Planer (Sommarläsning 9)

Maria bloggar bra och initierat på Vildvittra och Tystnad och kan allt om tv-serier, böcker och allehanda fiktiviteter. Hon är bibliotekarie och deltog i höstas i Whedonhelgen med en omtittningstext om Buffy, kan det bli bättre? Det är med stor glädje jag nu presenterar Marias inlägg i sommarläsningsserien.

Min plan var att inte ha någon plan. Att inte tänka på vad jag, av olika miljoner anledningar, ”borde” läsa. Jag skulle till och med lämna tillbaka (nästan) alla låneböcker på jobbet. Det slutade såklart med att jag lämnade tillbaka ett lass och lånade ett nytt, men men.

Bakom planer och förväntansfulla ord om ”sommarläsning”, eller bakom planen att inte ha någon plan, ligger väl en dröm om den ostörda läsningen, den som är långt bort ifrån kvällar då man är för seg för att läsa mer än två sidor eller avbrott för att man måste gå av tåget för att, eh, man har ju ett jobb att gå till. Hjälper planerna en att hitta den där perfekta lässtunden? Njä, knappast. Brukar jag, efter en ledighet, tycka att jag tog vara på den lästid jag hade? Njä, knappast. Internet, ni vet. Men ibland dyker de faktiskt upp, de där nästan perfekta stunderna.

Trots det flängiga i att ge sig av igen när man nyligen har kommit hem från en vecka utomlands, for jag och sambon till en stuga i Hälsingland några dagar. Syftet var att ”läsa, titta på träd och hålla käften”, som jag uttryckte det strax innan semestern när jag var väldigt trött och bara ville bort.

Och läsa och hålla käften var väl ungefär vad vi gjorde och det var alldeles utmärkt. Vi parkerade oss på varsin stol, med ett bord emellan med lite snask och drickbart (kaffe till honom och te eller juice till mig, eller öl till honom och whisky till mig), och bara satt där i nästan tre dagar och läste. Nåja, inte i ett sträck, men ni fattar. Vi blev lite brända på näsan och lite uppkäkade, men det var nästan-perfekt – och jag tycker inte ens om att sitta och läsa.

(Säng och soffa fanns såklart inomhus, tillsammans med myggen som verkade trivas bättre där än ute i sol och vind. Inomhus kändes det ofta som att jag ägnade mer tid åt att jaga mygg med böckerna som vapen än åt att faktiskt läsa dem. Tur att biblioteksböcker är plastade och lätta att torka av… Förlåt, jobbet. Hur vettigt är det att jaga mygg med böcker? Inte ett dugg, men där arméer av surrande irritationsmoment flyger in ramlar vettet ut. Jag tycker mig minnas att jag viftade med kniv mot de flygande kräken när jag lagade mat. Men nu har jag spårat ur lite.)

Jag har klämt in många trevliga saker den här semestern, och morgonen efter att jag skriver det här ska jag flänga iväg igen, men jag misstänker starkt att de där tysta timmarna blir ett av de bästa minnena.

Jag vill också ha en vecka med läsning, trädtittning och tystnad! Och att det där med att det går sådär med alla planer och ickeplaner är det bara att skriva under på, liksom det faktum att det aldrig blir så lite läst som när man är ledig…

Onda sagor

Den stod där i bibliotekshyllan och såg så liten och lockande ut dagarna efter att jag läst ut Barabbas . Jag kunde ju inte direkt låta den stå kvar där, alldeles ensam (hm, ja eller ensam och ensam, vi har väl inte direkt en hylla per bok på mitt bibliotek men ensam från mig då, den behövde mitt sällskap…).
 
Onda sagor är en miniliten (därav denna minililla recension) novellsamling med 64 sidor text. Några berättelser är en sida lång en del lite längre. Vissa är ok medan andra är rätt fantastiska. Mina favoriter är inledande Far och jag, Frälsar-Johan (fantastisk och Barabbasig) och Hissen som gick ner i Helvete. Jag blir mer och mer förtjust i Lagerkvist, hans språk och hans syn på världen. Det är inte utan att jag väntar mig storverk av Bödeln som ska bli min nästa Lagerkvistläsning.

