Kort om villaboende

Jag bor i friköpt radhus med skogen vid slutet av den lilla (lagom liten för att inte ge allt för dåligt samvete vid den oundvikliga försumningen) trädgården. Vi har lagom mycket umgänge med våra grannar, som är trevliga och ännu inte uppvisat minsta tecken på psykopatiska drag. Kanske är det därför jag inte känner igen mig alls i Hans Koppels Vi i villa. Kanske är det helt enkelt för att det inte är meningen att man ska känna igen det där vidriga, instängda, klaustrofobiska livet som ingen tar sig ifrån. Hoppas det. Men jag stör mig så himla mycket på de här karaktärerna som vantrivs så hemskt men inte lyfter ett finger för att frigöra sig. Jag vill bara skrika åt dem att ta sig samman och skaka om dem lite, i största välmening alltså…

Vi i villa är inte någon bok jag kommer bära med mig genom livet, jag mådde lite illa när jag läste den faktiskt. Den är inte alls dålig utan snarare väldigt intressant skrivet med ett ytterst sparsamt språk. Och där finns en fasansfull scen som jag aldrig, aldrig kommer kunna glömma hur mycket jag än vill (den efter Annas festinbjudan) –  den sliter hjärtat ur kroppen på mig varje gång jag kommer att tänka på den. Den ger mig ingen styrka utan gör mig bara så himla ledsen hela tiden. Och jag konstaterar lite besviket att Anna är den enda av de här människorna jag bryr mig om, hon är den enda som inte har makt att göra något med sitt liv. Det är föräldrarna som borde. Så någonstans är det kanske ändå en bra och minnesvärd bok i och med att jag mäktar med att bli så arg och irriterad…

~Telegram förlag, 2010~

Minnen (sommarläsning 4)

Beroende av böcker är en blogg som alltid är läsvärd, inte minst som den varit med i såväl Whedonhelgen som Gardellördagen från i våras 😉 Skämt å sido så är den alltid läsvärd för att den är välskriven, genomtänkt och för att vi allt som oftast tycker lika om saker vilket alltid är trevligt. Och väldigt snart ska jag ta mig an Doctor Who också så ska du få hålla mig i handen och guida genom tittningen vilket jag ser fram emot mycket. Det är med stor glädje jag nu presenterar Beroende av böckers inlägg i sommarläsningsserien.

Jag har aldrig riktigt varit den där personen som ligger på stranden, slänger sig obekymrat i havet och har en perfekt solbränna när sommaren är över. Jag är snarare hon som trycker under ett parasoll, som två gånger per augusti långsamt (och pipande) glider ner i en stilla sjö och svär när tonåringar hoppar i från klipporna ovanför och stänker ner tant. Nu när jag är vuxen så är det så väldigt mycket lättare att få sitta i skuggan med en bok än det var när jag var liten, då hade man helt andra krav på sig både vad gällde hur aktiv man var och den där friska luften som alla jämt tjatade om att man måste få. Men jag hade två förtrogna: min mamma och mormor, när andra vuxna tjafsade så lät de två mig bara ligga på sommarstugans säng och läsa mina böcker. Låt flickan vara, var alltid mormors refräng. (Hon var för övrigt kvinnan som när jag var två år bäddade ner mig i sängen tillsammans med min nya trehjuling som jag vägrade släppa taget om. Man kunde helt enkelt inte göra fel i hennes värld.) Så trots att många vuxna utanför familjen hade åsikter om min låga aktivitetsnivå så fick jag ändå läsa väldigt mycket och läsa gjorde jag så ofta jag kunde. Somrarna var en fantastisk fristad från allt som var jobbigt i vardagen och jag plöjde igenom allt jag fick tag i, från Året Runt, Kalle Anka och Starlet till böcker. Det var sommar när jag läste Den oändliga historien, Vi Fem-böckerna, Kitty, Kulla Gulla, Grottbjörnens folk och alla de Wahlströmsböcker med röda och gröna ryggar som mina mostrar lämnat kvar från när de var barn i stugan. Fortfarande vet jag e x a k t hur det kändes att ligga i mormor och morfars hammock, gunga lite lätt med foten och fundera på om man orkar resa sig för att nå saftglaset som står precis utom räckhåll.

Sommarläsning kommer alltid ha med mormor och morfars stuga att göra även om det nu var länge sedan jag faktiskt låg där på lätt fuktiga lakan eller i hammocken och plöjde igenom en bok. Men i anden så är jag alltid där.

Jag älskar din mormor! Klart tjejen ska sova med trehjulingen om hon vill det 🙂 Jag är själv en skuggsittare och förfäktar flitigt rätten att få vara det, skönt att höra att vi är fler och att det finns dem som försvarar oss. Jag älskar allt det här vemodigt nostalgiska som kommer fram i våra inlägg om sommarläsning och som också finns i din fina text.

