Kärleken

Vad skriver man egentligen? Hur kan man möjligen säga något om en bok som fått en att vilja gråta i flera veckor nu? Den där våta filten av förtvivlan som lagts över en eller som man själv dragit över sig…

Jonas Gardells efterlängtade återupptagande av sitt skönlitterära skrivande är första delen i en trilogi om AIDS-epidemin i Sverige under 80-talet och om dem som befann sig mitt i och förtärdes av dem, och antar jag om dem som överlevde. Det märkliga är att boken inte skrivits tidigare, att det fortfarande betraktas som ett minne för ” de andra”.

Rasmus växer upp på en liten ort i Värmland väldigt lik den jag växte upp på. Jag placerar honom hos mig i min lilla stad istället och förstår precis hur överdjävla skitvidrig uppväxten måste ha varit. Jag har förvisso aldrig varit homosexuell i en håla men däremot utanför och annorlunda. Jag förstår att Rasmus måste frigöra sig och sticka till Stockholm och applåderar hans mod att göra det (själv flyttade jag till Gävle…). Det där att uppväxten var så förfärligt ensam gör Stockholmstillvaron och det som komma skall så himla mycket sorgligare.

Jag minns nätt och jämt den där tiden och det Sverige Gardell beskriver. Men jag minns nog mycket för att känna igen och bli påmind om den där tystnaden. Jag minns hur jag läste böcker om barn som drabbades av AIDS via blodtransfusioner, berättelser om vuxna drabbade fanns knappt på den tiden (= slutet av 80-talet). Jag minns hur Gardells tv-sända pjäs Ömheten (som hör ihop med den här boken på så sätt att huvudpersonerna från Ömheten finns med också här) skakade om mig på djupet och hur fenomenala filmen And the band played on fick mig att gråta en hel helg. Och så var det ju Freddie Mercury… Den här boken väcker således en väldig massa minnen och en hel del ilska. Den är sjukt sorglig men också väldigt arg och full av styrka. Jonas Gardell vill tvinga oss att minnas, skämmas, dra slutsatser och bli lite klokare inför framtiden. Jag tror att han lyckas faktiskt.

Boken är ibland lite för sentimental, lite ordrik, lite upprepande men den sorg, ilska och kärlek som genomsyrar den slår ut allt det. Gardells trilogi lovar att bli ett betydande svensk skönlitterärt verk om vår samtid. Något att lära sig av och något att väckas av och gå vidare ifrån.

Och så är det det där med att våra barn kommer att resa sig, söka sin självständighet och lycka och kanske krossas av den. Och vi kan inte göra någonting för att rädda dem… Det är så himla jobbigt alltihop just nu.

~Norstedts, 2012/recensionsexemplar~

27 svar på ”Kärleken”

  1. Vad tungt det låter! Speciellt det där sista med barnen! Men jag vet också att Gardells sätt att skriva är väldigt utlämnande och tungt. Samtidigt har jag alltid älskat Gardells sätt att skriva och måste naturligtvis läsa dessa böcker! Dessutom var jag liten hela 80-talet så jag missade aids-hysterin. Kanske slipper jag lite av de tunga minnena då??

    Svara
  2. Åh, visst är det tungt nu. Jag har på allvar knappt kunnat sova sedan jag läste ut ”Kärleken”. Så mycket retroaktiv dödsångest som kommer tillbaka och, på något sätt, skuld över att vi inte såg vad som försiggick. Det är ju alltid lätt att tänka så i efterhand och vi var ju små barn som bara fick se det som media visade (och knappt det), men det känns ändå tungt. Och så blir jag, som du, knäckt över det där med våra barn. Att det kanske fortfarande är lika tufft att sticka ut.

    Vi är överens om det mesta, men jag tycker det är intressant att du fann Gardell ordrik. Själv uppfattade jag honom som mer stram än vanligt, mer direkt skildrande av ett konkret skeende, fast jag har å andra sidan inte läst honom på väldigt, väldigt länge.

    Svara
    • Precis så är det, retroaktiv dödsångest, egentligen omotiverad känsla av skuld och så oron… Det är alldeles fantastiskt att böcker kan göra så med en!

      Jag kan hålla med om det strama också men upplevde hans upprepningar och kanske framförallt faktadelarna eller essäinslagen eller vad man ska kalla dem som lite ordrika. Bra är det hur som helst, och smärtsamt och viktigt som sagt.

      Svara
  3. Mina första minnen av HIV är just rädslan. Jag var inte gammal men vet att jag satt nedanför teven och såg nyhetssändningar där skräcken lyste ur allas ögon. Det och Tjernobyl är två saker som jag förmodligen aldrig kommer att glömma, trots att jag var liten när det skedde. Det var två tillfällen där de vuxna inte heller hade svaren på alla frågor vilket gjorde allt så mycket mer skrämmande.

    Gardell har skrivit en helt fantastisk bok.

    Svara
    • Precis så minns jag det också. Får lägga till mordet på Olof Palme till de där skaerna som skrämde och inte kunde förklaras, känns lite som trauman som format oss trots (eller på grund av att) vi var så små.

      Svara
  4. Jag var också mycket tagen efter att ha läst Gardells bok. Jag minns rädslan kring AIDS, allt man skulle undvika. Tänk om någon i en närhet hade HIV/AIDS och man kom för nära – skulle man smittas då? Alla rykten och felaktig information som spreds. HIV/AIDS är fortfarande en sjukdom som fyller mig med rädsla, bromsmediciner till trots. Gardells bok är det mest angelägna jag läst på länge.

    Svara
    • Den där rädslan genomsyrade så mycket utan att det behövdes talas om. En mycket märklig tid som förtjänar att skildras.

      Svara
  5. Jag tänkte också att det var väldigt avskalat och lågmält, det är spännande hur olika man tycker ibland. Men helt fantastisk var den i alla fall!

    Svara
  6. Visst var den tung, ibland var jag tvungen att lägga bort boken och bara fundera en stund. Men oj så vackert skrivet! Gardell när han är som allra, allra bäst! Längtar redan efter fortsättningen.

    Svara
    • Roligt att inspirera till nästanläsning 😉 Tunga böcker är väldigt beroende av timing, har själv ett visst motstånd mot dem men är de riktigt bra och läses när de passar in så älskar jag dem.

      Svara

Lämna ett svar till Louise Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.