Turkanarapporten

Jag tycker faktiskt att man ska utmana sig själv ibland, gå utanför det invanda i alla fall lagom mycket. Därför händer det då och då att jag traskar ut i de okända markerna som befolkas av svenska deckare (senast i våras när jag läste Askungar och Män utan nåd). Jag har läst väldigt lite av de populäraste böckerna, och det är pinsamt och opraktiskt eftersom jag jobbar på ett bibliotek och inte alltid kan hjälpa de många som helst bara vill läsa sånt. Problemet är bara det att jag ofta inte känner någon lust att läsa (förutom Theorin då som jag nog ändå vill ge mig på)…

Men nu har jag i alla fall gjort ett försök, om än med en lite annorlunda bok i genren. I Christian Unges Turkanarapporten finns ingen polis i huvudrollen, inget Sverige att analysera, inget barn som försvinner. Här finns en läkare som rest från Sverige till Kenya för att arbeta och för att fly undan sitt havererade privatliv i Sverige och här finns en kvinna som försvinner. Mer berättar jag inte om handlingen för den är komplex och full av snirkliga vändningar som man mår bäst av att överraskas av.

Jag gillar verkligen hur karaktärerna skrivs fram, mycket mer genom det de gör och säger än genom beskrivningar. Dessutom tycker jag mycket om hur jag får ta del i ett vardagsliv i Kenya, det är inte ofta det händer att en världsdel som inte är “vår” blir något annat än en vykortskildring men här blir det något påtagligt och kännbart levande. Boken är välskriven också, med ett bra driv. Allra bäst tycker jag nog om de delar där sjukvård bedrivs, det är fascinerande och känns äkta – de delarnas autencitet gör att jag vågar lita på författaren också i resten av boken och att jag faktiskt tror på den. Är det inte också lite intressant att den andra (det finns kanske fler men jag är som sagt dåligt insatt) svenska deckare som utspelar sig i Afrika och liksom Turkanarapporten vill säga något om världen och samhället, Karin Alfredssons 80 grader från varmvattnen också har en läkare, Ellen Elg, i huvudrollen? Det krävs kanske en yrkesskicklig läkare för att vi ska bry oss om Afrika?

Jag kommer inte börja sluka svenska deckare nu men kanske borde jag ge dem lite fler chanser, och nu har jag ju i alla fall en till bok att tipsa om när jag får frågan.

~Christian Unge Production, 2012 / Recensionsexemplar~

Nu har jag semester…

… och tänker ägna den åt läsning, lek och lugn och ro. Det betyder dock inte att bloggen kommer sova, det finns en del tidsinställda inlägg (bokrecensioner och en sammanfattning av Doctor Who säsong 2 bland annat) på g och naturligtvis flera veckor kvar av sommarläsningsserien, men jag kommer vara väldigt sporadisk i mitt kommenterande och i mitt nyskrivande. Jag kommer till och med sträva efter att bli sporadisk när det gäller det… I mitten av augusti är jag dock tillbaka med nya krafter, ett bloggfödelsedagsfirande och ett väldigt roligt hösthelgsprojekt (tänk Whedonhelg men med annat tema) som jag hoppas att ni ska vilja vara med på. Ha det så gott, vi ses snart i en dator (/mobil/surfplatta eller vad ni nu bloggläser på…)  nära dig 🙂

Seriesommar (Sommarläsning 8)

Bokstävlarna har intresserat mig för serier, läst The Passage samtidigt som mig och gett mig glädjen att få skicka en vunnen Wolf Hall som lästes och gillades. Bokstävlarna är troligen min favoritblogg numero uno och har varit det mycket, mycket länge. Det är med stor glädje jag nu presenterar Bokstävlarnas inlägg i sommarläsningsserien.

