Spoilervarning från början till slut! Mellan säsong 4 och 5 producerades 5 specialavsnitt. Specialavsnitten markerar slutet på eran Tennant, den tionde doktorns sista dagar. Och herregud så ont de gör. Det är inte rakt igenom briljant men det är verkligen all in, på alla cylindrar, ända in i kaklet på alla sätt och vis. Det är farväl David Tennant, farväl Russel T. Davies, farväl Doctor Who som vi känner det. Jag älskar hur mörkret sänker sig, hur dödsångesten griper doktorn och hur han transformeras av den där rädslan. Hur han sätter sig över, spelar efter egna regler, hur beroende han slutligen inser att han är av människor som stoppar och balanserar honom. Han blir The Master, Doctor Victorious. Och så möter han The Master i slutet och det är en magnifik kamp som de egentligen aldrig utkämpar med varandra. De är brickor i spelet och de är så fasansfullt sorgliga.
Slutet är så hemskt och ångestladdat och förfärligt. För första gången sen Rose i säsong 3 så gråter jag på riktigt och kanske för första gången av verklig sorg. Jag vet redan att jag troligen kommer ta till mig Matt Smiths Doktor och att jag kommer gilla Moffats mörker. Men Tennant doktor och hans sista replik kommer bli väldigt svår att kunna släppa. När hans allra första replik i serien speglar den glade sprallige upptäcktsresanden så visar den sista mannen som sett för mycket och ändå inte sett nog, han som är så ensam men vill fortsätta söka, göra ett nytt försök. Jag vet, precis som när jag bröt ihop över Torchwood: Children of Earth, att det bara är tv men också att det är riktigt bra tv när det gör ont på riktigt. Och att det faktiskt spelar roll…
Usch ja…att ta farväl av Tennants version av doktorn var verkligen jobbigt 🙁 De två gånger jag sett serien helt har jag gråtit som en tok när det varit dags.
Jag blev jätteledsen när det var dags och fet började egentligen redan någonstans mot slutet av säsong fyra, är fortfarande lite smådeppig faktiskt. Vill bara se glada Tennantavsnitt när jag ser om 😉
Man var ju förberedd på att det skulle hända, och i det avsnittet, men ändå var det mycket jobbigare än jag hade trott att säga farväl till Tennant som doktorn! Väldigt gripande och sorgligt. Bytet från Christopher Ecclestone till David Tennant gick mycket bättre, även om jag också den gången hade föreställt mig att det skulle vara helt omöjligt att acceptera en ny doktor.
Jag känner detsamma även om jag fortfarande saknar Eccleston. En förklaring är säkert att vi fick så mycket mer tid med tionde doktorn och att nionde doktorns förvandling kom rätt plötsligt i serien. Tionde doktorns regenerering visste vi ju som sagt om ganska långt i förväg iom att serien byggde upp emot det. Och sen hjälper det ju inte direkt att han är så ovillig själv… Blir ledsen bara jag tänker på det…
Just det där att tionde doktorn fick en sådan dödsångest på slutet tyckte jag var jättejobbigt. Man hade ju förstått vartåt det lutade rätt länge och då trodde jag att det skulle bli en rätt lätt övergång, men det blev det ju verkligen inte…
Ne, det blev ju inte det… Tyckte också att det var riktigt jobbigt samtidigt som jag älskade det, älskade mörkret och smärtan och vad den gjorde med honom. Men som sagt oerhört jobbigt att se och uppleva…
Ofta är de riktigt hjärteknipande avsnitten, när Doktorn praktiskt taget livnär sig på mörkret, de allra bästa. När det inte längre gäller människor i andra tider eller på andra planeter, utan just Doktorn och hans följeslagare, när livet är på väg att förändras för dem.
Just när Tennant försvann så blev jag så ledsen att jag nästan inte ville vara med längre, väntade lääänge med att börja se de nya avsnitten med Matt Smith.
Bra uttryckt, han livnär sig verkligen på mörkret ibland och det är dt jag älskar allra mest.
Själv slängde jag mig över säsong fem ganska omgående vilket möjligen var ett misstag eftersom känslan är så annolunda.