Hur jag tog mitt förnuft till fånga och lärde mig älska Dr Who (Whohelg)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, min besatthet när det gäller Doktorn har jag helt och hållet Beroende av böcker och Bokstävlarna att tacka för. Och det gör jag, tackar alltså. Men det kanske börjar bli dags att förklara varför jag älskar den här serien så mycket. Såhär någonting (Spoilervarning)…

1. Den handlar om tro. Sådant tycker jag alltid är intressant. Vad tror vi på? Vad gör det med oss? Kan man existera utan att tro på något? Doktorn tror på tiden, på universums lagar som definierar vad man får och inte får göra med den. Han tror på sin egen förmåga, han tror på varelsers godhet och han tror på Rose. Jag tycker att det är så oerhört vackert det här med Doktorns förmåga till tilltro. Han som svävar omkring i intigheten och alltet alldeles ensam (vi kommer till det) i alla dessa hundratals år. Han älskar livet och rymden och resandet och vågar tro. Jag tror att det är det som gör att jag själv älskar Rose, Donna och Wholivet så mycket, för att Doktorn vågar göra det. Någonstans vet han att han ska förlora allt och ändå.. Det är inte utan att han är hänsynslös också ibland och ställer för höga krav men i grunden är det vacker med all denna tro.

2. Och det för oss till kärleken. Till värmen. I Doctor Who finns en sådan glädje till livet, en sådan omfamnande värme och en kärlek till allt levande. Doktorn kliver ur sin Tardis på varje okänd plats (rymdfärjor, Pompeji, jordens sista dag) med samma nyfikenhet och passion. Han liksom omfamnar allt tills det motbevisar honom och då övervinner han det bara, ser det från den ljusa sidan och går vidare. Vilket för oss vidare till

3. mörkret. Förstås. För det måste finnas ett mörker för att jag ska fastna och bli förälskad. Det finns där i Buffy, i Firefly, hos Jack i Torchwood och (herregud) i Children of earth-säsongen av samma serie. Det finns i allt jag gillar. Doktorns mörker kommer ur ensamheten, att han är en annan och aldrig kan hitta sin like. Den enda (nästan) timelord som dyker upp är sinnessjuk och ond och dör dessutom (om och om igen). Han får nöja sig med människor som han vet att han ska förlora eftersom de har den dåliga ovanan att dö efter ganska (för honom) kort tid. I Doctor Who blir ensamheten och utanförskapet det som genomsyrar allt, också det glada och vackra. Inte undra på att alla vi nördar fastnar och liksom aldrig kommer ur Tardisen.

9 Replies on “Hur jag tog mitt förnuft till fånga och lärde mig älska Dr Who (Whohelg)

  1. Riktigt bra skrivet! Det förklarar verkligen vad det är som gör att man fastnar i serien. Och jag älskar verkligen hans livsglädje, passion och nyfikenhet. Och jag älskar kanske ännu mer att han, hur mycket ont och mörkt han än ser, fortfarande tror på det goda. Han är allt underbar vår doktor!

    Tack för den här otroligt fina idéen med en Whohelg! 🙂

    1. Tack själv för att du ville vara med och skriva och diskutera i kommentarerna!

      Det är lätt att älska doktorn, och förhoppningsvis är det också lätt att låta sig inspireras lite av hans gnista och sätt att tackla det jobbiga.

  2. Varsågod. 🙂 Man brukar lätt märka på människor om de kommer vara mottagliga för Torchwood och Doctor Who, om de i vissa aspekter har samma slags personlighet som en själv. Dig behövde jag inte ens träffa “in person” för att förstå att du var helt rätt.

    Det är en av världens bästa tv-serier och jag är så tacksam att den fortfarande visas, att det produceras nya avsnitt. Van som man är annars vid att komma in när allt redan är slut…

    1. Jag är uppenbarligen mycket mottaglig för Doctor Who, den har precis allt det jag vill ha i en tv-serie. Håller med om att det är häftigt att få var med mitt i serien, när den fortfarande görs. Det går liksom inte att ta reda på i förväg hur det slutar eftersom det inte hänt än.

  3. Jättebra skrivet! För även om man älskar alla knasigheter i Doctor Who och Torchwood (märkliga monster, t.ex.), så finns det en mörkt och allvarlig sida — och det är detta som gör att man verkligen kan engagera sig i de här serierna. Det är inte bara roligt eller otäckt, det finns en hel del djup också.

    Och sedan inte minst det kärleksfulla och livsglada. Att ha varit med om så mycket som doktorn, men ändå klara att ha en så positiv syn på livet och på människorna — det är beundransvärt. På det här sättet blir han en verklig förebild. Man väljer sin attityd mot andra människor, och allt blir så mycket bättre om man väljer att ha ett öppet sinne och försöka sprida kärlek. Vilket i det verkliga livet inte alltid är det lättaste när saker känns jobbiga…

    1. Utan det där mörkret och det smärtsamma skulle såväl Who som Torchwood bli någon sorts freakshow tror jag. Med det blir det istället en serie som faktiskt säger något om och kan lära oss något om livet. En kan inte annat än älska sånt!

  4. Åh så fint skrivet! Jag tror inte att serien kan få en bättre reklam än ditt känslosamma och välformulerade inlägg. Känner att jag måste skrifta närmare bekantskap med denne omtalade doktor.

    1. Tack, det är min största belöning om helgen leder till några fler whotittare. Kul att du är intresserad, hoppas och tror att du skulle gilla!

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.