När jag var barn tillbringade jag alla somrar, minus första och sista veckan på sommarlovet, i familjens sommarstuga. Jag släpade alltid med mig en hel hög med böcker jag sommarlånat från biblioteket och jag läste alltid ut högen innan det ens hunnit bli midsommar. Inte för att det gjorde så mycket. På landet fanns nämligen en veritabel skattgömma bestående av serier, serier och åter serier. Och den räckte hela sommaren.

En stor del av skatten bestod av ganska ordinära serier, sånt som de flesta barn i min ålder läste. Kalle Anka, Bamse, Bobo och några nummer av Min Häst som min syster av någon outgrundlig anledning köpte ibland (ingen av oss var hästtjejer). Här fanns också bande dessinée, fransk-belgiska serier, som Tintin, Asterix, Gaston och mina personliga favoriter Spirou och Yoko Tsuno.

Mest spännande var de serietidningar min bror prenumererade på: Fantomen, Agent X-9, Magnum och – kanske i synnerhet – alla de olika Marvel-tidningar som föddes, dog, återuppstod och slogs ihop i ständigt nya variationer i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Marvels superhjältar och mutanter följde med mig överallt; ut i solen på verandan, med på båtresorna ut till någon närbelägen ö eller på de dagliga besöken vid den närmast belägna lilla stranden. De följde med när jag satt och ritade vid köksbordet och istället för att rita prinsessor satte ihop mitt eget lilla superhjältegäng, komplett med biografier och statistik över olika krafter. Eller när jag ritade mina egna taffliga serier som bestod mer av ljudeffekter än någon sammanhängande handling. Men mest av allt fick de följa med i våningssängen som min pappa byggt, där jag och mina syskon tillbringade kvällarna med att klia på myggbett och plöja tidning efter tidning

Sommarläsning för mig är minnet av att ligga i en trång våningssäng med en hög vältummade serietidningar på magen medan regnet trummar på verandans plasttak. Det är att leka X-men i skogen och bråka om vem som ska få vara Storm. Det är att fnissa högt åt Spindelmannens one-liners och att göra vad som helst för att kunna byta plats med Kitty Pryde.

Sommarläsning för mig är serier i obegränsad mängd och utan någon som helst censur, allt från pedagogiska barnserier till bisarra blodiga äventyrsserier där hjältinnan av någon anledning alltid råkar tappa sin läderbikiniöverdel. Sommarläsning kommer alltid vara synonymt med serieläsning för mig och än idag kan jag ibland längta efter de där plastbackarna fyllda av tidningar och album som fortfarande står i sommarstugans förråd i väntan på att få bli lästa.

Serieinspiration var det ja… Jag känner igen nästan allt det här, sommarläsningen när det regnade och allt kunde läsas och älskas. I serieväg minns jag särskilt John Carter, människan på Mars som jag slukade flera omgångar av hemma hos min gammelmormor. Jag tror att Deja Thoris behöll överdelen på men jag minns den samtidigt som mycket liten, för att inte säga mikroskopisk…

Den vita frun

Ibland hittar man precis den rätta boken vid precis rätt tidpunkt… Själv drabbades jag av det där “följa upp fenomenalfantastisk bok”-dilemmat så snart jag lagt ifrån mig Bring up the bodies. Hur följer man upp årets bästa bok liksom? Svaret blev enkelt, tack och lov (det är annars sånt som kan sakta av läsningsflytet totalt) – det fick bli historisk underhållning i slottsmiljö, signerad Frida Skybäck.

Den vita frun utspelar sig på ett slott i Skåne, Maria följer med sin fosterfamilj till Borgeby från Stockholm och hamnar snart mitt i många små och stora förvecklingar. Ingenting känns egentligen överraskande, slutet blir som man tänker sig redan ganska tidigt och gåtan löses som man också räknar ut. Och det är så himla skönt!

