Min mässa: del 2

Lördag på bokmässan är lite så som jag föreställer mig helvetet faktiskt. Folk överallt. Mycket folk. Överallt. Ingenstans att sitta, andas eller tänka. Torsdag och fredag gånger multum. Typ. Och jag gillar det inte särskilt värst.

Inledningen på dagen var dock mycket bra med överraskande hotellfrukost med Calliope Books som visade sig bo på samma hotell som jag. Därefter blev det lite bloggmingel hos mässans bloggambassadörer. Behöver jag säga att jag gick lite vilse på vägen trots att jag var i just det rummet en hel del förra året… Sen trängde jag mig fram till Formamontern och såg Linda ta emot sitt välförtjänta bloggpris. Därefter köpte jag en korv, tänkte att “jag behöver ju faktiskt inte stanna i det här kaoset” och sen gick jag “hem”… Jag skyller på att jag är asocial och trött som person och då kan det bli lite för mycket med lördagsmässan. Eftermiddagen ägnades åt målande av naglar, läsning och lite bloggskriv för framtiden. Också mycket viktiga saker.

Kvällen har jag nu ägnat åt en trevlig bokbloggsmiddag och det var förstås väldigt roligt att träffa såväl nya som gamla bekantingar. Men nu är bokmässan officiellt slut för min del. Väskan är packad och just nu längtar jag sjukt mycket efter man, barn och katt. Så tack för den här gången Göteborg, vi ses kanske nästa år men nu måste vi visst vila lite från varandra. Over and out.

Min mässa, del 1

Klockan är 17:50 den 28 september 2012. Platsen är ett lagom stort hotellrum någonstans i Göteborg. Där och då sker det unika att den där fiktivitetermänniskan bestämmer sig för att skriva ett inlägg om bokmässan redan innan mässan stängt igen för året. I realtid, nästan. Världen håller andan i gemensam vetskap om att detta är första gången något dylikt ägt rum…

Ja, ja, ja. Mässan alltså… Igår var jag en sån däringa bibliotekarie och förgyllde mässan med min uppenbarelse i en, i mitt tycke, lite väl rosa t-shirt med texten Bibliotek Värmland på. Detta av den anledningen att mitt bibliotek är en del av just Bibliotek Värmland och att vi var nominerade till utmärkelsen Årets bibliotek. Och vi vann vilket gjorde bärandes av tröjan mycket trevligare och torsdagen till en höjdardag. Trots att jag klev upp halv fem på morgonen… Det blev en hel del seminarier under dagen, en del biblioteksrelaterat om bibliotekarieprofession och eböcker och sånt. Bäst var dock Magnus Lintonseminariet som fick mig inspirerad att äntligen läsa hans Cocaina som stått i bokhyllan sen den kom ut (känner att jag nog måste läsa allt han skrivit och kommer att skriva framöver). Kvällen avslutades med trevlig middag med arbetskamraterna och att jag stupade i säng vid halv tolv.

Dag två har inneburit hotellbyte och väldigt mycket mer mässpring. Jag har inhandlat pysselsaker till barnen och ansträngt mig hårt för att inte köpa en massa böcker. Och så har jag träffat Bokbabbel och Calliope Books, mycket trevligt förstås och mer tid för träffande av dem och andra bokbloggar blir det imorgon. Lunchen var inbokad med Enligt O-Linda och vi lyckades prata såväl bloggsamarbete som böcker (förstås) och en hel massa annat.

20120928-165448.jpg
Och så köpte vi böcker hos English Bookshop (förstås igen). Vilka jag köpte ser ni på bilden, är oerhört sugen på att läsa dem allihop – Green för att Linda gillade så mycket, Winterson för att Helena fick mig att fatta att boken faktiskt är skriven för just mig och Smith för att handlingen inte går att motstå. Och så lyckades vi hitta litteraturscenen också och fick höra Jonas Gardell berätta om sin senaste roman (som är så mycket mer än en roman men i brist på andra ord så…). Linda har skrivit mer om det här. Jag överdriver inte om jag säger att han var engagerat engagerande. Vi var några stycken som kämpade med tårarna… Jag har ju redan recenserat boken och har egentligen inte mer att säga om den nu, jag känner att jag helt enkelt inte räcker till när det kommer till att lyfta fram hur viktig den är och hur arg, ledsen och förstörd den gör mig. Kanske när de följande delarna kommer, kanske har jag samlat mig då…

Nu sitter jag som sagt på hotellrummet och tänker ägna kvällen åt att äta choklad, läsa och se på tv. Typiskt hotellhäng alltså. Så himla skönt…

