Wibbly Wobbly Timey Wimey stuff ( Doctor Who, säsong 3)

Här var det upp och ner och inte så fantastiskt blandat med så oerhört fantastiskt att jag tappar andan.

(Spoilervarning såklart!) Tredje säsongen var helt klart en besvikelse efter de två föregående. Martha Jones tycker jag förvisso om men mest på ett ”synd om”-sätt. Hon fyller aldrig tomrummet efter Rose och det är väl egentligen hela grejen med henne. Hon vet det själv, Doktorn vet det och tittaren känner det allt för väl. Jag vill ju att det ska gå bra för henne men mest av allt vill jag krama henne och förklara att hon är värd så mycket bättre långt innan hon begriper det själv. Hela första halvan av säsongen var sådär, det glittrade ibland men allt för sällan. Det kändes stundtals lite trist att jag hade en hel hög säsonger osedda i hyllan om det skulle vara såhär… Men så kom de sex sista avsnitten och var bättre än någonsin och allt, allt, är förlåtet.

Blink, den kanske mest klassiska av Doctor Who-avsnitten ligger där i slutet helt inbäddad i förträfflighet, och jag blir inte besviken på de gråtande änglarna… Bara den episoden hade uppvägt en seg säsong. Jag gillar också episoderna som föregår Blink, avsnitten när Doktorn är en rätt så självisk människa och Martha får bära hela lasset. Avslutningstrippelepisoderna med The Master är också fantastiskt bra. Man måste ju älska The Master, totalt sinnessjuk men inte utan förklaring. Och Doktorns tårar, den totala ensamheten kan nog vara något av det sorgligaste jag sett, sen Rose…

Och Jack är tillbaka. Mer som Torchwood-Jack än som slime-Jack från första Whosäsongen tack och lov. Och det där avslöjandet i slutet, om vem han verkligen är… Skrattar lite fortfarande faktiskt.

Och nu in i fjärde säsongen med höga förväntningar på Donna Noble och på att Tennant ska få sin sista säsong att glittra ännu mer.

Tre på tre

Pocketlover kör igång en utmaning där man ska läsa tre böcker under tre månader och dessa böcker ska på något sätt hänga ihop. Vill jag vara med? Klart jag vill! Vad jag ska läsa? Ingen aning, jag tänkte använda mig av det här inlägget för att resonera mig fram till det.

Jag vill inte välja tegelstenar eller allt för utmanande böcker, det vore ju trevligt att kunna klara av att läsa böckerna också…

Jag vill gärna välja tre böcker som jag velat läsa länge. Och slutligen, jag vill gärna välja böcker som kanske kan hjälpa mig att klara av en annan utmaning. Ergo, jag läser i alla fall några böcker från min boktolva. Men så ska ju böckerna hänga ihop också… Såhär får det bli, jag ska läsa Neil Gaimans American Gods, James Freys Sista testamentet och Doris Lessings Shikasta. Temat? Andlighet och religion kan sägas vara den gemensamma nämnaren för alla tre böckerna så jag kör på det.

På tal om födelsedag

Det kan ha blivit en liten bokbeställning för att fira de olika födelsedagarna. Och den kan ha blivit ganska massiv. Den kan ha innehållit böckerna på bilden plus två böcker av Octavia E. Butler plus två böcker av Pär Lagerkvist plus några Moa Martinsson. Men då är det ganska länge sen jag köpte böcker också. Och vi har skaffat en massa bokhyllor som behöver fyllas. Och två av böckerna är förhandsbeställningar och kommer ju inte ens på ett tag. Så det så…

Utan tvekan är man inte riktigt klok…

Ibland ställer man till extra jobb för sig själv… Som jag som förra veckan bestämde mig för att, samtidigt som det skulle firas födelsedagar medelst utomjordingstårta och upprepade kalas, dels bjuda in till födelsedagsutlottning, dels introducera Dr Whohelgen och sen gå och bli nominerad till finaste priset också. Gissa om jag använt all min lediga tid till att kommentera enkäter, skriva upp deltagare i utlottningen, tacka för gratulationer och svara på mail från underbara människor som vill skriva om Dr Who. Mycket blogg har det blivit och alldeles överväldigad är jag. Det jag egentligen vill säga är detta: tusen tack för alla födelsedagsgrattis, alla nomineringsgrattis och alla andra former av hälsningar. Och även om jag inte är snabbast i världen på att svara så tycker jag att ni ska fortsätta att anmäla er till Doctor Whohelgen (det kommer bli fenomenalt, det kan jag säga redan nu) för allt vad tygen håller! Och för dem av er som inte anmält er till utlottningen och besvarat enkäten än – gör det. Eftersom så sjukt många redan anmält sig så har jag bestämt att lotta ut två paket istället för ett (och möjligen räcker inte postens mediumvariant till…) så chansen till vinst blir lite större.