Ett minus, som jag dock inte kan lasta författaren för är att jag blandar ihop alla de där männen – William och Alexander är till exempel två karaktärer jag rör ihop när de bara nämns vid namn (de delar ju också efternamn vilket komplicerar saken) vilket för med sig att jag inte vet riktigt vem som är vem på direkten alla gånger, detsamma gäller karaktärerna Elias och Hugo. Det ger sig ju dock efterhand så någon större irritation skapar det inte, det är bara att bläddra tillbaka någon sida…

Eftersom boken är välskriven (lite styltig på vissa ställen men jag tänker mig att det mer är författarens uppfattning av hur karaktärerna talar än ett skrivsätt), har flyt och eftersom jag bryr mig om Maria så sveps jag med i boken och slukar den faktiskt på bara några timmar. Perfekt avslappningsläsning, perfekt uppföljare på årets bästa, perfekt underhållning.

Andra som skrivit om Den vita frun: Bokomaten, Flickan och böckerna

 ~Frank förlag, 2012 / Recensionsexemplar~

Wuthering Heights

Svindlande höjder borde vara min alldeles perfekta bästa bok. Det är England, 1800-tal, hedar och passioner. Jag som älskar Jane Eyre på gränsen till besatthet och som också gillade Agnes Grey väldigt mycket borde ha älskat den här sedan flera år tillbaka. Det märkliga är att jag inte förrän nu (ett år efter det här inlägget och uppmuntrande + avrådande kommentarer dessutom) tagit mig tid att läsa den. Och jag älskar den inte.

Det positiva: Wuthering Heights är en intressant bok, en modig bok (den är skriven 1847 av en kvinna och den berör flera oberörbara ämnen), en fantastiskt välskriven bok. Språket liksom virvlar fram och fyller boksida efter boksida med liv, passion och ursinne.

Det negativa: karaktärerna. Jag önskar att de alla ska kliva ut på heden och dra på sig lungsjuka lite oftare (och det gör de ändå ganska frekvent), kanske till och med en dödlig variant (det är det också rätt ofta men jag vill ha mer). Flertalet (Heathcliff!!!) borde spärras in och varenda barn borde omhändertas och kramas av någon som har i alla fall lite vett kvar i huvudet. Jag tycker illa om Catherine och Heathcliff och jag har svårt för de flesta andra. Den enda jag egentligen tycker något annat än illa om är Hareton som alla behandlar så vidrigt, honom tycker jag synd om.

I övrigt tycker jag att det är lite rörigt, lite många som heter samma sak (Catherine och Cathy, Heathcliff, mr Linton, Linton Heathcliff…), lite många krumbukter i intrigen – jag återberättade den i kortform för maken häromdagen och det blev ju rätt parodiskt. Men hon håller ihop de där intrigerna rätt fint ändå den goda Brontë.

Så, jag är glad att jag läst den nu. Jag längtar inte efter att se fler filmatiseringar. Jag vill inte läsa om den i ålderdomen. Men jag är väldigt glad att någon vågade skriva den back in the days. Läsning rekommenderas, om inte annat för att det är rätt härligt att ha något att bli sådär arg på… Och för att det är förträffligt välskrivet och livfullt.

Tordyvel (Sommarläsning 7)

Bokbabbel är känd för sin topplacering i snabbläsarligan, sina converseskor och sin benägenhet att bo i Finland. Att hon dessutom är trevlig och tipsar om finfina böcker gör inte saken sämre… Det är med stor glädje jag nu presenterar Bokbabbels inlägg i sommarläsningsserien.

Numera är jag dålig på det här med omläsningar. So many books, so little time, ni vet. Det finns dock vissa böcker jag gör undantag för. En av dem är Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Den bor på sommarstugan nuförtiden, och dit kommer jag – såklart! – alltid lastad med ungefär två böcker per dag jag ska vistas där. Läsoptimist/abibliofob, ditt namn är Bokbabbel!

