Jag och den bristande självkontrollen (och nu pratar vi inte ens om böcker)

Ni som känner mig vet att jag är känd för att impulsköpa en bok nu och då (nåja…). Men ni kanske inte vet att jag är helt utan hämningar också när det kommer till inköp av en helt annan fiktivitet – dvdboxar med tv-serier. Att jag i somras köpte dessa (Inte Torchwood då, ”bara” de andra) är ingen hemlighet:

20121028-134611.jpg

Men att jag inom loppet av några månader köpt också (bland annat) dessa är kanske något som jag borde tala tystare om, för att ni inte ska anmäla mig till impulskontrollsombudsmannen eller något:

20121028-135343.jpg

Vissa borde inte få ha ansvar för sin egen lön helt enkelt*. Men vissa har å andra sidan väldigt mycket bra att titta på… Ser ni något särskilt bra? Något ni tycker jag ska ta tag i nu när Dr Who är färdigsedd?

*Vissa kan också tycka att vissa skulle skaffa en bättre kamera men det handlar nog tyvärr mer om att vissa inte kan hantera den som vissa har…

Amerikanska gudar

Den här boken har verkligen allt jag önskar mig – den handlar om religion och tro (skulle kunna vara en del av mytserien), den är skriven av en författare jag inte läst ordentligt tidigare och som jag verkligen vill älska och slutligen är den djupt älskad och hyllad av några av mina främsta bokgurus. Det borde inte kunna gå fel, och ändå…

Shadow befinner sig i rörelse från början till slut i den är boken, utan att veta vare sig var han vill eller kommer att hamna. Och han bryr sig inte. Utan att ifrågasätta följer han med i berättelsens alla halsbrytande vindlingar och det tycker jag verkligen om i den här boken. Sen tycker jag om de historiska tillbakablickarna förstås, och de gånger jag skymtar den gudabenådade sagoberättaren Gaiman, han som skrivit de där fantastiska Sandman-albumen (inte de ojämna…).

Vad är det då som stör mig? Det allra värsta är att jag inte vet. Nåonstans känner jag att historien är lite för robust, kanske hårdkokt, för att jag ska gilla den ordentligt. Kanske vill jag ha något mer svävande och mindre handfast. Jag vet inte men något är det. Det är bara en medelbok för mig och när tv-serien från HBO kommer så förstår jag att den kan vara riktigt bra, det är en sådan bok, men jag är inte så värst sugen på att se den.

Nu vet jag inte vad jag ska göra med Gaiman, jag vill ju fortfarande älska honom… När jag försökte med Neverwhere tidigare fastnade jag ca 50 sidor in utan att förälska mig. Coraline? Jag är väldigt glad att jag i alla fall älskade det där Doctor Who-avsnittet han skrivit, men jag vet ändå inte riktigt vad jag ska ta mig till med honom och min ouppfyllda kärlek.

Hördu Justin Cronin…

… Nu har jag förvisso bara läst 150 sidor i The Twelve men finns det typ bara snubbar i den här världen? Och några stackars exemplar av kvinnor som är väldigt unga och lockande eller sköra så att vi kan spekulera i om de är galna eller inte. Finns det en genomtänkt tanke bakom att nästan allt hittills, inklusive de fåtaliga kvinnorna, skildrats genom diverse mansögon? Troligen står de tuffa, levnadsdugliga och handlingskraftiga kvinnorna bakom hörnet och väntar på att ta kommandot men jag blir ju lite orolig…
Med vänliga hälsningar från en som hoppas få återkomma med goda nyheter.

Hjälp mig snälla Winterson-älskare!

Gårdagens inlägg om Jeanette Wintersons The daylight gate är en av de recensionsinlägg som jag fått mest kommentarer på (recensioner brukar annars inte få så många kommentarer alls) och det står också klart att ni är några stycken som kan och älskar er Jeanette Winterson. Vad kan då passa bättre än att be er om hjälp med vad jag ska läsa härnäst. Vilken är din Wintersonfavorit? Vilken av hennes böcker rekommenderar du för omedelbar läsning? Finns det några böcker att undvika i hennes produktion? Nämnas bör kanske att jag läst och avskytt Tyngd och fullkomligt avgudat The daylight gate. Tack på förhand för tips och hjälp!

