Michelle Paver avslutar sin bok Dark Matter med att i efterordet tipsa om att arktis och polarnatten är väl värda en resa och ett besök. Eh… Finns det en enda läsare av den här boken som ens vill tänka tanken? Själv vill jag aldrig mer åka till en enslig stuga (tack och lov att vi sålt vår!), ens på sommaren. Jag fruktar vintern när jag måste dra upp huvan och förlorar sikten åt sidan, mer än vanligt. Att åka och uppleva norrsken och evig natt känns alltså aningens avlägset. För även om jag ju inte på allvar tror att påtaglig ondska väntar där ute så är det väl inte orimligt att anta att totalt mörker och isolering gör saker med det mänskliga psyket. Mörkret sprider sig inåt… Och helt säker på hur det verkligen förhåller sig kan jag inte vara längre.
Och ändå förstår jag deras entusiasm när de ger sig av. Deras längtan efter att få andas med hela lungorna, få finnas i trakter där ingen människa levat, få se och uppleva det obeskrivligt vackra som ingen människa egentligen kan ta in. Allt det där förstår jag liksom svårigheterna de har att jämka ihop sig där i vildmarken. Och närheten som uppstår och kanske till och med förvandlas till något ännu större. De där veckorna med Jack på slutet är så vidriga att jag egentligen vill kasta undan boken, men jag kan ju inte. Jag måste få veta hur det år, hur det slutar, hur och när den ska visa sig…
Som hyllvärmarläsningsframröstad var den här boken en ypperlig start. Nu betar jag mig neråt i novemberhögen och återkommer om någon vecka med en ny omröstning inför december.
Det blev aldrig av att jag recenserade den här men gillade den så mycket. Så fantastiskt bra och isolerande. HUA!
Verkligen HUA! Riktigt bra och riktigt obehaglig…
JA! JAg är fortfarande sugen på en tur till Svalbard någon g, men jag måste säga att jag är betänkligt mycket mer tveksam nu. På riktigt! Den här boken var så läskig att det kniper sig i magen när jag tänker på det, men så – himla – bra!!!
Mycket! Och även om man förstår att det inte är på riktigt så skulle det vara svårt att inte tänka på den här boken om man befann sig där. I mörkret…
Ja, jag vill jättegärna besöka arktis under polarnatten! Men jag kan också passa på och avslöja att läste den här boken under en helg i ensligt belägen stuga med kolmörker utanför … Så jag är med andra ord inte särskilt lättskrämd. 🙂
Wow! *förstummad pga djupt imponerad*
Hehe, det gjorde jag med. Och jag vill också åka till Svalbard under polarnatten någon gång! Fast helst inte ensam, kanske 😉
Jag är såväl imponerad som förskräckt 😉
Shit, tror vi kan konstatera att Bokstävlarna har nerver av stål! 😀 Jag skulle ALDRIG ha klarat att läsa den här under de förutsättningarna …
Inte jag heller! Inte en chans…
Jag har en släkting som brukar säsongsjobba på Svalbard, och har själv varit sugen på att åka dit för det verkar vara en intressant plats. Men efter att ha läst den här boken skulle jag verkligen inte känna mig bekväm där under vintern! Jag tyckte den här boken blev rätt ruggig på slutet och då tillhör jag normalt definitivt inte de lättskrämdas skara… 🙂
Är själv väldigt lättskrämd och mörkrädd men brukar sällan skrämmas av böcker, den här var riktigt ruggig dock.
Det bästa (och läskigaste) tycker jag var beskrivningen av hur det känns som att natten tittar in på en när man är i ett upplyst rum och det är mörkt utanför. Kände igen det så mycket, iiik.
Ja fy, och man inte har några gardiner att dra för, ingenstans att gömma sig…