stor att inte ens jag, som lever stora delar av mitt liv i en fantasivärld, hinner med. Alla de där tankarna, de knivskarpa analyserna av omgivningen och den smärtsamma insikten om att många andra barn inte vill leka med vildingen eftersom han är för vild, intensiv och högljudd. Det där att få orkar ta sig tid att sitta ner och faktiskt lyssna till det vildingen har att säga. Smärtan, hos vildingen och hans föräldrar, är stundtals intensiv.

Och där någonstans fann vi Till vildingarnas land. Och vi läste, vildingen krävde omläsning och omläsning och omläsning. Hela den lilla kroppen slappnade liksom av – det fanns andra vildingar, andra fantasier, andra lekar. Också. Själv har jag aldrig upplevt en barnbok så starkt som Till vildingarnas land tillsammans med vildingen. Inte ens den välsignade herr Muffin. Att läsa vildingar med en vilding är att hitta likar och tröst. Men det är också att få vara med om att ett barn hittar boken och läsglädjen. Vetskapen om att min vilding kommer söka tröst och styrka i böckerna hela livet gör mig alldeles varm om hjärtat. Och trygg, för han kommer hitta så mycket där. Så många hemligheter…

Så tack Maurice Sendak, alla vildingars litterära far, tack, vila i frid och förlåt för att jag inte förstod din storhet. Vissa böcker är helt enkelt inte för alla, vissa är mest bara för vildingar och deras mammor (när de kämpar för att sluta vara så förtvivlat duktiga hela tiden).

Tillökning

Bring up the bodiesNu är hen här! Det länge efterlängtade tillskottet till min bokfamilj har äntligen kommit. 400 sidor tung och alldeles perfekt ligger hen nu på finaste sidenkudden (nåja) och njuter av all uppmärksamhet och många kärleksfulla klappar. Jag spår att vi kommer få ett långt och lyckligt liv tillsammans.

 

 

Castillon och Castillon

Ni vet den där gamla uttalade ramsan om att jag inte gillar noveller… Jag har tuggat och återanvänt den när jag bländats av Båten och när jag fascinerats av Munro. Jag har sagt att egentligen så gillar jag inte sånt här men det finns gyllene undantag. Men nu ska jag sluta med tjafset. Jag gillar visst noveller, om de är välskrivna. Formen är inte min favorit men skrivna av mästarna är de bättre än det mesta. Till mästarna räknar jag bland andra nämnda Le och Munro men också Stephen King och Joyce Carol Oates. Efter två lästa samlingar är jag också redo att foga Claire Castillon till listan.

Först läste jag Bubblor och Castillons korta texter fångade mig efter bara något ord och höll mig trollbunden ända till punkt. Vissa av dem får mig att vilja gråta i timtals efteråt, andra rinner av mig direkt. Ytterligare andra blir kvar bland tänkematerialet. Jag tror att jag gör ett misstag som läser alldeles för fort, en novell i taget vore nog det bästa, en per kväll kanske. Men vilken normal bokslukare klarar av det? Inte den här i alla fall. Vissa av novellerna, som den med flickan som tror att hon ska få en katt, tvingar mig att lägga bort boken en bra stund eftersom jag inte orkar med mer. Men annars plöjer jag bara på. Och en viss mättnad infinner sig, en viss förmåga att avslöja det som nog borde ha förvånat. Till viss del tröttnar jag också på sexuella anspelningar efter ett tag. Men med allt det sagt så måste jag ändå konstatera att Claire Castillon skriver hejdundrande bra.

Min andra bok av Castillon var samlingen Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska som jag läst och trollbundits av. Samtidigt som jag konstaterar att den är mer ojämn och att jag ibland tappar koncentrationen eller hör mig själv nästansucka över upprepningar så gillar jag verkligen Castillons sätt att skriva. De korta novellerna, de krumbuktiga krokarna och det där vassa och osmickrande sättet hon ser bortom murar och det låtsade. Claire Castillon är en av de mest spännande författare jag upptäckt på länge. Och jag har redan lånat hem hennes övriga alster från biblioteket och ser särskilt fram emot att läsa hennes roman Därunder ett helvete. Är det någon som läst den och kan säga något om hur den är?

Enkät för en blåsig måndag

Lingonhjärta erbjuder en enkät för att jaga bort det trista med måndag och eftersom jag känner mig i relativt stort behov av det (trots att måndagen snart är slut) så kommer här mina svar: 

Vad läser du just nu?

Askungar av Kristina Ohlsson eftersom maken tyckte den var så bra, Ond skörd av Sharon Bolton eftersom Bokbabbel tycker att den är så bra och Sandman-serien av Neil Gaiman eftersom alla (inklusive jag numera) tycker att den är så bra.

Vilken bok upptar dina tankar mest nu?

De dödas strand av Carrie Ryan som jag läste ut igår (och som jag känner mig ärad över att få blurba, så himla bra!)

Vilken bok ser du fram emot mest att läsa just nu?

Behöver jag ens säga det? Bring up the Bodies av Hilary Mantel som ska landa i min brevlåda när som helst. Längtar, längtar, längtar!

Vilken utgivning är du mest peppad på just nu?

Förutom nämnda Mantel så är jag oerhört sugen på att läsa Gillian Flynns Gone girl. Och så längtar jag efter The Twelve av Justin Cronin (uppföljaren till The Passage/Flickan från ingenstans). Och så kommer Jonas Gardell med en ny skönlitterär bok i höst. Och så kommer fortsättningenAtt föda ett barn. Och så ger Josefine Sundström ut en ny roman (den förra, Vinteräpplen var riktigt. riktigt bra). Och så… Ja, det finns helt enkelt väldigt mycket att se fram emot just nu.

Och sist men inte minst! Vilken bok blir ditt nästa inköp?

Ingen aning faktiskt, troligen något spontant efter tips från blogg. Mantel och Flynn räknas inte eftersom jag redan köpt/förhandsbeställt och betalt dem.