Divergent

Ska vi börja med det uppenbara? Redan på framsidan så syns det ju att den här boken vill vara Hungerspelen och det känns fånigt att trippa förbi det i en recension så vi hoppar väl ner i det direkt. För det är inte bara framsidan… Vi har här en trilogi där ungdomar tvingas kämpa för sin överlevnad, där kärlek uppstår, där hemliga agendor skymtar och där något riktigt stort håller på att hända utanför kulisserna. Divergent är en sorts nedkokning av de två första hungerspelsböckerna och det kan nog bli spännande att se vad som kommer dyka upp i de två kommande, kanske kan det till och med bli något eget…

Jämförelsen med Hungerspelen är naturligtvis lite elak men samtidigt kan den inte undvikas när det så oerhört tydligt peggas upp för det. Men om vi nu ska titta bara på Divergent så är det en ganska spännande historia. Inledningen är riktigt, riktigt bra och jag drogs väldigt snabbt in i berättelsen och klev in i snabbläddringsmode. Huvudpersonen, Tris, är inte allt igenom sympatisk och begriplig vilket jag gillar även om jag inte nödvändigtvis gillar henne. Jag tycker att det trycks lite för mycket på hur klen och blek och liten hon är, det är möjligt att skriva en tuff ung hjältinna utan att visa på hur absurt och annorlunda det är. Varför ska det vara så svårt att se det som en naturlig grej att en tjej kan vara stentuff? På vissa plan är boken mycket välskriven men lösningarna eller avslutningarna på vissa scener blir lite väl hoptråcklade och abrupta ibland. Den obligatoriska kärlekshistorien är lite väl inte oväntad. Det finns över huvud taget en hel del som är för lätt att räkna ut alldeles för tidigt. Men det är svagheter som jag kan överse med eftersom det genomgående är så spännande.

Divergent är en bok som gav mig en trevlig lässtund, det var en bok jag längtade hem till, en bok som jag mycket väl kan tänka mig att läsa fortsättningen på vad det lider. I del två hoppas jag på förvånande händelseutvecklingar, fortsatt egensinnighet från Tris och ännu en bladvändare.

~Modernista, 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Divergent: Bokstävlarna, Eli läser och skriver

8 svar på ”Divergent”

  1. Jag älskade första boken men har tyvärr inte tagit mig igenom del två. Den är trååååååååkig.

    (känns som jag alltid skriver sånt här…:)

    Svara
  2. Hehehe nu tyckte jag inte att den var så lik Hungerspelen men jag håller med dig om att Tris var en fjant och jag är SÅ trött på fjantiga YA hjältinnor som tvivlar på sig själva. Fast då kom Bokstävlarna och tipsade om Graceling av Kristin Cashore. Och Holy Moly vilken stentuff brud. Verkligen älskar henne 😀

    Svara
    • Jag reagerade på omslaget och tog med mig den hungerspelslikheten in i boken och sen var det bara att köra på 😉 Vill man hitta likheter så kan man, överallt… Men det är absolut inte så mycket att det stör, jag har helt andra problem med boken och kärlekshistorien är nog det största.

      Graceling är ett mycket bra exempel på en bok där huvudkaraktären får vara såväl stentuff som tjej utan att tvingas be om ursäkt. Älskar det och henne!

      Svara
      • Ja du har rätt. Det går att hitta likheter om man vill. Jag valde nog att ignorera det för att ge den en chans, hehe. Men den där kärleksrelationen ja. Kunde de inte bara ha skitit i den? Hemskt irriterande och inte alls trovärdig. Fast som sagt, läsvärd och spännande var den ju ändå.

        Angående Graceling så är jag lite kär i Katsa tror jag. Så otroligt skönt med bara en hårdkokt brud och inga ursäkter.

        Svara

Lämna ett svar till helen Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.