The daylight gate

Nu fattar jag!

När jag läste Tyngd och inte alls gillade så förstod jag verkligen inte vad alla Wintersonkramare pratade om. Vadå genial liksom? Men nu, oj vad jag fattar! The daylight gate är en av de absolut bästa böcker jag läst i år, kanske någonsin. Helt i klass med Hilary Mantel (följ länken för att liksom jag chockas av hur absurt ofta jag tjatat om henne). Och ni som känner mig vet att jag inte ofta tar till Manteljämförelsen, den är bara till för nödfall. När alla andra ord och prisanden är för små.*

Det var Helena som fick mig att förstå att just den här boken var skriven för mig. Häxprocess, 1600-tal, kvinnors situation, mörkt och obehagligt. Kan inte bli mer jag faktiskt. Och precis så var det. Att läsa The daylight gate är att svepas med, förfäras, äcklas, må illa och hela tiden tänka ”hur skulle jag överleva det här” ”hur skulle det vara att inte ha annat val än att överleva det här?” Och jag säger bara det – tortyrkällaren… Jag kommer aldrig bli mig lik.

Jag kommer nu slänga mig över allt av Winterson, jag kommer förlåta henne för Tyngd och jag kommer älska henne för evigt.

* Och tro mig, om jag hade fler ord för det som är fantastiskt så skulle jag gärna skriva ett oändligt långt lovtal till den är boken så att ni alla skulle bli så till den grad övertygade/upplysta/uttröttade att ni genast skaffade och läste den här boken. Men jag hittar verkligen inga fler superlativer, jag får helt enkelt lita på er självbevarelsedrift och ert goda omdöme antar jag…

Lägesrapport

Glory box bjuder på enkät idag och det har jag förstås mycket svårt att motstå. Så här är min lägesrapport.

Senaste böckerna jag läste:
Jag har läst väldigt mycket bra på slutet och de senast två utlästa är två fabulöst bra romaner – Avaliable Dark av Elizabeth Hand och The Daylight Gate av Jeanette Winterson. Recensioner kommer snart och jag kommer i ett av fallen göra en fördelaktig Mantel-jämförelse och det vet ju alla som känner mig hur oerhört sällsynt det är…

Böcker jag läser just nu:
The Twelve av Justin Cronin. Och precis som med förra Cronin så önskar jag att jag hade mycket lästid till mitt förfogande…

Böcker jag ser fram emot:
Inte så mycket outgivet just nu men väl sånt som redan står i mina bokhyllor. Främst längtar jag efter att ta mig tid för fler böcker av Elizabeth Hand och Jeanette Winterson och så börjar det bli hög tid för en Margaret Atwood snart.

Senaste filmerna jag såg:
The Avengers som jag såg mer för att jag älskar Joss Whedon än för att jag älskar superhjältefilmer men den var helt ok. Och så såg jag en historisk film som heter Hertiginnan (tror jag i alla fall att den heter) som var väldigt bra, väldigt deprimerande och som ledde till långa och animerade diskussioner hemma i tv-soffan.

Filmer jag ser fram emot:
Har ingen egentlig koll på vad som kommer men jag förvånar mig själv genom att utbrista Skyfall. Det trodde jag aldrig att jag skulle välja att frivilligt se en James Bondfilm men det har hänt något med den serien sen Daniel Craig tog över rollen.

Senaste teveserierna jag såg:
Doctor Who, är nu inne på dvdupploppet när vi ser säsong 6 här hemma. Och till min förvåning och stora glädje så är det riktigt, riktigt bra igen. Från Neil Gaimans avsnitt ( The Doctors wife) och framåt har där funnits riktig nerv igen, hurra!

Teveserier jag längtar efter:
Efter Doctor Who blir det Homeland (första säsongen) och det ser jag fram emot. Sen blir det nog också Sherlock under hösten/vintern.