Bokmässan

Nu börjar det bli mer än hög tid för bokmässeplanering och bokmässeinlägg en masse här på bloggen. Men jag kommer nog inte leverera så mycket sånt här i år känner jag… Jag ska förvisso på mässan och jag har förvisso tonvis med roliga saker på g under helgen. Men jag vet inte än precis vilka seminarier jag ska besöka och jag har nog inte ork mitt i allt packande och praktikfixande (barn till barnvakt, katt till kattvakt, kläder till resväska och så vidare) att skriva en massa inlägg. Och sen vet vi ju alla som brukar läsa här hur sjukt kass jag brukar vara att rapportera under tiden och till och med i efterhand. Men jag ska på mässan och det kommer bli ungefär såhär:

Min torsdag
Under bokmässans första dag är jag helt och hållet bibliotekarie. Då skrider jag runt på mässgolvet iförd en rosa (mycket rosa!) t-shirt med texten Bibliotek Värmland. Jag tittar på montrar, besöker några seminarier och håller tummar för att Bibliotek Värmland (som mitt bibliotek är en del av) får utmärkelsen Årets bibliotek. Dagen avslutas med mingel i värmlandsmontern och middag med arbetskamraterna.

Min fredag
Denna dag transformeras jag från bibliotekarie till bokbloggare. Tröjan kommer inte vara rosa och nu åker visitkorten fram. Jag kommer vandra planlöst, luncha och planlägga hemliga framtidssaker med Linda och besöka lite seminarier, på kvällen blir det Formamingel. Om jag inte är alldeles för trött vid det laget, risken finns…

Min lördag
Denna dag är jag en ganska trött bokbloggare som besöker golvet enbart kanske första timmen, resten av tiden ägnas åt seminarier och trolig hotellrumsvila. Och så blir det ju Forma Books blog awardutdelning dit jag tänker gå och jubla åt att Linda kammade hem det hela. Kvällen avnjuts med massor av trevliga bokbloggare som middagssällskap.

Min söndag
Kanske hinner jag med en snabbis på mässan men troligen inte. Antagligen blir det långsov och långsam promenad ned längs Avenyn innan hemresan vid lunchtid. Och på tåget lyssnar jag på avslappnande musik och läser någon av de böcker jag köpt på mässan.

Låter som en ganska bra mässa, trots avsaknaden av detaljplan…

Whohelgen sammanfattad

Oj vilken helg det har varit! Så mycket Doctor Who-nördande och tvserieanalyser att jag blir alldeles varm om hjärtat… Tusen tack till alla som bidragit till helgen genom att skriva inlägg (hos någon av er kunde jag tyvärr inte lämna kommentarer men jag har läst, gillat och inspirerats av allt ni skrivit) och diskutera livets väsentligheter i kommentarerna på de deltagande bloggarna! Och för er som liksom jag kommer vilja återuppleva Whohelgen igen och igen så kommer här min sammanfattning:

Jag inledde helgen med en introduktion till Who och min kärlek till serien. Tingsholmsbibliotekarien skrev sedan om ett favoritavsnitt i biblioteksmiljö. Och av en slump (är det ju inte förstås eftersom det är ett eller två riktigt bra avsnitt) skrev jag också om samma avsnitt i min Whoguide för bibliotekarier. Tingsholmsbibliotekarien skrev också om ett par andra favoritavsnitt som jag också håller väldigt högt. Helena skrev om hur det kan gå till att bli whovian, och det kan konstateras att det kan gå riktigt fort. Själv passade jag på att “recensera” säsong fyra, fyra och en halv (specialavsnitten) och fem.

Ela skrev oerhört fint och viktigt om sexualitetens roll i Torchwood medan mitt eget Torchwoodinlägg hade mer karaktären av tillbakablick. Vargnatts bokhylla skrev väldigt igenkännligt om varför man måste älska doktorn och hur man bär sig åt för att älska flera av hans inkarnationer samtidigt. Skuggornas bibliotek å sin sida fördjupade sig i kärleken till Daleken, en kärlek också jag delar. Mitt dalekrelaterade inlägg handlade också om ett gäng andra favoritskurkar som The master, gråtande änglarna och Ood.

Boknea skrev om betydelsen av detaljer. Jag skrev om några favoritavsnitt och våndades över svårigheten att välja. Ela lyckades plocka ut ett av sina favoritavsnitt och skrev om varför hon älskar det så mycket. Elina skrev om hur hon föll för den elfte doktorn.