Bästa kombon

Jag ägnar mig väldigt gärna åt slalomläsning, dvs läsning av flera böcker samtidigt, och jag måste säga att den läskombination jag just nu ägnar mig åt är förträfflig. Jag läser Hilary Mantels Bring up the bodies tillsammans med Wuthering Heights. Ni fattar – England, olika historiska epoker, vad kan man inte älska med det? Vad jag tycker om böckerna? Wuthering Heights är imponerande men irriterande (det finns inte en karaktär jag inte önskar en långdragen hedpromenadsrelaterad lungsjuka) och Bring up the bodies är helt enkelt mästerligt fantastisk. Så, nu vet ni det, anse er själva tipsade…

Känslan av död

Det är alltid svårt att recensera en bok som ingår i en serie. Risken för spoilers på tidigare delar (det finns här också även om recensionen är kort så varning utfärdas för dem som inte läst tidigare delar) är överhängande och det är ärligt talat rätt omöjligt att bedöma boken utan att jämföra den med serien som helhet. Därför nöjer jag mig här med att kort konstatera att del fyra om arkeologen Ruth Galloway är den bästa hittills. Inga barn far illa, ingen uppgörelse sker där Ruth riskerar livet i blött regn, gåtan och dess lösning är komplex och manar till eftertanke. Det finns ett djup i En känsla för död som jag började sakna lite i de tidigare böckerna. Och så tjatas det nästan inte alls om vikt. Några gånger bara, i nästa bok slipper vi det förhoppningsvis helt och hållet…

~Minotaur, 2012~

Mer Cromwell

Mitt inne i Hilary Mantels Bring up the bodies nås jag sent omsider av ”nyheten” att den första boken, Wolf Hall alltså, ska bli tv-serie på HBO och BBC. Jag kommer med all sannolikhet se den men överväldigas också av stor skepticism, och till skillnad från Johan Hakelius känner jag mig tveksam till manusförfattaren just eftersom han skrev manus till djupt trista och sömnframkallande Tinker, taylor, soldier, spy (men jag vet att det är förbjudet att tycka det så jag berättar inte heller att vi stängde av innan den var slut för att slippa förlora flera timmar av vårt liv). HBO har gjort mycket bra genom åren (Angels in America!) men efter den monumentala True Blood-besvikelsen (säsong 3 var väl godkänd men de föregående erbjöd inte mycket att glädjas över för den här Sookiefantasten) och det faktum att jag inte ens lyckats gilla A Game of Thrones som jag skulle vilja så känner jag mig lite osäker på vad de kommer göra av boken. Och den måste vara svår att överföra till tv. Jag får väl se den med rejält lågt ställda förväntningar helt enkelt, älsklingsbok måste ju uppenbarligen inte bli älsklingsserie.

Avståndet mellan

Det är en lågmäld men spännande resa man får följa med på i Avståndet mellan. Det åks tåg, det tänks, planeras, levs skilda liv och försvinns in i mörker. Allt det fragmentariska gör det hela lite anonymt men det känns också som en av fördelarna med hela kollektivromansprojektet. Att få se glimtar av så många olika skeenden att man får känslan av att i alla fall greppa en bit av det där förvirrande som är livet.

Varje kapitel är skrivet av en ny författare vilket inte är något som märks språkmässigt. Stämningarna växlar med personerna men jag störs aldrig och tänker inte särskilt mycket på det.

Avståndet mellan är en trivsam och oroande kollektivroman som med fördel kan läsas lite långsamt.

~ x-publishing, 2012/ recensionsexemplar~

Sommarläsningsplaner (Sommarläsning 3)

Thecuriouscaseofthebooks är en riktigt bra bokblogg där recensioner trängs med minnen och tips om böcker man aldrig skulle hitta fram till eller komma ihåg om det inte vore för påminnelsen. Det känns alltid som hemma att komma dit och som att samtala med en gammal vän som vet vem man är. För att det alltid är ett nöje att läsa Claras inlägg där så är det nu mitt minst lika stora nöje att presentera hennes inlägg här på bloggen under signaturen Sommarläsning:

Sommaren närmar sig och så också sommarläsningen. Detta skrämmer mig litet. De senaste två sommarloven (oavsett om jag blir 55, har tre heltidsjobb och inte ens en enda dag ledigt kommer juni-juli-augusti alltid benämnas som sommarlov för mig) har jag varit allt för kär för mitt eget bästa. Sommaren 2010 var det visserligen relativt smärtfritt att vara kär, det var inte lika stort då och inte lika olyckligt, men nog var det tillräckligt upptagande av energin för att någon skulle kunna gå åt till att läsa. Och 2011, sommaren mina vänner brukar kalla den av ångest och dekadens. Det riktigt olyckliga hjärtats sommar. Lonely heart club band och allt det där. Och jag försökte ändå läsa, och lyckades egentligen bara den vecka jag var instängd i en stuga i Norrland, för att låtsas att krossade hjärtan inte kunde existera. Tre, fyra böcker. Men jag minns knappt handlingen av någon av dem. Sommarläsningen har, låt oss säga försakats de senaste åren.

