Äntligen har Doktorn hittat en följeslagare som matchar honom, som sätter sig upp emot, utmanar och känner honom. I den fjärde säsongen är det bara att luta sig tillbaka och njuta i trygg förvissning om att det kommer bli bra, de kommer klara sig och allt kommer vara fint ända fram tills det förfärliga (som vanligt) slutet. Spoilervarning då.
Det finns mycket att gilla med den här säsongen av Doctor Who. Donna Noble är en stor bit av det. Hennes tuffa, roliga, bitska och ofta elaka kommentarer förgyller och matchar Doktorn fint. De har en värme emellan sig som känns avslappnande eftersom den saknar all den där spänningen som fanns med Rose (å Rose…) och Martha. Donna är en värdig medresenär. Doktorn är också fantastisk förstås, mer sliten, mer sorgsen, äldre… Det närmar sig slutet för Tennants inkarnation av doktorn och det märks. Inte minst på författarnas vilja att släppa lös totalt..
Favoritavsnitt då? Finns det såna? Skojar du? I The Doctors Daughter får vi för sjutton möta doktorns avkomma. I Silence in the library och Forest of the dead utspelar sig hela äventyret i ett megamultistort bibliotek… Jag saknar ord… Midnight är en helt fantastisk episod som är ett kammarspel inuti en rymdfarkost, ett av seriens bästa där doktorn saknar alla former av styrka. Och så avslutningen… Jag ska inte säga så mycket om slutet (snyft) men ett mått på hur skickligt skrivet allt är är att när Rose slutligen kommer tillbaka så är det ändå Donna jag känner mest för och gråter en liten skvätt över.
Åhh, jag håller med dig om precis allt! Donnas öde är verkligen hemskt. The most important woman in all of creation, och hon vet inte om det. Midnight är ett av mina favoritavsnitt, så rysligt läskigt och spännande.
Det är ju så himla sorgligt, det där att hon aldrig får förstå hur fantastisk hon är och var. All den där kärleken som hon inte ens förstår att hon är värd… Snyft.
Donna är verkligen en speciell och härlig karaktär. Jag älskar hennes och Doktorns samspel!
Jag också, de är så jämnstarka och har så mycket värme och humor tillsammans.
Jag fullkomligt älskar att Donna är som hon är! Hennes utskällningar är legendariska och hon skulle inte ta skit ens från den värsta skurken men samtidigt är hon så varm och kärleksfull. Så långt ifrån någon pimpinett liten jasägare man kan komma.
Och jag är r i k t i g t förtjust i hennes morfar, han hade gärna fått vara med mer.
Å ja, Wilf är ju fantastisk! Visst hade det varit lite fint om han fått träffa den elfte doktorn, efter allt som hände i slutet med tionde tänker jag. Han hade förtjänat att få se att livet går vidare… Och så kan jag inte riktigt få nog av honom, hans humor och värme…
Donna var uppfriskande efter att Martha försvunnit, det kändes skönt med någon som var litet tuff och kunde säga ifrån vad hon tyckte om saker. Jag tyckte i och för sig rätt bra om Martha, men hon blev litet väl tam ibland. Hon kunde liksom inte ta för sig, även om hon fick hänga på doktorn.
Det var väl det som var problemet med Martha, att hon fick hänga på. Jag gillade henne också men hon förtjänade något bättre än att bra få hänga med på nåder i en ganska obalanserad relation. Donna känns mer som doktorns jämlike, långt innan hon faktiskt blir det.