Tomorrow, when the war began

Jag är lite besviken faktiskt. Inte för att John Marsden har skrivit en dålig bok. Tvärtom, den är riktigt bra. Men mina förväntningar har varit väldigt högt ställda, Hungerspelhöga typ.

Boken börjar lite trevande och hela den där vistelsen i Hell är ganska seg faktiskt. När gänget sedan kommer tillbaka till verkligheten börjar det bli riktigt intressant. Grundförutsättningen, att vara borta och sedan komma tillbaka till något helt annat, något man inte vet vad det är är väldigt skrämmande och effektivt. Det fortsätter sedan att vara riktigt bra tills de får veta vad som hänt. Det är fortsatt spännande och jag gillar porträtten av det här gänget av väldigt olika men starka och kompletterande vänner. Men något fattas för att jag ska bli förälskad, för att jag ska vilja läsa vidare i serien. Berättelsen om eremiten till exempel är oerhört intressant men jag vet inte varför eller hur den passar in i den här historien. Och så den eviga frågan om den eller den killen. I rättvisans namn var Marsden före både Collins och Meyer men det borde ha varit trist redan då. Räcker det inte med hela den här “oj vad har hänt med världen och tänk om alla är döda”-grejen, måste vi verkligen ha en “men oj jag tycker att två killar är rätt tilldragande och jag vet inte vem jag ska välja”-grej också? Verkligen? Ellie som är så tuff och självständig och funkar alldeles utmärkt på egen hand borde förstå att om man inte riktigt vet kanske man inte ska välja någon av dem. Våga välja dig själv för sjutton! Vilket för övrigt också är mitt budskap till Katniss. Bellas velande mellan två helt hopplösa och ointressanta “killar” orkar jag inte ens lägga mig i eftersom jag inte riktigt bryr mig… Läs mer om det irriterande triangeldramat och dess plats i litteraturen här!

Imorgon, när kriget kom är en riktigt bra bok och ändå blir jag besviken på den. Damn you höga förväntning! Har ni läst? Ni älskade va?

Vi läser gillar mig (= omåttligt och oblygt skryt*)

Precis just nu är det nästan lite pinsamt att jag inte läser Vi läser och att jag skrev det här för ett tag sen… Desto roligare att jag nog måste ändra mig eftersom de har så synnerligen god smak på redaktionen. Snälla och uppmärksamma Linda och senare stora delar av #boblmaf (bokbloggsmaffian twitterstyle) visste att berätta om min närvaro på Vi läsers traditionella årslista (“2012 från A till Ö”) redan igår kväll och nu har jag också läst ikapp. Under rubriken Årets bloggare återfinns minsann lilla jag med motiveringen:

Sedan starten sommaren 2009 har bloggen bara blivit bättre år från år. 2012 räckte det till en välförtjänt nominering till Forma books Blog Award. Ett extra plus för Helenas inledningsteknik. Såhär kan hon börja ett inlägg: “Jag är i chock. På riktigt. Ren chock. Här trodde jag att jag skulle hitta min nya husgud, något nytt att älska besinningslöst…” Tjusigt, eller hur?

(Citatet kommer från min recension av A.S. Byatts De besatta). Vad säger man till det liksom? Tack och bock förstås, och så himla roligt att det fanns något konkret ni gillade (börjor är jätteviktiga så det värmer extra att de framhålls), så fantastiskt fint att jag dessutom får finnas på samma sida som både Mörka platser och Hilary Mantel… Novembermörkret blev plötsligt lite mindre mörkt och lite mindre november. Hela listan är i övrigt mycket trevlig och tipsfylld läsning, Bokhora och Bia Sigge finns till exempel med liksom en efterlysning av Donna Tartts tredje roman, det fick mig minsann att komma ihåg att jag borde ta mig an hennes andra ganska snarast.

* Jag vet förstås att man troligen inte bör hänge sig åt sånt här ohemult skrytande men jag blev helt enkelt väldigt glad och det är banne mig inte ofta det händer såhär års…

Jag såg henne idag i receptionen

Anders Fager har skrivit sin första roman och den är förstås något utöver det vanliga. Efter alla svenska kulter så kan det nog inte bli på något annat sätt. Berättelsen om Cornelia Karlsson, gasspisen, viskande mannen, livet och döden är väldigt länge väldigt fängslande. Berättelsen tappar mig lite mot slutet men håller ändå en hög nivå rakt igenom.

