Kvinnor och äppelträd

Eländes, eländes, elände… Försupna karlar, hungrande och utsatta barn, kämpande mödrar som förlorat sina drömmar. Och sill förstås… Och självmord.

Att läsa Moa Martinssons debut är som att kliva ner i en avgrundsmörk jordkällare och sedan treva efter dörren i några dygn innan man slutligen hittar den någon helt annanstans än där man trodde att den var. Och dagern blir för alltid lite skev efter det där mörkret. Det ska inte överdrivas förstås, jag har läst om mänskligt elände förr, hos Fogelström och en hel hög sentida författare men jag har nog aldrig läst något som det här ändå. Inget så totalt ur ett kvinnligt perspektiv, något genomsyrat av sådan ilska och samtidig resignation. Moa Martinsson har något alldeles särskilt som gör mig illa och skrämmer och gläder (där finns ju en styrka ändå som gränsar till det övermänskliga) på ett helt nytt sätt.

Berättelsen om Sally och Ellen och deras respektive verkligheter, olyckor och vardag från barndom till medelålder är förstås väldigt gripande, hur skulle det kunna vara annat med krig och fattigdom som bakgrund. Martinsson lägger aldrig till rätta, hon brer inte heller på utan låter det fula vara precis så fult och grymt och naket som det är (eller framstår som för karaktärerna). Allra värst är det när Sally och Ellen utsätts för det som de tar som det vardagliga utan att reagera medan jag måste lägga undan boken och djupandas bort tårarna och ilskan i min skyddade läsbubbla. Att det är självklart att bli lite slagen mellan varven, att männen ska drälla omkring lite hur som och ta sig en sup när det bjuds, att slitet, släpet och det oändliga barnafödandet aldrig ska belönas. Vetskapen om att det var verkligheten får mig att må riktigt illa faktiskt. Moa Martinsson är en sån där författare som jag vill läsa allt av men i en oerhört maklig takt, en bok per år för att påminna mig känns lämpligt just nu.

Som historiker och ivrig älskare av historiska romaner kan jag bara konstatera att ”Förr i tiden” var en jävla period, också…