Nu, ett dygn efter alla andra, har jag också sett första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Och det är sorgligt förstås. Storslaget och enkelt och helt oerhört jobbigt. Det är viktigt och formidabelt men än så länge inte perfekt. Förstås.
Helena stör sig lite på den vita älgen och vem gör inte det? Jag gillar tanken med en symbol för det annorlunda men i bild blir det lite over the top. Jag har också lite svårt att ta till mig berättarrösten men det hade jag först i boken också så det går nog över.
Så vad älskade jag då? Familjekänslan i Stockholm tillsammans med all den där utsattheten. Föräldrarna som inte alls är hemska utan gör så gott de kan på sina sätt och förlorar så mycket (Rasmus mamma gör nästan så ont att jag inte klarar av att titta…). Det faktum att Gerhard Hoberstorfer som jag minns från Ömheten spelar en roll. Stämningen, sorgen, allt det där som inte kan göras ohänt…
Detta lite kort om mina tankar, vill ni ha mer rekommenderar jag Helenas inlägg – jag håller med om allt 🙂
Intressant att alla stört sig påälgen. För mig blev det tvärtom. Det fanns nämligen en vit älg i hemtrakten vid den här tidpunkten som folk pratade mycket om. Och vägkrogen bytte namn till Vita Älgen.
Om den bara hade varit en gång så hade jag nog inte reagerat men nu blev det lite mycket med julsekvensen också. I övrigt har jag inte något emot vita älgar alls förutom när de ställer sig i vägen så att min man nästan krockar med dem 😉
Jo visst blir symboliken övertydlig och visst såg den skruttig ut. Det får jag väl hålla med om. Men emotionellt regerar jag med värme när jag tänker tillbaks till den tiden och alla älgsafaris vi åkte på 😉
Man kan ju kisa lite också så ser den ju nästan ok ut 😉 Jag blir också varm om hjärtat vid tanken på älgsafaris även om just vita älgar inte fanns i mina värmlandsskogar.
Jag frågade min 84-åriga mamma om hon sett avsnittet. Det hade hon och hon tyckte om det. Sedan berättade hon om när hon såg älgen… 🙂
🙂
Jag såg inte hela, det blev liksom för mycket… I text kan jag tydligen ta det men gestaltat på tv (och speciellt när jag visste vad som skulle komma!) så blev det lite övermäktigt. Och så har jag svårt för svensk drama överhuvud taget, det känns alltid lite som pinsam teater. Jag ser exempelvis i stort sett aldrig svensk film eller svenska serier.
Men jag älskade alla omgivningar! Stockholm på åttiotalet. Tågen! Å, tågen var så fina. 🙂 Och givetvis killarna – hur underbara som helst.
Jag brukar också ha svårt för svenskt drama men det här funkar för mig för att jag bestämt mig för att det är så himla viktigt att det visas… Och så gillar jag killarna som inte alls känns teatrala, miljöerna och den där sorgsna stämningen. Jag förstår helt och hållet vad du menar med att det blir för mycket, jag orkade nästan inte heller men nu härdar jag nog ut de resterande avsnitten också.
Åh, Gerhard Hoberstorfer! Så underskattad skådis, och så fint att använda honom här också. Såg förresten i SVTS chatt med Jonas att ”Ömheten” ska sättas upp senare i höst (eller var det vinter?). Måste se!
Och den vita älgen var ju inte bara övertydlig utan dåligt animerad. Ingen vinnande kombo. 😉
Å, jag måste se ”Ömheten” om den ska sättas upp! Måste! Blir till att planera in en Stockholmsresa antar jag…
Vi borde gå tillsammans, ju! 🙂 Kolla här: http://www.stadsteatern.stockholm.se/index.asp?pjaser/omheten.asp&main
Det borde vi ju absolut, jag mailar dig!