Inledningen är fenomenal. Hetsigt så jag tappar andan… Sättet Fager berättar vår samtidshistoria, det där en själv växte upp i. Det jag känner igen och kan relatera till. Det är trollbindande. Cornelia kan jag inte relatera till men det är ok ändå. Viskande mannen tycker jag är lite fånig men det är också ok ändå. Litegrann önskar jag att Fager hade släppt det övernaturliga helt och hållet, jag tror att det hade kunnat bli bra ändå. En historia om bara Cornelia…

~Wahlström&Widstrand, 2012/Recensionsexemplar~

När 2 blir 3

Det är sju år sen vi blev en familj på tre. Sju år… Tanken svindlar.

Det är så mycket jag känner igen, den där förlossningen som går helt inte enligt planerna (ingen planerar tre dygns vidriga pinvärkar, sugklocka, klipp, panik, nästan efteroperation, nära döden, barnet andas inte men andas äntligen och alla dessa stygn), känslan vid hemkomsten, det overkliga och livrädda. Och när mamman börjar jobba efter relativt kort tid (4 månadet för mig) och arbetskamraten frågar om barnet börjat på dagis redan. Och det inte är på skämt. Och man tvingas svära på inför hela världen att jo, jag älskar verkligen mitt barn men det här är vad vi valt, vi som känner det här barnet och oss själva. Det här är det som är bäst för det här barnet och oss som familj. Allt det känner jag igen.

Och så är jag så glad över att äntligen ha hittar någon som reagerar som jag. När Daniel i sitt kapitel “Mössan i pölen” beskriver en kort tid i hans uppväxt när han var mobbad och vad det gjort med honom känner jag mig lite mindre underlig. Jag var inte mobbad men ensam och stundtals utfryst under uppväxten. Väldigt ensam. Och min starkaste rädsla, mitt ständigt närvarande monster under sängen är att mina barn ska uppleva sig ensamma, att de inte ska ha någon. Den rädslan måste jag förstås hantera så att den inte blir märkbar för barnen. Men jag är så glad att Daniel skrev det där kapitlet om hur den där rädslan innefattar alla ungar. Jag känner mig mindre ensam och märklig nu när jag sitter i bilen och gråter efter att ha sett det där barnet ensamt på skolgården igen vid morgonlämningen. Eller när jag måste gå in på kontoret och nypa mig lite i armen för att hindra tårarna över något av de där barnen som sitter av rasterna på biblioteket, alltid ensamma. Så har det alltid varit men sen jag blev totalt hudlös för sju år sedan är det mycket värre. Samtidigt som jag vet hur den där ensamheten kan göra en stark. De där barnen kommer växa upp till fantastiska vuxna med det enda felet att de gråter i bilar på skolparkeringar om morgnarna. Det är förstås brister man kan leva med men jag önskar att de slapp…

Divergent

Ska vi börja med det uppenbara? Redan på framsidan så syns det ju att den här boken vill vara Hungerspelen och det känns fånigt att trippa förbi det i en recension så vi hoppar väl ner i det direkt. För det är inte bara framsidan… Vi har här en trilogi där ungdomar tvingas kämpa för sin överlevnad, där kärlek uppstår, där hemliga agendor skymtar och där något riktigt stort håller på att hända utanför kulisserna. Divergent är en sorts nedkokning av de två första hungerspelsböckerna och det kan nog bli spännande att se vad som kommer dyka upp i de två kommande, kanske kan det till och med bli något eget…

Jämförelsen med Hungerspelen är naturligtvis lite elak men samtidigt kan den inte undvikas när det så oerhört tydligt peggas upp för det. Men om vi nu ska titta bara på Divergent så är det en ganska spännande historia. Inledningen är riktigt, riktigt bra och jag drogs väldigt snabbt in i berättelsen och klev in i snabbläddringsmode. Huvudpersonen, Tris, är inte allt igenom sympatisk och begriplig vilket jag gillar även om jag inte nödvändigtvis gillar henne. Jag tycker att det trycks lite för mycket på hur klen och blek och liten hon är, det är möjligt att skriva en tuff ung hjältinna utan att visa på hur absurt och annorlunda det är. Varför ska det vara så svårt att se det som en naturlig grej att en tjej kan vara stentuff? På vissa plan är boken mycket välskriven men lösningarna eller avslutningarna på vissa scener blir lite väl hoptråcklade och abrupta ibland. Den obligatoriska kärlekshistorien är lite väl inte oväntad. Det finns över huvud taget en hel del som är för lätt att räkna ut alldeles för tidigt. Men det är svagheter som jag kan överse med eftersom det genomgående är så spännande.

