Jag är tydligen inne i en jobbig fas just nu, en där jag utmanar mig själv genom att läsa riktigt smärtsamma böcker. Jag hade min dödshelg för ett tag sen, Gardells senaste och Eftersom ingenting varar är nyligen utlästa och nu sitter jag och läser Sofia Nordins nya En sekund i taget och utan att föregå recensionen (kommer på recdag 11/2) så kan jag säga att den är helt outhärdligt tung att läsa. Jag läser och hela kroppen skriker att jag måste blunda eller lägga undan boken för att den gör så ont. Skär som glas. Varför läser jag sånt? Varför mår jag till och med bra och trivs med att läsa sånt? Är jag knäpp och smygodlar jag fortfarande det där självskadebeteendet från tonåren? För sanningen är den att jag behöver de här böckerna. Jag behöver läsa om döden och sorgen och ensamheten för att må bra, för att känna att jag lever? Till saken hör att jag under andra perioder helt försvinner in i böcker som inte alls berättar om verkligheten, sånt som inte skrämmer och skär som glas, och jag behöver det också, då. Möjligen uppnår jag någon form av balans över tid. Möjligen är det snart dags att lämna den smärtsamma fasen för att gå över till lite mer lätta och glada böcker, vet dock inte riktigt vad det skulle vara…
Läser ni böcker som gränsar till det ni klarar av? Kan ni intala er själva att ”det är inte på riktigt” när ni läser eller hur hanterar ni det jobbiga?
Jag har precis läst ut en av de där böckerna som gör riktigt ont och jag kunde inte ens trösta mig med att det inte var på riktigt. För det som hände i boken har mer eller mindre hänt i verkligheten. Slutresultatet blev i alla fall detsamma. Om du inte läst Dit drömmar färdas för att så, så rekommenderar jag den, för ont det gör den.
Jag har inte läst den, kanske något att fortsätta mitt tunga tema med…
Jag läste ut Förr eller senare exploderar jag för tre timmar sedan och har Nordin i läshögen…
Två fantastiskt fina böcker, glömde nog skriva det i inlägget – det räcker ju inte att det är tungt, det måste vara bra också.
Svårt att läsa tunga böcker, har läst många överlevnadsberättelser från förintelsen som etsar sig fast. Vill gärna läsa Blå Skymning av Joan Didion, men rädd att den är för tung, men kommer säkert att läsa den framöver.
Det är ju det där att de ofta är så bra att de etsar sig fast som gör att en läser. Själv tyckte jag Ett år av magiskt tänkande var jobbigare än Blå skymning men båda lästes hysteriskt gråtande… Förfärligt men jag fick verkligen mycket av böckerna också, styrka och lärdomar.
Nej, böcker som får mig att känna så slänger jag. Vill inte ens ha dem i bokhyllan. Finns så mycket otäckt ändå i världen. Sen är det ju så att vi alla har olika uppfattning om vilka böcker som passerar den däe gränsen men jag är rätt säker på var min gräns går.
Jag har också mina gränser som jag aldrig ens försöker gå över men mycket läser jag med vetskapen att det är tungt och uppskattar det just därför. Håller absolut med om att det är väldigt olika saker som är jobbiga för oss.
Jag läser en del smärtsamt, men bara när jag mår nog bra att hantera det. Just nu är jag sliten och undviker det som är alltför tungt.
Jag är rätt stressad just nu och behöver kanske allt tungt för att påminna mig om vad som är viktigt (= inte det jag stressar över)… Men jag behöver också vara stark för att ens ge mig på det tunga, det känns direkt när det inte är läge.
Det beror på på vilket sätt boken är tung, och hur ”personligt” det blir. Också hur jag mår när jag börjar läsa. Men för tunga och realistiska böcker klarar jag inte. Jag mår bara dåligt av dem.
Jag kan klara det mesta i romanform tror jag men biografiskt depp är svårare, sen är det som du skriver beroende på så mycket annat vad en klarar av också.
Havsmannen av Carl-Johan Vallgren är en typisk sån bok. Det är en av de bästa böckerna jag läst, men den var jobbigt att läsa. Jag orkade ta mig igenom den just för att den var så himla bra. Min syster kom inte ens halvvägs, hon tyckte den var för obehaglig.
Havsmannen är en sån bok som jag dragit mig för att läsa just för att jag tror att den kan vara över gränsen och för jobbig för mig. Det är dock möjligt att jag kommer testa någon gång 🙂