Myskoteket hoppade på temat och skrev ett inlägg om ett favoritavsnitt från tidigare säsonger. Sist av allt avrundade jag helgen med att försöka förklara min kärlek till Doctor Who i tre punkter

Det går lugnt att säga att vi täckt in många aspekter av Doctor Who under den här helgen. Om vissa saker är vi rörande överens medan vi tycker olika om annat. Precis som det ska vara alltså. Än en gång tack till alla som varit med och som kommer vara med och diskutera i efterhand, all denna Whokärlek gör mig alldeles varm och lycklig.

Hur jag tog mitt förnuft till fånga och lärde mig älska Dr Who (Whohelg)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, min besatthet när det gäller Doktorn har jag helt och hållet Beroende av böcker och Bokstävlarna att tacka för. Och det gör jag, tackar alltså. Men det kanske börjar bli dags att förklara varför jag älskar den här serien så mycket. Såhär någonting (Spoilervarning)…

1. Den handlar om tro. Sådant tycker jag alltid är intressant. Vad tror vi på? Vad gör det med oss? Kan man existera utan att tro på något? Doktorn tror på tiden, på universums lagar som definierar vad man får och inte får göra med den. Han tror på sin egen förmåga, han tror på varelsers godhet och han tror på Rose. Jag tycker att det är så oerhört vackert det här med Doktorns förmåga till tilltro. Han som svävar omkring i intigheten och alltet alldeles ensam (vi kommer till det) i alla dessa hundratals år. Han älskar livet och rymden och resandet och vågar tro. Jag tror att det är det som gör att jag själv älskar Rose, Donna och Wholivet så mycket, för att Doktorn vågar göra det. Någonstans vet han att han ska förlora allt och ändå.. Det är inte utan att han är hänsynslös också ibland och ställer för höga krav men i grunden är det vacker med all denna tro.

2. Och det för oss till kärleken. Till värmen. I Doctor Who finns en sådan glädje till livet, en sådan omfamnande värme och en kärlek till allt levande. Doktorn kliver ur sin Tardis på varje okänd plats (rymdfärjor, Pompeji, jordens sista dag) med samma nyfikenhet och passion. Han liksom omfamnar allt tills det motbevisar honom och då övervinner han det bara, ser det från den ljusa sidan och går vidare. Vilket för oss vidare till

3. mörkret. Förstås. För det måste finnas ett mörker för att jag ska fastna och bli förälskad. Det finns där i Buffy, i Firefly, hos Jack i Torchwood och (herregud) i Children of earth-säsongen av samma serie. Det finns i allt jag gillar. Doktorns mörker kommer ur ensamheten, att han är en annan och aldrig kan hitta sin like. Den enda (nästan) timelord som dyker upp är sinnessjuk och ond och dör dessutom (om och om igen). Han får nöja sig med människor som han vet att han ska förlora eftersom de har den dåliga ovanan att dö efter ganska (för honom) kort tid. I Doctor Who blir ensamheten och utanförskapet det som genomsyrar allt, också det glada och vackra. Inte undra på att alla vi nördar fastnar och liksom aldrig kommer ur Tardisen.

Torchwood i backspegeln (ett år och fem säsonger Doctor Who senare) (Whohelg)

Spoilervarning! Det känns så väldigt avlägset måste jag erkänna, det där Torchwoodtittandet. Men, när jag tänker över det så inser jag att karaktärerna finns väldigt nära även om jag glömt mycket av handlingen. Tosh och Owen var så himla fina och jag älskade hur deras personligheter avslöjades lite i taget. Gwen, alltid klarsynta Gwen som förankrade Jack när det behövdes som bäst. Rhys som är så fantastiskt mänsklig att man bara vill krama honom, hela tiden. Ianto, älskade Ianto.. Och Jack. Jack som jag älskade reservationslöst när jag såg Torchwood men ville kräkas lite på när jag mötte i Doctor Who… De finns där trots allt i bakgrunden hela tiden även om jag glömmer bort att titta efter dem ibland.

Torchwood kan ibland avfärdas som en parad av plastiga utomjordingsmonster, om man vill vara elak, och om man inte vill se djupt nog. Men det är så mycket mer, det finns ett djup där också och den där självdistansen som man annars nästan bara hittar i Whedonmaterial. Där finns ett mörker som bara tätnar och tätnar. Och så finns där Children of Earth. Det är helt galet vad den serien betyder mycket för mig, jag tänker fortfarande väldigt ofta på den ett år efter tittningen. Inte dagligen men ofta. Och när jag såg extramaterialet till dvdn häromdagen började jag gråta… Jag får liksom inte nog av att brottas med alla moraliska spörsmål – gjorde han rätt när han…? Kunde hon ha agerat på ett annat sätt? Var han verkligen tvungen att dö? Och så kan jag inte släppa den där tanken på om en verkligen ska offras för att rädda många…

Doktorn och Jack bär många likheter, de har båda levt så länge att de förlorat förmågan till riktigt nära relationer, alla levande människor måste förr eller senare dö ifrån dem. Jack har Gwen och Ianto, Doktorn har Rose, Donna och några till som betyder något men de kan aldrig släppas ända in. Sånt gör något med människor, tidsherrar och folk som fått evigt liv. Och det är väl däri tjusningen, sorgen och det tilltagande mörkret ligger.

