Böcker som gör ont

Jag är tydligen inne i en jobbig fas just nu, en där jag utmanar mig själv genom att läsa riktigt smärtsamma böcker. Jag hade min dödshelg för ett tag sen, Gardells senaste och Eftersom ingenting varar är nyligen utlästa och nu sitter jag och läser Sofia Nordins nya En sekund i taget och utan att föregå recensionen (kommer på recdag 11/2) så kan jag säga att den är helt outhärdligt tung att läsa. Jag läser och hela kroppen skriker att jag måste blunda eller lägga undan boken för att den gör så ont. Skär som glas. Varför läser jag sånt? Varför mår jag till och med bra och trivs med att läsa sånt? Är jag knäpp och smygodlar jag fortfarande det där självskadebeteendet från tonåren? För sanningen är den att jag behöver de här böckerna. Jag behöver läsa om döden och sorgen och ensamheten för att må bra, för att känna att jag lever? Till saken hör att jag under andra perioder helt försvinner in i böcker som inte alls berättar om verkligheten, sånt som inte skrämmer och skär som glas, och jag behöver det också, då. Möjligen uppnår jag någon form av balans över tid. Möjligen är det snart dags att lämna den smärtsamma fasen för att gå över till lite mer lätta och glada böcker, vet dock inte riktigt vad det skulle vara…

Läser ni böcker som gränsar till det ni klarar av? Kan ni intala er själva att ”det är inte på riktigt” när ni läser eller hur hanterar ni det jobbiga?

Klassikersug

Det läses klassiker både här och där på bokbloggarna just nu och också här faktiskt. Jag är med i en bokcirkel där vi än så länge fokuserat på Jane Austen. Just nu läser jag därför om nyblivna 200-åringen Stolthet och fördom. Och det är väldigt bra, precis som jag tyckte senast (och gången dessförinnan och…). Snart ska jag ge mig på att skriva om min älsklings-Austen Persuasion som vi läste förra månaden, och så ruvar jag på lite andra Austenplaner också…

De senaste dagarna har suget efter en ännu äldre klassikermastodont uppstått. Jag vill efter teaterlängtets inträde i mitt liv läsa Shakespeare, och då inte bara för att förbereda mig på eventuell pjästittning. Jag har ju läst och gillat exempelvis Hamlet tidigare. Nu vill jag läsa mer och kanske främst vill jag ge mig på hans Thomas More som jag köpte på bokrean häromåret (mycket för att jämföra bilden av More med den i Wolf Hall naturligtvis…).

Vilka lässug drabbas du av? Finns det någon klassisk författare som utövar särskild dragningskraft på dig?

Sjukdomen

Jag grät bara en enda gång när jag läste den här. Kanske är det för att jag är beredd, har sett tv-serien och kan stålsätta mig. Kanske är jag mer hårdhudad. Kanske hjälper mig Gardell genom att aldrig dra ut på det förfärliga utan låta mig gå vidare till en annan scen när det blir på gränsen till outhärdligt. Kanske är det något annat. Jag gråter i alla fall bara en gång, på slutet, när Benjamins föräldrar kommer på besök. Jag kan inte ta det. Kan inte hantera de där föräldrarna som handlar logiskt (utifrån sin världsbild) men så smärtsamt vidrigt fel. Kan inte låta bli att tänka på mina små barns kroppar i sängen hos mig om nätterna och hur försvarslösa de är. Jag kan inte skydda dem från allt men jag måste banne mig försöka…

20130124-163243.jpgDet här är en mellanbok på det sättet att det är del två i en trilogi. Men inte på något annat sätt. Den vilar inte, ilskan osar, kärleken och sorgen… Det är ingen transportsträcka, de essäartade inslagen är färre och drivet är faktiskt ännu bättre än i ettan. Jag älskar att vi nu får följa den i tv-serien bortskalade Reine. Bengt får mer plats. Och Benjamins tvivel och kamp, som jag älskar Benjamin…

Litegrann ångrar jag att jag sett tv-serien, men litegrann är jag också glad för det. Serien var bra men böckerna är så oerhört mycket starkare i och med att alla de här enskilda historierna ryms. Numera ser jag ju personerna så som de ser ut i tv-serien när jag läser vilket inte alls stör mig som jag trodde. Jag hör Paul yttra de där replikerna och jag ser Rasmus gråtande pappa i skogen, Benjamins pappa med trasan framför det där fönstret. Jag är oändligt tacksam att man hittade så bra skådespelare till alla de där rollerna, annars hade kanske mycket kunna varit förstört såhär efteråt.