Men, det fanns en tid innan de där marginella somrarna, sommaren 2010 f.f. (före förälskelse som nog i ärlighetens namn inträdde först i mitten av sommaren) låg jag varje morgon i Societets Parken på en filt, en termos kaffe bredvid mig, och läste Reif Larsens Valda verk av T.S. Spivet. Och det gjorde egentligen inte så mycket att det inte var det bästa jag någonsin läst. Trädkronorna gungade ovan mig och havet kluckade bredvid mig. Det var nära till närmsta glasskiosk och nästan dagligen kom någon annan förbi av en slump och satt på filten. Och jag behövde inte sluta läsa, det förväntas att man skall ligga på en filt i en park med en bok uppslagen, och det förväntas att de som inte läser har något eget att roa sig med. Och ord behöver bara bytas då och då.

Sommaren 2009 hade jag istället Michael Endes Den oändliga historien som parkläsning, allting var lika ljuvligt som tidigare beskrivits, och denna gång var boken dessutom riktigt, riktigt bra. En av de absolut bästa böckerna jag har läst. Och trädkronorna gungade även då. Så som de skulle.

Nu är det 2012. Parken ligger fortfarande bara ett stenkast bort även fastän jag har flyttat. Men nu bor jag i hus, med både uteplats som har kvällssol och en innergård, med gräsmatta och morgonsol. Så hur mycket parken kommer behöva besökas vet jag inte. Antagligen bara när sällskapssjukan blir allt för stor.

Nej denna sommar tänker jag sitta på min lummiga uteplats, i min mycket kitchiga bikini i svart med palmer på, dricka svart, hett kaffe, vara fruktansvärt lyckligt oförälskad och bara läsa. Det skall inte kunna bli som 2010 eller 2009 då jag utan svårigheter kan nämna en bok per sommar som jag läste. När denna sommar är över skall jag ha läst en uppsjö av fantastiska böcker och få hybris varje gång någon frågar mig vilken som var sommarens bästa bok. Till slut kommer jag att svara, ”Jag kan inte välja, jag läste alldeles för många bra böcker den sommaren, 2012.”

Det låter som en alldeles fantastisk sommarplan tycker jag, hakar nog på den och hoppas på det bästa (känner också igen det där med att sommarlovsläsningen sällan blir riktigt sådär som man tänkt sig).

Bild från: freedigitalphotos.net

Tretton år (Sommarläsning 2)

Sommarläsning… När jag tänker på sommarläsning så hamnar jag automatiskt i sommaren 1989, sommaren efter sexan. Sommaren då vädret var fantastiskt, vi sov i kompisarnas lekstuga, såg Hulken på tv och blev vettskrämda av hans ögon när han förändrades. Vi badade massor och så läste jag. Allra troligast var inte det här alls sommaren efter sexan utan en sammanblandning av sommaren efter femman och sexan och kanske sjuan också (fast då mest med läsningen och inget av kompissakerna). Jag var med i bokklubben Läslusen och slukade böckerna som kom därifrån. Minns en serie om ett ställe som hette Chrystal Falls, minns tonvis av Kitty och så minns jag allra, allra bäst Judy Blumes Tretton år som jag älskade sönder och samman de där åren. Jag känner ett påtagligt fysiskt sug i kroppen när jag kommer att tänka på Tretton år igen. Som jag älskade den, som jag läste om och läste om och läste om. Den var min Jenny Han och Sarah Dessen (jag inbillar mig att det är ypperliga sommarböcker i den åldern). Och medan Kitty aldrig riktigt lockar till omläsning så gör faktiskt Tretton år det. Om jag vågar…

Är det någon annan där ute som läste och minns boken? Någon som vågat läsa om?

The Perks of Being a Wallflower

Jag läste någonstans – på twitter? – att The Perks of being a wallflower skulle vara bra. Så jag lånade hem den och lät den ligga ett tag (ni anar nog inte hur många böcker jag lånar på det sättet). Sen plockade jag upp den och läste någon rad och där var jag helt förlorad.

Boken är en brevsamling som Charlie skrivit till en person vi aldrig får veta vem det är. Han berättar om första kärleken, vänskap, utanförskap, sorg, ilska, snedtändningar, ångest och misslyckade dejter. Och rakt igenom berättar han det med humor och värme som får mig att må bra till och med när jag gråter.

Jag borde egentligen ge mig ut i en vindlande och ändlös beskrivning av den här bokens genialitet. Borde skriva om språket och hur bra det fungerar för att förmedla Charlie och den livsglädje, mitt i allt elände, som trots allt är han. Borde säga något om karaktärerna som är så fint framskrivna att de känns som mina vänner också. Borde förklara och förklara och förklara varför det är livsviktigt att läsa den här boken. Men jag nöjer mig med att lita på mina läsare och konstatera att det här är en av de bästa böcker jag läst. Jag rekommenderar den härmed till alla i hela världen.

~Pocket Books, 2009~