Maken och cirka 20 miljoner andra personer har under en längre tid med outtröttlig envishet lovsjungit Kristina Ohlsson och hennes deckarförträfflighet. Till slut fick jag ju lov att krypa till korset, läsa en svensk deckare och kolla vad allt fuss är about.
Askungar inleds med det där som får alla småbarnsföräldrar att vakna kallavettiga mitt i natten, ett barn försvinner. Och sen blir det bara värre och värre. Så vad tycker jag då? Stämmer jag in i den redan öronbedövande hyllningskören? Jodå, det är bra, välskrivet, fint utmejslade karaktärer som jag inte gillar men bryr mig om, en deckargåta med driv och hålla andanstunder. Det är en del att fundera över efteråt och jag är glad att jag tagit mig igenom ännu en av de här spänningsböckerna om barn som far illa utan att gå sönder. Jag tycker inte att det är fantastiskt, det är exempelvis inte Sjöwall Wahlöö-bra, men stabilt och välskrivet räcker långt. Jag slänger mig inte över nästa bok men det är långt ifrån omöjligt att jag kommer läsa den i framtiden.
1 svar på ”Askungar”