Jag vidhåller att när Jonas Gardell i augusti ger ut tredje delen i den här trilogin så har han gett oss en klassiker, ett omistligt och fantastiskt viktigt dokument över vår samtidshistoria. Sen är det upp till oss att inte låta det stanna vid det. Vore jag lagd åt det bombastiska hållet skulle jag proklamera något om att vi måste hantera våra egna fördomar, att vi måste göra något åt AIDS-situationen i Afrika och att vi inte får glömma och förtränga. Men så kan man ju inte hålla på, vi vet ju allt det där i alla fall. Eller?

Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen Jonas Gardell. Norstedts förlag

Eftersom ingenting varar

20130124-164510.jpg Vissa böcker… Som Robson av Pernilla Glaser som jag grät mig igenom en ensam natt i studentlägenhet och sen en lika ensam dag i väntan på ett annalkande, sorgligt, sårigt, missfall. Som Svart dam dagen efter mötet med nyinsjuknade S som några få månader senare skulle gå bort i vidrig cancer. Som Eftersom ingenting varar när jag fött barn och upplevt den där känslan av att de är försvunna – femton minuter på affären, på lekplatsen där de inte är när de obekymrat gått hem till en kompis istället. Som Eftersom ingenting varar när jag någon gång i livet tvingats välja och välja bort, kanske välja fel, kanske tvingats leva med det och veta att det var oundvikligt. Vissa böcker äter sig in, gör ont på riktigt och kommer att bli något reellt att hålla i när fotfästet inte riktigt finns där. Jag kommer troligen aldrig läsa Eftersom ingenting varar igen men jag vet att den finns där, och det räcker.

Det här är en av de finaste böcker jag läst, en av de starkaste, sorgligaste, ensammaste och mest ödesmättade. De här människorna, Vincente och Genevieve, finns på riktigt, det måste de. Han som trycker undan och förtränger, som vill och inte vill minnas. Hon som skriver för att överleva, hitta något som är uthärdligt, kliva upp om mornarna och inte gå under. Hon bär allt inom sig, han inget och båda är de lika fördömda, nästan. Å som jag lider med dem, känner igen mig i dem och är tacksam för att jag slipper vara dem.

Vissa böcker alltså… De måste läsas. Oavsett om man orkar eller inte. Försök orka, det är värt det. Läs!

Eftersom ingenting varar, Laurence Tardieu. Oppenheim förlag

Drömmen om en teaterresa

Vissa dagar är längtan till något annat starkare än vanligt. När vissa dagar är arton grader kalla och man inleder med ett strömavbrott mitt i duschandet till exempel. Och när sedan snälla medtwittrare (tack Marie!) upplyser en om att såväl Wolf Hall som Bring up the bodies ska bli till teaterstycken i Stratford-upon-Avon nästa vinter. Och när man vid kollen av detta upptäcker att tionde doktorn (Doctor Who alltså) David Tennant ska spela Richard II i pjäsen med samma namn ungefär samtidigt så är det ytterst lätt att drömma sig bort. Till värmen i en teatersalong… Någon som är villig att finansiera en liten resa?

Överenskommelser

överenskommelserJag gillar Simona Ahrnstedt! Jag har förvisso alltid varit svag för romantik (hej tonårens Harlequin!) och historiskt (hej forskarutbildning) men de där intressena har varit väldigt svåra att kombinera. Det romantiska blir väldigt lätt och ofta mossigt när det kommer till könsroller och detsamma gäller det historiska mycket beroende på att könsrollerna var mossiga då också. Ahrnstedt lyckas ta sig förbi det där och är riktigt bra på att skriva starka kvinnor och män som älskar dem. Och det faller jag handlöst för.

Beatrice är en karaktär som jag tycker om från början, liksom Seth även om jag tycker att han är rätt trög ibland. Jag gillar att många personer introduceras och jag gillar att berättelsen är rätt stor och komplex. Och vissa av de saker som exempelvis Beatrice råkar ut för får mig att må illa på riktigt. Kvinnans utsatthet och vissa mäns maktmissbruk blir väldigt tydligt utan att för den skull skuldbelägga alla män och föra alla kvinnor till offerrollen. Snyggt!

Mina små invändningar rör slutet som hade kunnat kortas lite och att jag inte behövde riktigt alla sexskildringar men Ahrnstedt är å andra sidan bra på att skriva sex (vilket också är en ovanlighet) så det må absolut vara hänt 🙂

Nu ser jag fram emot nästa Ahrnstedtbok som enligt rapporter ska komma i sommar.

Ponto pocket (Tack Simona för läsexemplaret!)