Divergent är en bok som gav mig en trevlig lässtund, det var en bok jag längtade hem till, en bok som jag mycket väl kan tänka mig att läsa fortsättningen på vad det lider. I del två hoppas jag på förvånande händelseutvecklingar, fortsatt egensinnighet från Tris och ännu en bladvändare.

~Modernista, 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Divergent: Bokstävlarna, Eli läser och skriver

Jag ringer mina bröder

Och den är boken glömde alltså förlaget att anmäla till Augustpriset…

Jag har naturligtvis länge anat att jag måste läsa något av Jonas Hassen Khemiri, det är nästan lite chockerande att det inte blivit av förrän nu faktiskt. Jag ringer mina bröder är min första kontakt med ett ganska hypat författarskap. I alla fall om man borttar den där texten i DN häromåret som utgör någon sorts grund för boken. Det var den sagolika texten som slutligen övertygade mig om att jag måste läsa honom. Någon gång. Och när jag sen hittade den här lilla skönheten så var det klart. Jag har aldrig kunnat motstå kortromaner på lagoma 120 sidor och särskilt inte om de är skrivna av en författare vars författarskap jag verkligen vill hitta en ingång till.

Jag tycker mycket om hur Khemiri använder språket, dialoger, inre monologer och hur allt det där används mot och med mig som läsare, samtidigt. Jag har ingen aning om var verkligheten ligger och jag älskar det, det behöver inte ens finnas en verklighet. Det allra bästa med Jag ringer mina bröder är den där känslan av att det ryms så mycket fortfarande oupptäckt mellan pärmarna. Och alla de där sidoberättelserna som förblir oavslutade. Vad hände med pappa? Hur går det med huset? Det är en bok jag vill läsa om och som jag då är säker på att jag kommer se nya saker i.

Har ni redan läst allt av Jonas Hassen Khemiri? Vilken är hans bästa (vilken ska jag läsa härnäst)?

Dark Matter

Michelle Paver avslutar sin bok Dark Matter med att i efterordet tipsa om att arktis och polarnatten är väl värda en resa och ett besök. Eh… Finns det en enda läsare av den här boken som ens vill tänka tanken? Själv vill jag aldrig mer åka till en enslig stuga (tack och lov att vi sålt vår!), ens på sommaren. Jag fruktar vintern när jag måste dra upp huvan och förlorar sikten åt sidan, mer än vanligt. Att åka och uppleva norrsken och evig natt känns alltså aningens avlägset. För även om jag ju inte på allvar tror att påtaglig ondska väntar där ute så är det väl inte orimligt att anta att totalt mörker och isolering gör saker med det mänskliga psyket. Mörkret sprider sig inåt… Och helt säker på hur det verkligen förhåller sig kan jag inte vara längre.

Och ändå förstår jag deras entusiasm när de ger sig av. Deras längtan efter att få andas med hela lungorna, få finnas i trakter där ingen människa levat, få se och uppleva det obeskrivligt vackra som ingen människa egentligen kan ta in. Allt det där förstår jag liksom svårigheterna de har att jämka ihop sig där i vildmarken. Och närheten som uppstår och kanske till och med förvandlas till något ännu större. De där veckorna med Jack på slutet är så vidriga att jag egentligen vill kasta undan boken, men jag kan ju inte. Jag måste få veta hur det år, hur det slutar, hur och när den ska visa sig…

Som hyllvärmarläsningsframröstad var den här boken en ypperlig start. Nu betar jag mig neråt i novemberhögen och återkommer om någon vecka med en ny omröstning inför december.

Boktolva 2013

Årets boktolva lyckades jag tyvärr inte ro i land. Det blev tio lästa av de tolv. Nu gör jag ett nytt försök med denna lista inför 2013, och för att öka chansen för att lyckas låter jag boktolvan pågå från nu och fram till 31 december 2013. Av dessa författare ska alltså 12 läsas, alla är av mig olästa sedan tidigare och alla är sådana som jag är väldigt nyfiken på.