Jag är himlans glad att jag valde att se Torchwood före Doctor Who precis som jag är väldigt glad att jag kommer kunna se om serien i ljuset av Doctor Who och allt det nya jag vet. Frågan är om jag någonsin uppammar mod (eller vad det nu är som behövs) för att se klart den där fjärde säsongen som inte kändes så bra…

Favoriter (Whohelg)

Dags för favoritavsnitt från Doctor Who. Och hur svårt är inte det? Det finns så sjukt många avsnitt som jag verkligen gillat (redan efter första tittningen) men jag har här valt ut några av dem som lever kvar i mig, som krossade mitt hjärta och som värmer det så gott de kan… Spoilervarning förstås!

Father´s day (säsong 1): Rose tar med sig doktorn (som svartsjukt undrar om det är enbart för detta ändamål hon valt att följa honom) tillbaka i tiden för att möta/rädda sin pappa. Jag älskar hur Rose gör alla de där misstagen, hur arg doktorn blir samtidigt som han undlåter att berätta hur allt kan rättas till bara för att det skulle göra henne ledsen. Och pappan, hur fin/sorglig är inte han? Mitt första gråtmöte med Doktorn och Rose…

The impossible planet & Satans pit (säsong 2): Jag vet inte varför jag grips så oerhört av det här avsnittet. Det finns egentligen de som är bättre under den här säsongen men det är nog intensiteten som gör det. Tillsammans med det ultimata beviset på Doktorns tilltro till Rose, det spelar ingen roll om han dör så länge hon lever.

Doomsday (säsong 2): Hela den föregående serien leder fram till slutet av Doomsday-avsnittet och resten av serien formas helt och hållet av det som händer där. Doktorn krossas, Rose försvinner och jag som tittare sitter där och försöker torka tårarna samtidigt som jag vet att ingenting kommer bli som det var igen. I den lilla världen av Doctor Who alltså…

Blink (säsong 3) Förstås. Inte bara får man här den famösa Wibbly Wobbly-monologen utan också det självklara att sad “is happy for deep people” plus Whoseriernas absolut läskigaste ondingar. Hjärtat stannar på riktigt… Och doktorn är knappt ens med…

;

The end of times 1&2 (säsong 4,5) satan i gatan vad de känns de här avsnitten. Jag var rätt förkrossad när nionde doktorn blev den tionde men efter den här stjärnsmällen blir jag mig nog inte lik igen… Jag älskar hur Russel T Davies verkligen tar ut svängarna och säger adjö tillsammans med Tennant och (får vi väl förmoda) The Master. Och jag älskar dem alla, och jag vill inte att de ska dö…

Vilka är dina favoritavsnitt? Visst är det oerhört svårt att välja ut guldkornen när det finns så mycket fint att välja bland? Själv får jag lite småångest över allt jag inte gav plats här, som biblioteksavsnitten (men de fick ju ett eget inlägg) till exempel…

Älskade skurkar (Whohelg)

I riktigt välskrivna fiktiviteter finns alltid hjältar att älska men där bör också finnas skurkar att falla handlöst för, och det gör det verkligen i Doctor Who. Här följer ett urval av mina (Spoilervarning):

Dalekarna. Blippande sjuttiotalsrobotar med någon sorts tysk brytning och nazistisk karaktär – what´s not to like? Varje gång de dyker upp så blir jag varm i hela kroppen, bara för att de är så himla roliga, och sorgliga, och hemska och förfärliga. Egentligen tycker jag att det går lite inflation i dem – det blir liksom lite mindre läskigt när en motståndare dyker upp i varje säsong och dessutom kan besegras rätt lätt. Egentligen tycker jag allra bäst om Nionde Doktorns möte med Daleken i första säsongen. Där anar man smärtan, ser man hur skadad Doktorn är. Dessutom är det Rose som genom sin mänsklighet förstör Daleken till slut. Det grundar väldigt bra inför kommande möten och i retrospekt är det Dalekmötet det allra finaste, genom det kan man minnas hur sorgliga de är. Att de sen ställer till det allra värsta tänkbara i slutet av säsong 2 kan jag förstås aldrig förlåta dem. Men ändå.