Borttappat

Idag var tanken att jag skulle publicera en uppdaterad version av min hundralista men eftersom nätverket på mitt hotell under helgen var smått undermåligt och eftersom jag tappat ungefär all blogglust någonstans i en snödriva så får vi ge oss till tåls. Blogglusten tinar väl fram när vårsolen värmer och värsta jobböset lagt sig lite. Tills dess får ni mest hålla till godo med mina recensioner (tills jag snart enligt beräkningarna tappar läslusten också i en snödriva, å andra sidan har jag precis börjat recensera årets lästa böcker så jag har ett litet lager att ta av).

För att illustrera graden av hur mycket det gick åt skogen med den där listan där jag trodde mig kunna byta ut och in ca 20 böcker (mohahaha) kommer här en bild tagen på mitt hotellrum bara minuter innan jag gick ut på Stockholms gator på jakt efter tröst i form av bokhandlar och varm choklad istället.

20130119-094223.jpg

Konstigt

Men så roligt då, efter senaste uppdatering så blev det visst en liten extra (lååång) rad med obegripligheter i varje inlägg. Det beror som sagt på uppdatering plus att jag troligen pillat på någonting i min layout för länge sen. Har definitivt inte tid att göra något åt detta förrän tidigast imorgon kväll så försök att blunda med ena ögat tills dess så slipper du se. Om du inte är datawizard förstås och genom att kasta ett snabbt öga på koden/obegripligheterna kan berätta för mig vad jag gjort* eller framförallt vad jag ska göra för att ogöra det 😉

*Jag har listat ut så mycket som att det har med kommentarangivelser att göra så vill du kommentera så klickar du bara på långa raden med obegripligheter…

Uppdatering: Jag är en datawizard! Och det var faktiskt inte mitt fel, men nu är det i alla fall åtgärdat. Hojta till om ni ser några andra konstigheter.

En finfin helg i dödens tecken

I helgen var det dags för den länge emotsedda Stockholmsresan. Ni vet den där jag skulle få rå mig själv, flanera och gå på teater med Helena. Och precis så blev det!

Det hela började inte helt perfekt eftersom jag när tröttheten blev för akut på tågresan till Stockholm inte valde att helt enkelt sova till tonerna av valfri Bo Kaspersskiva utan istället lyssnade till Johnny Cash texter. På American-skivorna. När han är mer än halvvägs in i döden och måste berätta om det. Det är förstås briljant och jag älskar det alla andra dagar. Nu blev det lite för mycket av död och orättvisor och sorg och hemskheter. Jag landade på hotellet med en rejäl dos av ”vad sjutton gör jag här istället för att vara hemma hos mina barn” i bagaget. Tack och lov lyckades jag mota det med hjälp av telefonsamtal, aggressivt dagboksskrivande (”njut nu för f*n”) och sömn.

Och lördagen då. Snorkallt, sådär så att det snöar skimmer ni vet, och alldeles förtrollande vackert. Jag flanerade förstås. Jag har inte varit i Stockholm många gånger men har redan lärt mig att älska vissa saker. Riksdagshuset (blir smått tårögd över det storslagna med demokrati varje gång jag ser det där huset, so shoot me), gamla stan och att det till och med vid lunchtid en lördag går att hitta en gränd att promenera ensam i… Därefter gick jag till hotellrummet och läste hela The fault in our stars i en sittning. Ren lyx! Är dessutom mycket tacksam att jag fick läsa den i ensamhet då mitt söndergråtna och mascarastrimmiga ansikte hade varit svårt att förklara för små fiktiviteter.

Söndagen inleddes med ännu lite mer flanerande innan det var dags att träffa Helena, prata om böcker och livet och sånt. Mycket trevligt förstås och sen teatern. Och det var bra, bra skådespeleri raktigenom (nej, jag är ingen teaterkritiker direkt). Min huvudsakliga tanke efteråt var dock hur modig Jonas Gardell var. Att skriva den pjäsen då, att våga. Då. Och insikten att redan i Ömheten inleddes berättelsen som blevTorka aldrig tårar utan handskar. Berättelsen om Benjamin, Rasmus, kärleken, döden, det lilla, det stora, det ofattbara. Jag mindes förstås att pjäsen handlar om Benjamin och Rasmus men hade glömt allt det andra som ibland är ordagrannt likadant. Jag är väldigt glad att den pjäsen en gång var mitt första möte med Gardell, och att jag nu fått se den också i den här verkligheten.

Tågresan hem gjorde jag tillsammans med Christopher Hitchens förfärligt fantastiska Mortality.

Så helgens kulturintag kan sammanfattas: allmänt amerikanskt armod, ungdomar med cancer, AIDS och slutligen lite mer cancer. Låter förfärligt, var alldeles, alldeles underbart.

Tack Helena för att du ville se pjäsen med mig och således fick mig att komma på tanken att få en helt egen helg, och tack för supertrevligt prepjäshäng!

Vad har ni läst i helgen? Något mindre makabert än min blandning?