Spridda sommarläsningsminnen (Sommarläsning 11)

Med Dark Places-Helena delar jag boksmak och det är henne jag kan tacka för upptäckten av Carol Goodman, Gillian Flynn och många, många fler. Nog sagt egentligen men det allra bästa med Helena är nog ändå hennes mednördighet när det gäller Maria Lang. Förra årets träff i Nora var heltrevlig (vi borde göra om det Helena, hojta till om du passerar Värmland så vi kan ta en tripp i De röda kattornas tasspår!) och det är förvisso jag som satt ihop Den ultimata Maria Langkalendern men sanningen att säga så var det Helena som hade koll på vad som händer i vilken bok och framförallt när… Det är med stor glädje jag nu presenterar Dark Places inlägg i sommarläsningsserien.

Jag är tolv år och snittar på två Kittyböcker om dagen. Sommarlovet tycks, åtminstone så här långt i efterhand, oändligt, en oöverskådbar räcka av långa, lata dagar att fylla. Mot slutet av sommaren, när jag drabbas av ett slags prematur nostalgi som jag fortfarande kan känna de där sista riktigt heta sommardagarna då doften av mogna äpplen och kyligare luft är så nära att de nästan blir förnimbara, avancerar jag en smula. Hej då, Kitty, Bess och George, hej, bitterljuvt coming of age-betonade berättelser om flickor med ett ben i barndomen och ett i tonåren och långa, heta somrar som förändrar deras liv. Tidstypisk titel: Tonis sommar av Norma Fox Mazer.

Jag är tretton år och tillbringar några regniga veckor i sommarstugan. Medan regnet smattrar mot fönstret – det KAN inte ha regnat hela tiden, väl? – läser jag Maria Langs pusseldeckare för första – men långtifrån sista – gången. Hennes charmiga, imponerande belästa 50-talsdeckare blir inte bara inkörsporten för deckare av alla de slag, utan även min första kontakt med den svenska och anglosaxiska litteraturhistorien. Jag lär mig strofer av Fröding, Shakespeare och Södergran utantill, och de många och passionerade diskussionerna om litteratur, kärlek och poesi som genomsyrar Langs tidiga alster har alldeles säkert något att göra med den fil kand i litteraturvetenskap som jag drygt tio år senare tar vid Stockholms universitet. Jag träffar aldrig någon brunögd litteraturvetare med svaghet för detektivromaner à la Einar Bure, men däremot en blåögd kulturvetare med svaghet för amerikansk nittiotalsindie och, visar det sig efter en blöt kväll på Gula villan, mig. Sensmoral: man ska aldrig underskatta sommarstugelitteratur. Tidstypisk titel: Rosor, kyssar och döden av Maria Lang.

Jag är fjorton år och sträckläser Stephen King, svarta Legendakartonnage med lagom fantasieggande omslag, hela nätterna, min redan då grundmurade kvällströtthet som bortblåst när jag läser om mordiska clowner, telekinesi och utstötta barn. Carrie, Christine, Det, Staden som försvann, Talismanen, Sommardåd och Vinterverk, jag är fast, fast, fast. Hos King bor den blodisande skräcken granne med finstämda vänskapsskildringar och småstadsrealism; när jag läst långnovellen “Höstgärning” och sett filmatiseringen “Stand By Me” med en plågsamt ung och levande River Phoenix i en av huvudrollerna börjar jag nästan tycka synd om vuxna i min närhet, alla bibliotekarier och lärare som kallar King för dussinförfattare. De fattar ju faktiskt I-N-G-E-N-T-I-N-G. När jag tänker på sommarläsning tänker jag först och främst på de här varma sommarkvällarna och – nätterna då King har mig i ett järngrepp. Det var så lätt att tro på magi då. Tidstypisk titel: Det av Stephen King.

Jag är arton år och har Oscar Wilde, Sylvia Plath och Morrissey som husgudar. Den här sommaren, en sommar av avsked och pånyttfödelse, läser jag allt som Morrissey någonsin nämnt i någon av de otaliga intervjuer jag kastar mig över (jag vill minnas att det är någonstans här som Pop intervjuar Morrissey och sätter honom på omslaget – herregud vad jag saknar den tidningen, fortfarande!), mycket brittisk arbetarklasslitteratur från 1950-talet, sådant jag aldrig skulle ha upptäckt själv. Tidstypisk titel: A Taste of Honey av Shelagh Delaney.

Jag är nitton och plöjer de stora engelskspråkiga 1800-talsklassikerna, Brontë-systrarna, Jane Austen, Thomas Hardy, E.M. Forster och Henry James. En solig junieftermiddag då jag läser inledningskapitlet i James Portrait of a Lady har etsat sig fast; jag vill minnas att jag skrev en lagom överspänd dagboksanteckning om hur livet aldrig ter sig så oemotståndligt som när det filtreras genom fiktionerna. Däremot minns jag inte om jag någonsin läste ut hela boken. Borde undersökas närmare. Tidstypisk titel: Jude the Obscure av Thomas Hardy.

Jag är tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra, tjugofem. Jag börjar verkligen se allvarligt på det här med sommarläsning. Redan i början av juni har jag skrivit episka listor över min planerade sommarläsning, besökt bokhandlar och bibliotek, förevigat mina sommarläsningslistor i min skunkdagbok minst en gång. Tidstypisk titel: Middlesex av Jeffrey Eugenides.

Jag är nästan trettio och börjar falla tillbaka i de tidiga tonårens Maria Lang-läsande. Stephen King har också kommit tillbaka på sommarrepertoaren efter ett par år i onåd (förlåt, Kingen!). Jag börjar inse att det nog är hösten med sin allmänna känsla av nystart, hög luft och utvilad hjärna som är min bästa lästid. Tidstypisk titel: allt som jag läst tidigare somrar.

Jag är trettiotvå och min sommarläsning präglas av lika delar hejdlös optimism (småbarnsmor på semester, hur mycket kan det bli läst egentligen?) och hopplös nostalgi. Min samling med originalutgåvor av Maria Lang-böcker är nästintill komplett. När jag packar in mig själv och familjen för att köra hundra mil upp till Norrbotten har jag en hel ICA-kasse full med böcker. Inte för att jag på allvar tror att jag kommer hinna läsa en bråkdel, utan för att det hör till.

Åååå, igenkänningen! Helena är snäppet mer sofistikerad än jag, min tonårsläsning bestod uteslutande (nästan) av Jonas Gardell, Maria Lang och Sagan om Isfolket, men vår huvudsakliga utvecklingskurva överensstämmer skrämmande väl…

6 Replies on “Spridda sommarläsningsminnen (Sommarläsning 11)

  1. “när jag läst långnovellen “Höstgärning” och sett filmatiseringen “Stand By Me” med en plågsamt ung och levande River Phoenix i en av huvudrollerna börjar jag nästan tycka synd om vuxna i min närhet, alla bibliotekarier och lärare som kallar King för dussinförfattare. De fattar ju faktiskt I-N-G-E-N-T-I-N-G.”

    Kanonbra skrivet.
    Och så sant.
    På senare år, bla efter succén med Shawshank Redemption har väl de beiga bleknosarna börjat mumla; “Ja, han gör ju inte b a r a skräck, en del är riktigt bra.”
    Ingen sommar utan King, läste själv Stjärnlöst, Nattsvart mellan norska fjällen och svenska södern.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.