Visst är det fantastiskt när man hittar en författare som har något alldeles eget och som man genast tycker om? Så är det med Octavia E. Butler för mig. Jag känner att hon drivs av någon fantastisk kraft, att hon vill berätta något viktigt och att hon vill mig väl. Hon berättar om de mest hemska saker, de mest utsatta situationer, det mörkaste mörker. Men hon gör det för att hon vill mig väl. Jag måste bara älska det.
I den första delen av Liliths Brood, den som heter Dawn, möter läsaren Lilith i ett ljust tomt rum. Ensam. Förvirrad och ovetande om vad som hänt och händer. Sakta uppdagas vad som kanske är sanningen om hennes isolering och det blir egentligen bara obehagligare därefter. Jag vill inte berätta så mycket om vad som händer för jag tror berättelsen tjänar på att man får bli lite förvånad emellanåt. Däremot kan jag säga att Butler ganska tidigt introducerar något mycket främmande i Liliths bubbla och att detta väcker starka känslor. Efteråt lämnas jag med frågor kring varför vi människor alltid förutsätter att det främmande är problematiskt, lögnaktigt och ont. Och funderingar kring hur vi faktiskt kan hantera situationen när det fakktiskt är så att det främmande är problematiskt, lögnaktigt och ont. Många frågor, inga direkta svar. Precis så komplext som det är helt enkelt. Och jag älskar det.
Ska man vara gnällig så älskar jag inte mittpartiet i den här romanen men eftersom inledningen och slutet är så himla bra så kan jag leva med den där tredjedelen i mitten som kändes lite hoppig. Vill man läsa riktigt bra SF så tycker jag absolut att man bör läsa Octavia E. Butler. Själv tänker jag gå vidare på nästa del så snart jag får tid.