Men Tordyveln alltså. Där står den i vår vita bokhylla, inklämd bland gamla grönryggade Wahlströmsböcker, älskade barnböcker och deckare man inte riktigt vill göra sig av med och därför hämtar till stugan. Jag drar med fingret längs bokryggarna, minns läsupplevelser i soffor, svettiga plaststolar, på bryggan som numera är huggen till ved. Stannar oftast vid just Tordyveln, drar ut den ur hyllan, läser en sida här eller där. Ibland händer det rentav att jag lägger mina storslagsna läsplaner åt sidan och slår mig ner i närmaste fåtölj med denna så månger gånger omlästa skatt. Läser om David, Annika och Jonas – Jonas med salmiaken och sin lilla bandspelare där han rapporterar och spelar in allt de är med om. Det är sommar i boken, och de vattnar blommor i Selanderska gården men ramlar samtidigt även in i ett slags mysterium som innehåller en gammal staty och en speciell sorts blomma.

 När jag var liten tyckte jag nog främst om boken på grund av ”mysteriet”, numera är det för både nostalgin samt bokens stämning jag läser Tordyveln flyger i skymningen. De ljusa nordiska sommarkvällarna, karaktärerna som känns som gamla vänner, någon liten detalj som känns lika välbekant som ens egen hud, eller kanske någonting man hade glömt bort sedan sist. Inte nu heller kan jag riktigt återkalla mig slutet – kanske ett tecken på att det är dags att läsa om i sommar igen?

Är det nu jag ska våga erkänna att jag aldrig läst Tordyveln flyger i skymningen? Det är nog dags att göra något åt den saken…

Den där sommaren (sommarläsning 6)

Året var 2003, eller möjligen 2004… Maken och jag hade varit tillsammans nog länge (2 eller 3 år) för att det skulle vara dags att ta lästipsen på allvar. Det var dags att ge sig in i den delen av bokhyllan. Och vilken sommar det blev…

Först läste jag Löwensköldska ringen, en liten oansenlig bok som drog iväg med mig totalt, det blev till att uppsöka Borås stadsbibliotek och införskaffa såväl Charlotte Löwensköld som Anna Svärd. Jag minns det som en magisk läsupplevelse. Därefter läste jag, i febrig takt, Paul Austers New York-trilogi, Gabriella Håkanssons Operation B och Fogelströms Stad-serie…

Såhär i efterhand är det nästan obegripligt att jag läste så många av de böcker som betyder allra mest för mig under så kort tid, under en och samma sommar, på samma balkong… Jag kan ju inte ha gjort annat än att läsa den där sommaren (ljuvliga tanke…). Misstanken att jag minns fel och faktiskt ägnade i alla fall två somrar åt denna favoritläsning ligger nära till hands men jag tror inte det. Jag hade dessutom sommarlov på den tiden – 10 veckor utan plugg eller arbete som kunde ägnas åt läsandet, inga barn hade jag och mina enda ambitioner i trädgårdsväg var att balkongen skulle vara möjlig att sitta och läsa på (det är väl så långt mina ambitioner sträcker sig idag också men det händer ju att någon jobbig typ säger att man måste måla huset och sådär). Det gick att gå in i läsdimman totalt på den tiden.

Jag kan förvisso sakna den där friheten ibland, tänk att få ägna tio veckor åt Atwood och Mantel och Martinsson och allt vad de heter. Men å andra sidan, häromdagen satt jag på balkongen och läste Mantel med min sexåring läsande bredvid mig. Och idag satt fyraåringen och jag tillsammans och läste Strumpmannen och superhjältarna och i sådana stunder känns det som att det inte kan bli så mycket bättre. Mest av allt hoppas jag på en tillvaro med blandning av egenläsningstid och delad läsmagi. Såväl tudorska byråkrater (i Bring up the bodies) som strumpmän kan man säga…