Sunshine

Den fråga som återkom under hela min läsning av Sunshine var inte “är det här en bra bok” eller “är det här en hållbar vampyrfiktion” (just det senare är väl i och för sig en fråga som aldrig hemsökt mig men ändå…) utan istället: Är det här den bästa vampyrbok jag läst? Och svaret på frågan? jo men det är möjligt att den nog är det, i konkurrens med Fledgling då.

Att läsa Sunshine är som att läsa ett avsnitt, eller kanske en säsong, av Buffy the vampire slayer. Där finns den avväpnande humorn som aldrig värjer för det mörka, där finns problematiserandet av ondska, godhet, mörker och ljus. Där finns en stentuff hjältinna som kämpar med sig själv och all världens förväntningar.

Sunshine inleds när vi möter just Sunshine i det kök där hon är tillfreds med att ta itu med sin vardag. Hon bakar och utvecklar allehanda bakverk. Och jag vill tyvärr smaka dem alla. Hungern under läsningen av den här boken är konstant… Ganska snart lämnar hon dock köket och beger sig på en ödesdiger utflykt till ensamhet och tankeplats. I mörkret väntar de andra, de hjärtlösa, de kalla. Och de glittrar minsann inte i solljuset… Sunshine förs till ett hus där hon i mörkret kedjas fast, och hon är inte ensam fånge…

Det här är en riktigt bra bok (inte bara för att vara vampyrbok alltså), en riktig bladvändare, med riktigt djup och riktiga karaktärer. Jag känner att den tappar litegrann mot slutet men likväl är den riktigt bra rakt igenom. För alla älskare av Buffy är den definitivt ett måste, enda problemet är att vi inte lär få veta hur det går i fortsättningen, McKinley verkar inte alls särskilt intresserad av att berätta det. Vilket är både en besvikelse och ganska skönt faktiskt, allt här i världen måste inte berättas i serieform…

12 Replies on “Sunshine

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.