Kärleken

Vad skriver man egentligen? Hur kan man möjligen säga något om en bok som fått en att vilja gråta i flera veckor nu? Den där våta filten av förtvivlan som lagts över en eller som man själv dragit över sig…

Jonas Gardells efterlängtade återupptagande av sitt skönlitterära skrivande är första delen i en trilogi om AIDS-epidemin i Sverige under 80-talet och om dem som befann sig mitt i och förtärdes av dem, och antar jag om dem som överlevde. Det märkliga är att boken inte skrivits tidigare, att det fortfarande betraktas som ett minne för ” de andra”.

Rasmus växer upp på en liten ort i Värmland väldigt lik den jag växte upp på. Jag placerar honom hos mig i min lilla stad istället och förstår precis hur överdjävla skitvidrig uppväxten måste ha varit. Jag har förvisso aldrig varit homosexuell i en håla men däremot utanför och annorlunda. Jag förstår att Rasmus måste frigöra sig och sticka till Stockholm och applåderar hans mod att göra det (själv flyttade jag till Gävle…). Det där att uppväxten var så förfärligt ensam gör Stockholmstillvaron och det som komma skall så himla mycket sorgligare.

Jag minns nätt och jämt den där tiden och det Sverige Gardell beskriver. Men jag minns nog mycket för att känna igen och bli påmind om den där tystnaden. Jag minns hur jag läste böcker om barn som drabbades av AIDS via blodtransfusioner, berättelser om vuxna drabbade fanns knappt på den tiden (= slutet av 80-talet). Jag minns hur Gardells tv-sända pjäs Ömheten (som hör ihop med den här boken på så sätt att huvudpersonerna från Ömheten finns med också här) skakade om mig på djupet och hur fenomenala filmen And the band played on fick mig att gråta en hel helg. Och så var det ju Freddie Mercury… Den här boken väcker således en väldig massa minnen och en hel del ilska. Den är sjukt sorglig men också väldigt arg och full av styrka. Jonas Gardell vill tvinga oss att minnas, skämmas, dra slutsatser och bli lite klokare inför framtiden. Jag tror att han lyckas faktiskt.

Boken är ibland lite för sentimental, lite ordrik, lite upprepande men den sorg, ilska och kärlek som genomsyrar den slår ut allt det. Gardells trilogi lovar att bli ett betydande svensk skönlitterärt verk om vår samtid. Något att lära sig av och något att väckas av och gå vidare ifrån.

Och så är det det där med att våra barn kommer att resa sig, söka sin självständighet och lycka och kanske krossas av den. Och vi kan inte göra någonting för att rädda dem… Det är så himla jobbigt alltihop just nu.

~Norstedts, 2012/recensionsexemplar~

När gud var en kanin

 Å vad jag gillar det här! Jag gillar berättarrösten och Joe, Jenny Penny, Charlie, föräldrarna, värmen, pratandet och allt det där osagda, undangömda som skaver.

Jag gillar att jag får känna mig som en del av deras liv, av världen genom deras ögon. Det känns ibland som om jag blir en del av familjen på riktigt och det är verkligen något jag vill vara. Jag vill gärna höra till dem. Men det händer också att jag nästan blir lite ledsen och känner mig exkluderad när historien hoppar eller vänder helt plötsligt. För det är mycket som är helt plötsligt, vi hoppar några år eller någon minns något eller en katastrof inträffar… Och jag gillar det samtidigt som jag ofta känner att jag vill djupare in, jag vill vända tillbaka in i berättelsen och lära känna dem alla lite mer. Jag vill titta på detaljerna och försöka hitta kopplingar och lägga pusslet. Och allt det där gör ju boken helt formidabelt bra. Och lik livet självt, för vi stannar ju inte upp och reflekterar, helt plötsligt har det gått tre år utan att vi märkt det och utan att det finns så särskilt många ord som beskriver vad som hänt i tiden emellan…

På ett sätt kan jag ärligt säga att det här är en unik bok, olik det mesta jag läst. Men så är det det där att jag gång på gång kommer att tänka på The perks of being a wallflower… Kanske finns det något lite lika, i det att man gillar dem alla, att hemligheter existerar mellan människor som egentligen pratar ganska mycket med varandra, att det är vardagligt. Och att det är bedövande bra böcker förstås.

