Häromkvällen när jag läste att Maurice Sendak avlidit twittrade jag att jag, om jag inte vore så förtvivlat trött, skulle ha skrivit ett blogginlägg om honom. Det här är det inlägget, om än lite försenat.
Som barn och sedan vuxen förstod jag aldrig Sendaks storhet. Till vildingarnas land som var den bok jag läste (eller blev läst för) var för mig en bok med i och för sig fina bilder men med lite text och ingenting som jag egentligen kunde koppla an till. Jag var ju ”den duktiga flickan”, vildingresor skrämde livet ur mig. Så Sendaks storhet var rätt obegriplig för mig. Tills jag födde och kom att älska en vilding…
Min minsta är en människa med fantasi så stor att inte ens jag, som lever stora delar av mitt liv i en fantasivärld, hinner med. Alla de där tankarna, de knivskarpa analyserna av omgivningen och den smärtsamma insikten om att många andra barn inte vill leka med vildingen eftersom han är för vild, intensiv och högljudd. Det där att få orkar ta sig tid att sitta ner och faktiskt lyssna till det vildingen har att säga. Smärtan, hos vildingen och hans föräldrar, är stundtals intensiv.
Och där någonstans fann vi Till vildingarnas land. Och vi läste, vildingen krävde omläsning och omläsning och omläsning. Hela den lilla kroppen slappnade liksom av – det fanns andra vildingar, andra fantasier, andra lekar. Också. Själv har jag aldrig upplevt en barnbok så starkt som Till vildingarnas land tillsammans med vildingen. Inte ens den välsignade herr Muffin. Att läsa vildingar med en vilding är att hitta likar och tröst. Men det är också att få vara med om att ett barn hittar boken och läsglädjen. Vetskapen om att min vilding kommer söka tröst och styrka i böckerna hela livet gör mig alldeles varm om hjärtat. Och trygg, för han kommer hitta så mycket där. Så många hemligheter…
Så tack Maurice Sendak, alla vildingars litterära far, tack, vila i frid och förlåt för att jag inte förstod din storhet. Vissa böcker är helt enkelt inte för alla, vissa är mest bara för vildingar och deras mammor (när de kämpar för att sluta vara så förtvivlat duktiga hela tiden).
När jag var liten tyckte jag att Till vildingarnas land var lite skrämmande och jag förstod inte riktigt vad den handlade om. Trots att jag kanske var lite av en vilding själv.
Som vuxen och som mamma fick jag se filmen och blev tvungen att se den om igen redan dagen efter. Plötsligt var allt solklart och som mamma till en vilding gick den direkt in i hjärtat och jag grät mig igenom filmen. Så fantastisk. Så sann. Jag tror dock den fortfarande talade mer till mig än min son.
Idag älskar jag även boken och bilderna och historien
skrämmer mig inte längre, utan berör mig djupt. Heja vildingarna!
/@fny_g
Jag har inte sett filmen än men det måste jag nog göra. Jag tror att jag också uppskattar boken ännu mer nu än vad min son gör men det märks ändå tydligt att den betyder mycket för honom och det i sin tur får mig att gilla den ännu mer. Och jag skrämdes också lite av boken som barn, kanske är det en bok man tar till sig helt och fullt först som vildingförälder?
Jag har inte läst boken eller sett filmen. Men jag har en kompis som sa att hon älskade boken när hon va yngre.. kanske ska ta och läsa den? 🙂
Den är ju en rätt kortfattad bilderbok med mycket av djupet outtalat. Jag rekommenderar den verkligen och skulle du inte gilla den så har den ju inte tagit så mycket av din tid (betydligt mindre press än att rekommendera en 800 sidors roman ;)). Filmen har jag inte heller sett men är väldigt sugen.
Jag har ingen särskild relation till Till vildingarnas land men åh, vad jag älskade det här inlägget om din vilding. Så fantastiskt fint. Jag både ler och gråter, så berör det mig.
/mamma till eventuell vilding
Fint att kunna beröra så 🙂 Jag hoppas att du och din eventuella vilding också hittar en hel hög med böcker att identifiera er med, oavsett om det blir Sendak eller inte.
Åh! Jag älskade den boken när jag var liten. Mest för bilderna tror jag. Har faktiskt helt missat att han dött men nu inser jag att det kanske var därför någon postade ett roligt citat från honom häromdagen.