OBS att detta är en synnerlig levande inspirationslista där namn läggs till eftersom, kom gärna med förslag!

Toni Morison

Harper Lee

Kate Atkinson

Salman Rushdie

Stephen Fry

John Marsden – läste Tomorrow when the war began i slutet av 2012, gillade lite men mindre än väntat….

Jeffrey Eugenides

Monica Ali

Julian Barnes

Anne Enright

Fred Vargas

Curtis Sittenfeld – läste I en klass för sig i december, tyckte den var helt ok men inte fantastisk…

Nawal El Saadawi

Assia Djebar läste Ingenstans i min fars hus och tyckte mycket om tilltalet.

Lena Andersson – läste Var det bra så? i mars, och den är lika bra som alla säger…

Sofie Oxanen

Cilla Naumann – läste Springa med åror i mars, tyckte mycket om.

Kristian Lundberg – läste och tyckte mycket om Yarden i maj.

Cora Sandel

Virginia Woolf – läste hennes textsamling London i december och fastnade helt för hennes språk och bitskhet.

Doris Lessing

John Green – läste The fault in our stars i januari och älskade.

Dan Simmons

Ruth Rendell – läste Stenarna skola ropa i augusti och älskade.

Stig Saetterbakken  – läste helt fantastiska Genom natten i november

Lizzie Doron

Katie Fforde

Denise Mina – läste Blodsarv i september, kommer definitivt läsa mer!

Barbara Kingsolver

Jo Walton

Janet Evanovich – stiftade bekantskap med Stephanie Plum i oktober och det kommer bli en lång vänskap

Diane Setterfield

Michel Faber

Charles de Lint – läste och gillade The Dreaming Place i juli, kan bli början till en underbar vänskap…

Jennifer McMahon – läste Don’t breath a word i oktober och trollbands

John Harwood

Berätta gärna för mig vilka jag bör prioritera, vilka som är svårlästa och vilka böcker jag ska välja av respektive författare.

The twelve

Låt mig säga det direkt: Justin Cronins postapokalyptiska mastodontbygge i form av The Passagetrilogin kommer att bli en magnifik helhet. Det kommer bli något fantastiskt att återvända till och återupptäcka. Det här är elände, förintelse och mänskligt förfall när det är som allra bäst.

Som jag redan berättat har jag vissa problem med Cronin och hans sätt att behandla kvinnorna. De är allt som ofta mödrar definierade av just sin relation till och besatthet av barn. Sara, Lila och Amy bär alla omkring på den där moderligheten. Männen är vanligen krigare och beskyddare. Det är förstås inte så rakt igenom och det blir bättre efter de första 100 sidornas nästan total mansdominans. Men det finns ändå kvar i bakgrunden att männen väljer att kämpa medan kvinnorna vanligen tvingas att göra det för barnens eller någon annans skull. Kanske vill Cronin med det säga att världen går åt helvete om männen styr, eller så är han bara trångsynt (eller så planerar han en jubelfest av starka och självständiga kvinnor till sista boken som då ska balansera det som nu är), vad vet jag… Hade det inte varit för Alicia (och ibland Amy) så hade jag blivit riktigt jäkla irriterad.

Det om det. I övrigt är The twelve en oerhört effektiv spänningsroman, en sorgesång över mänsklig (o)civilisation och en helt fantastiskt mörk bild av en framtid som kanske inte kräver vampyrer för att skrämma egentligen. Boken börjar smått genialt med en evangelietext som sammanfattar The Passage (det som stör mig mest vid läsningen är att jag minns så lite, kommer behöva läsa om bägge böckerna inför avslutande delen) för att sen bli lite småseg men fortfarande intressant. Någonstans efter mitten exploderar den i spänning och fortsätter så nästan till sista sidorna. Avslutningen för tillbaka tonen till det evangeliska, förkunnande, vilket jag inte tror är en slump, Cronin vill säga något om religion också. Riktigt vad det är lämnar jag öppet tills hela serien är skriven och läst. Jag kan knappt bärga mig tills jag får veta hur det här ska sluta. Jag gissar på ett inte allt för lyckligt slut…