~Basil förlag, 2012 / Recensionsexemplar~

Så himla glad!

Här sitter man i godan ro och går igenom kommentarer till födelsedagsutlottningsinlägget och så blinkar det till en tweet från den alltid lika vakna Bokbabbel som påstår något så orimligt som att jag skulle vara nominerad till Forma Books blog award. Lilla jag liksom… Och det var sant (hade ju varit lite grym annars kan man tycka ;))! Och motiveringen…

Smart, bred och generös! Med massor av länkar till egna bokbloggsfavoriter. Beundransvärt läsvärd och dessutom behagligt vilsam för ögat. Här träder man in på bokspa. Alldeles gratis.

Känner mig oerhört hedrad och glad och rörd på en och samma gång. Nu är det röstning på de nominerade fram till den 14 september och jag blir förstås väldigt glad om du vill lägga en röst. Själv går jag ögonblickligen in här och röstar på Enligt O som jag nominerade i våras (den tredje nominerade i vår klass är Stringhyllan, en blogg jag hittills inte läst men som jag absolut ska kolla upp nu).

Och tusen tack för alla grattishälsningar på twitter, facebook, här och via mail, de gör mig faktiskt ännu mer rörd och glad än nomineringen.

En helg med Doktorn

Förra året blev det en Whedonhelg och i våras en Gardellördag. Nu i höst måste jag helt enkelt få ha en Doctor Whohelg, om jag så ska genomföra den helt på egen hand (men visst vill ni väl vara med?)… Själv befinner jag mig mitt inne i tittandet av den nya serien och jag tänkte bombardera bloggen med  inlägg om sedda säsonger, favoritkaraktärer och favoritavsnitt plus en hel del annat. I år tänker jag dessutom undvika att drabbas av svinhög feber och mycoplasmalunginflammation a la Whedonhelgen.

Så hur gör vi? Jo helgen den 22-23 september är det som det gäller. Alla som vill vara med är välkomna att skriva på sin egen blogg eller gästblogga här hos mig. Det är fritt fram att skriva om precis vad som helst som på något sätt kan relateras till Doctor Who/Torchwood. Skicka ett mail till mig (fiktivahelena@gmail.com) senast onsdagen den 19 september så att jag kan knåpa ihop ett tidsschema. Den 20/9 skickar jag ut schemat till alla som vill vara med så att ni kan tidsinställa inlägg osv. Jag kommer sammanfatta helgen och länka till alla inlägg här på bloggen.

Oavsett om ni vill vara med eller inte så blir jag väldigt glad om ni sprider infon så att så många Whoveaner som möjligt ser vad som är på g.

Fira fölsedag

Idag är det inte bara sista dagen på sommarläsningsserien, det är också minsta fiktivitetens och min egen födelsedag. Till allt detta kommer att bloggen fyllde tre år för bara någon vecka sen och det är det som det som ska firas nu.

Vad man kan vinna: ett paket (postens gröna stl M) proppfullt med godsaker: läsbart och allt möjligt roligt (sånt som jag plockar ihop efter vad jag tror att vinnaren kommer gilla alltså…)

Hur man vinner: Svara på följande enkät i din blogg eller här i kommentarerna. Om du bloggar svaren, glöm inte att också nämna det i kommentarerna så jag vet.

När man tävlar: Från nu och en vecka framåt (tävlingen stängs vid midnatt den 30/8).

Fiktiva födelsedagsfirarenkäten:
Vilken var din bästa bok i sommar?
Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Har du planerat något läsprojekt i höst?
Finns det någon av dig ännu oläst författare som du skulle vilja stifta bekantskap med i höst?
Vilken bok skulle du vilja tipsa alla om att läsa i höstrusket (/höstsolen)?

Sommarläsningsserien i backspegeln

Vilken bra sommar det har varit! Visst solen har inte bränt sönder oss direkt men jag är rätt ok med det och jag har suttit väldigt många kvällar på balkongen och läst vilket är ett av mina mått på en lyckad sommar. Bloggmässigt är jag hur nöjd som helst med gästserien jag drog igång på en ingivelse. Alla skribenter har verkligen bidragit med fantastiskt fina inlägg och jag är så himla glad att ni ville göra det här hos mig. Tack för det!

Alla inlägg hittar ni här, kolla in och se om ni missat nåt vettja – allt från serier till läsminnen till rådjur har avhandlats!