När gud var en kanin

 Å vad jag gillar det här! Jag gillar berättarrösten och Joe, Jenny Penny, Charlie, föräldrarna, värmen, pratandet och allt det där osagda, undangömda som skaver.

Jag gillar att jag får känna mig som en del av deras liv, av världen genom deras ögon. Det känns ibland som om jag blir en del av familjen på riktigt och det är verkligen något jag vill vara. Jag vill gärna höra till dem. Men det händer också att jag nästan blir lite ledsen och känner mig exkluderad när historien hoppar eller vänder helt plötsligt. För det är mycket som är helt plötsligt, vi hoppar några år eller någon minns något eller en katastrof inträffar… Och jag gillar det samtidigt som jag ofta känner att jag vill djupare in, jag vill vända tillbaka in i berättelsen och lära känna dem alla lite mer. Jag vill titta på detaljerna och försöka hitta kopplingar och lägga pusslet. Och allt det där gör ju boken helt formidabelt bra. Och lik livet självt, för vi stannar ju inte upp och reflekterar, helt plötsligt har det gått tre år utan att vi märkt det och utan att det finns så särskilt många ord som beskriver vad som hänt i tiden emellan…

På ett sätt kan jag ärligt säga att det här är en unik bok, olik det mesta jag läst. Men så är det det där att jag gång på gång kommer att tänka på The perks of being a wallflower… Kanske finns det något lite lika, i det att man gillar dem alla, att hemligheter existerar mellan människor som egentligen pratar ganska mycket med varandra, att det är vardagligt. Och att det är bedövande bra böcker förstås.

~Basil förlag, 2012 / Recensionsexemplar~