Doctor Who – so it begins…

…besattheten alltså. Som jag skrev häromdagen så har det tagit ett tag att ta mig fram till Doctor Who men nu är jag här. Säsong ett är sedd, jag är såld och smått besatt (jag kan ha beställt alla de resterande säsongerna igår kväll men jag väljer i så fall att förtränga det tills de ska betalas…).

Vad är då det fantastiska (spoilervarning härifrån och framåt)? Karaktärerna förstås, Doktorn, Rose, Mickey, Roses mamma – alla är riktigt, riktigt älskansvärda på sitt sätt. Man blir glad av att se dem och dessutom växer och utvecklas de under seriens gång (lite som Rhys i Torchwood). Till och med skurkarna är fantastiska i all sin plastighet. Vem kan undvika att bli handlöst förälskad i en blippande Dalek som hojtar ”exterminate” med märklig tysk brytning i tid och otid? Sen blir jag alldeles varm av humanismen (eller vad man ska kalla det när den omfattar alla Whouniversats arter) som genomsyrar serien, den där viljan att samtala före att slåss… Och så älskar jag den där friheten i tanken, ingenting är omöjligt i Doctor Who, man kan möta precis vad som helst bakom nästa hörn och man gör det med värme, nyfikenhet och tonvis med kärlek. Jag hjärta det!

Det är ofta rätt roligt och jag skrattade många gånger under den här säsongen och på ett sätt är det kanske lite lättviktigt (som Buffy i början och Torchwood likaså) men man anar ju att vi (precis som i nämnda serier) är påväg in i ett mörkare mörker även om jag hoppas och tror att humorn blir kvar. Och det på ett sätt sorglösa till trots så hade jag några gråtfester framför första säsongen också. Fathers Day när Rose möter sin pappa var ju helt fantastiskt sorgligt och The Empty Child plus dess fortsättning var också riktigt, riktigt tung. Och så var det förstås väldigt jobbigt att förlora Christopher Eccleston-doktorn. Jag kommer vänja mig vid David Tennant-varianten (Ela har lovat att han kommer charma byxorna av mig så det litar jag på :)) ganska snabbt men jag kommer ändå sakna den förste doktorn och jag tycker nog att han kunde ha fått en säsong till…

Men, fantastiskt alltså med hopp om ännu bättre fantastiskt. Så jag går vidare in i säsong 2 för att uppleva dess julinvasioner, Torchwoodblinkningar, Dalekar (?) och allt vad det är.

17 tankar på “Doctor Who – so it begins…”

  1. Första gången jag såg den blev jag också knäckt när Eccelston försvann som doktorn, jag trodde inte det gick att hitta en till som var lika charmig. Efter något avsnitt med Tennant var jag dock ännu mer såld och han är min favoritdoktor nu 🙂

    Svara
  2. Just de plastiga skurkarna är bland mina favoriter i Dr Who, speciellt Daleks faktiskt! 🙂 De är så bestämda, ”fyrkantiga” och logiska att de nästan blir gulliga.

    Min CD nr 4 i säsong 2 kraschade nu i helgen så jag kom till ett väldigt abrupt halt i mitt Dr Who-tittande. Nej, jag har absolut inte sett det här för många gånger… Ska försöka köra den i datorn och se om det hjälper. Men funkar inte det heller så tillåter jag mig själv att få panik och beställa en ny version av säsongen.

    (Berätta gärna lite kort vad du tycker om Tennant efter några avsnitt. 🙂 )

    Svara
    • Paniken! Hoppas den sköter sig i datorn. Och att det skulle bero på att du sett den för många gånger kan jag aldrig tro… Uppdatering om doktorläget och hur jag kommer överens med Tennant utlovas.

      Svara
  3. Ooh, du har så många fantastiska avsnitt framför dig! Önskar nästan att jag fick se om dem för första gången. Dr Who är bäst!

    Don’t blink.

    Svara
      • Jag förstår att det där blinkcitatet som dyker upp överallt är något fantastiskt att se fram emot i en kommande säsong (2 eller 3?). Det är helt fantastiskt trevligt att ha så mycket att se fram emot. Omtittningar har å andra sidan fördelen att man vet vad man har att se fram emot 🙂

        Svara
        • Det är det avsnittet som bitit sig fast absolut hårdast i minnet. Det är en sån där love-it-or-hate-it-grej, tror jag. Jag får fortfarande skit av mina kompisar när jag tittar en extra gång på statyer. :p

        • Längtar tills jag kommer dit, verkar vara ett klassiskt avsnitt som bitit sig fast hos många.

  4. Jag har länge varit lite sugen på Dr Who men inte riktigt vetat var jag ska börja. Det finns ju så många säsonger… och doktorer! Någit förslag? Ska jag börja med den ”nya” serien från 2005ish?

    Svara
    • Jag började själv med första säsongen i nya serien (från 2005) och struntar helt i den gamla. Det har funkat väldigt bra för mig, jag fastnade direkt för första avsnittet ”Rose” och sen dess sitter jag fast. Jag skulle rekommendera att göra så och ta tag i de gamla säsongerna sen om man nu känner att man vill det (jag kommer troligen inte göra det så biten jag är). Vore jättekul om du kollade så kan vi ju diskutera det också under hösten 🙂

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.