Musik jag lyssnar på just nu:
Jag lyssnar väldigt lite på musik men Mando Diaos Frödingtolkningar är ju helt gudomliga…

De besatta

Jag är i chock. På riktigt. Ren chock. Här trodde jag att jag skulle hitta min nya husgud, något nytt att älska besinningslöst, något fantastiskt. Och så sitter jag här och känner mig ljummen, lagom och lite uttråkad…

Jag var förvisso inte alls förtjust i Byatts Ragnarok (som nämns mer än en gång i De besatta men då som ett verk av en av huvudkaraktärerna) men efter att i åratal ha hört lovorden hagla över De besatta så tänkte jag mig att den nog skulle vara fenomenal ändå. Och den har alla de rätta ingredienserna: förbjuden kärlek på 1800-talet, poeter, forskning, brev och böcker och papper. Döm om min förvåning när det tog mig 100 sidor att ens vilja fortsätta läsa boken. Hade det inte varit för att jag så starkt bestämt mig för att gilla så hade den nog inte blivit utläst. Så seg! Jag brydde mig varken om Ash, Roland eller någon av de starka kvinnorna. Sen tog det sig förvisso och jag känner nu en viss ömhet inför flera av de inblandade men jag älskar dem inte.

Mitt största problem är att det är för många människor inblandade och att det finns alldeles för många texter i texten. Orka läsa en skitlång dikt om en grotta av en påhittad poet liksom… Det som är riktigt bra är å andra sidan gestaltandet av känslan när forskning går riktigt bra. När man hittar det där dokumentet och det leder till världens rusch. Jag blir alldeles varm av att gå in i Mauds och Rolands forskarglädje och det är inte utan att jag saknar det lite… Så De besatta är således en bok som fått mig att minnas hur det är att forska när det är fantastiskt men har misslyckats med att få mig att försjunka i den riktigt djupa läsglädjen. Vad är det för fel på mig tror ni?

Jag måste komma på något

En hyllvärmarutmaning eller något. Det här är hyllan med senast inköpta böcker jag vill läsa men inte hunnit med än.

20121016-203941.jpg

Och högen växer hela tiden, vilket inte hyllan gör. Måste läsa undan lite innan jag köper mer. Men jag har tyvärr lite svårt att fatta det.

Nämnas bör kanske att hyllplanet ovanför också är fullt med böcker som jag köpt men inte läst, de är dock inte lika akut efterlängtade i läsfåtöljen vilket egentligen är ännu värre…

20121016-204312.jpg

Jag måste verkligen skärpa mig! Några förslag på hur?

PS: Jag har förstås en hel massa annat oläst utspritt i bokhyllor över hela huset också. Sånt som varit oläst ännu längre… DS

PS2: Jag ber om ursäkt för de mörka och lite oskarpa bilderna men jag är säker på att ni trots dem förstår läget, jag har en del böcker på tur… DS

Feberflickan

När en bok får mig att tänka på Alias Grace, Min skugga och Mordbyn, då kan man konstatera att den är bra…

Feberflickan är en obehaglig historia som till stora delar utspelar sig inuti en ung flickas verklighet. Är det verkligt verkligt eller fantasi och vanföreställningar? Det är hur som helst väl gestaltat och jag älskar sättet på vilket berättelsen blir till. Framförallt gillar jag första halvan, innan jag egentligen vet något om vad som hänt förutom att det är något och att det är skevt.

Luna är en opålitlig berättare, en opålitlig iakttagare och hon försöker inte heller ge sken av att kunna litas på. Det är så oerhört obehagligt och sorgligt alltihop att det är svårt att bestämma vad som är värst. Det här är riktigt, riktigt bra och särskilt för alla oss som tycker att det är (mer än) ok att aldrig få klarhet i vad det är som hänt och varför.

Det här är en bok som trollbundit och kommer att förfölja mig länge.

~Columbi Publishing, 2012 /Recensionsexemplar~