Ood är inte alls några monster i verklig mening. De är ju egentligen oerhört fredliga och de gånger det går snett så är det på grund av att andra missbrukar dem. De hör således inte till här men det är helt omöjligt att inte älska dessa tentakelslavar som tvingas tillbe odjuret i djupet (hur Lovecraft är inte det?) och eftersom jag inte vet var jag ska klämma in dem annars under helgen så får de hamna här, de är ju trots allt lite läskiga när de blir sådär rödögda och arga…

De gråtande änglarna. Inte kunde man ana att statyer kunde vara så obehagliga (och då talar jag inte bara om dem hos Doctor Who utan alla statyer efter att upplysningen drabbat en i och med avsnittet Blink (mer om det senare idag)). Bara tanken på dem får det att pirra av obehag i kroppen och det visar sig med all tydlighet att det som rör sig i mörkret håller för många skrämselberättelser när de återvänder i ett dubbelavsnitt i säsong 5 (även om de avsnitten befinner sig långt ifrån Blink i förträfflighet)…

The Master… Å, The Master – kan man annat än älska en karaktär som relativt plötsligt dansar och sjunger till en Scissor sisterslåt? Nej, det kan man inte. The Master i John Simms gestalt är den perfekta avvägningen av totalt galen galenskap och allra djupaste sorgesamma förtvivlan (sin och doktorns). Det är omöjligt att värja sig. Och han är förfärlig, sakerna han gör… Och ändå kan jag inte låta bli att älska varje sekund han är med och hoppas på att han ska komma tillbaka. Och som han kommer tillbaka i The end of times. Över alla breddar vansinnig och ändå glimtvis klarare än någonsin. Och mot slutet så lik Doktorn att man bara vill gråta. Kanske gör man det också.

Vashta nerada. Det där som lever i skuggorna och äter upp oss om vi inte är uppmärksamma. Det där som motiverar vår mörkrädsla och som lurar i det tryggaste av alla bibliotek. Svinläskigt om du frågar den här mörkrädda bibliotekarien…

Vilka är era favoritskurkar i Whovärlden? Gillar ni Cybermännen bäst eller finns det andra ondingar som håller er vakna om nätterna?

Doctor Who för bibliotekarier och andra boknördar (Whohelg)

Det här kan möjligen tyckas märkligt men efter att ha sett säsong fyra så känns en Whoguide för bibliotekarier och annat bokfolk oundviklig. Här är några av de bokrelaterade avsnitten i serien- fyll gärna på om jag glömt något eller om ni kommit längre i tittandet än jag!

The Unquite Dead (säsong 1) – Den nionde Doktorn hamnar i Wales, träffar Charles Dickens vid juletid och tvingas bekämpa oroliga spöken en masse. Bara idén är fantastisk och avsnittet är förstås jättefint. En bonus också för att Eva Myles spelar en viktig roll innan hon blir Gwen i Torchwood.

The unicorn and the wasp (säsong 4) – tionde doktorn tar sig an ett mysterium på en herrgård och självaste Agatha Christie hjälper honom. Oerhört charmigt och mycket märkligt avsnitt. Bina…

Silence in the library & Forest of the dead (säsong 4) – de ultimata biblioteksepisoderna. Och det kommer aldrig vara detsamma att vara ensam på biblioteket igen, i mörkret, när skuggorna kommer… Det är väl bäst att räkna dem antar jag…

Att Doktorn gillar böcker står klart, inte minst efter hans kärleksförklaring i Silence in the library, men finns det fler exempel? Hjälp mig gärna att fylla på!

Uppdatering: uppmärksamma Whotittare har uppmärksammat mig på att jag missat avsnitt 3 i säsong 3 “The Shakespeare code” med den store dramatikern i huvudrollen. I avsnitt 3 i säsong 5 “The Victory of the Daleks” spelar nobelpristagaren Winston Churchill en viktig roll vilket förstås också gör det litteraturrelaterat.

Och såhär skriver Tomb från Myskoteket, i en kommentar, om biblioteksrelaterat i avsnitt som många av oss inte sett (än): “Biblios är en annan biblioteksplanet som finns med i War of the Words. Där rymdvarelser slåss mot robotar för att få tillgång till samlad information om vapen.

Fast främst ska vi ju inte glömma fickuniversumet The land of fiction där de uråldriga Gods of Ragnarok förvarade alla fiktiva väsen som någonsin skapats. Tills de övergav stället. Värt att kolla in The mind robber om ni är nyfikna. Lemuel Gulliver är med som en karaktär! Vet att inte alla sett säsong 6.”