Magikerna

Inre monolog från mitt initiala läsande av Magikerna:

20130124-185307.jpg

Men, vad är det här? Harry Potter för vuxna? Svintrist! Ska de börja spela det där kvastspelet som de alltid gör på Hogwarths också? Jag ger nog upp det här snart… Men vad är det som ligger och skaver någonstans i närheten av hjärnbarken? Var det inte det här som Bokstävlarna hyllade så ofantligt för något år sen? *panisk bokstävlarnagoogling* Jo minsann, och Bokstävlarna kan man lita på (lex Doctor Who mm). Bäst att läsa vidare då. Mutter, mutter

Och jag ska inte säga att det direkt exploderade i fantastiskt efter det, men det blev bättre. Rakt igenom är det en bra bok men jag blev aldrig riktigt indragen. Jag var ganska engagerad när jag läste men sen tappade jag intresset varje gång jag la undan boken (ibland måste ju till och med en hängiven bokmal äta/sova/kissa).

Kanske är jag helt enkelt totalt ointresserad av magi. Kanske gillar jag exempelvis Cirkeln och Eld trots magin och tack vare att jag bryr mig om karaktärerna på direkten. I Magikerna tycker jag rätt illa om allihop vilket nog är meningen och vore helt ok om något drog mig till att ändå lära känna dem bättre och följa dem på alla de här kringelikrokarna som borde vara intressanta. Det är ju inte det att jag inte kan relatera till det här att vara sönderläst och längta bort från verkligheten till den där lästa fantasivärlden. Kanske vill jag helt enkelt inte känna igen mig i Quentin. Kanske är jag totalt ocool (inte oväntat) och ovärdig att kalla mig boknörd (mer som en blixt från klar himmel). Jag misstänkte ju det redan när jag inte begrep mig på Harry Potter. Det är således med sorg jag lägger undan mitt exemplar av Magikerna och struntar i att läsa fortsättningen. Med allra största sannolikhet är jag helt förtappad. Det var synd.

Magikerna Lev Grossman. Pocketförlaget

10 Replies on “Magikerna

  1. Jag tyckte om Harry Potter, men känner inget vidare sug efter att läsa Magikerna. Jag är nog inte tillräckligt magifrälst. Men vem vet… Nu ska jag läsa ut En halv gul sol, och sedan blir det kanske en hyllvärmare innan nästa bokcirkelbok.

  2. jag var också rätt ljummen. tröttnade på de ständiga referenserna och blinkningarna. och nu efterår minns jag inte så mycket alls faktiskt. men slutet var övermåttan vackert och magiskt!

  3. Läste Magikerna på engelska när den kom för några år sedan och tokälskade! Men då läste jag den utan att innan får höra att den var Harry Potter för vuxna och allt det där. Köpte genast tvåan när den kom men har av någon anledning aldrig kommit längre än femtio sidor i den…

    1. Förväntningar och fördomar är alltid kämpiga att läsa tillsammans med och jag hade nog bådadera när jag läste Magikerna, helt klart en bok jag gärna läst utan förutfattade meningar…

  4. Jag kastade mig över Magikerna med liv och lust – jag älskar ju Harry Potter. Men det var falsk marknadsföring. Narnia för vuxna hade varit en mycket, mycket mer passande beskrivning. Att man kommer till andra världar genom dessa brunnar i någon slags ingenmansland är en kopia av Min morbror trollkarlen och sedan rullar det på i sann narniaanda, med ytterst få undantag, om än lite blodigare och lite mer sex (mindre sex är ju iofs inte görbart). Det är bara det att Narnia för vuxna inte riktigt håller tycker jag. Så ja, jag blev väldigt besviken. Har nu precis påbörjat The Magician King med tanken att allt som handlar om trollkarlar nog ändå bör få en andra chans. Har bara läst 50 sidor så än kan jag inte uttala mig. Fast lite svårt att se bortom Paravel även här tycker jag…

    1. Jag har inte läst Narniaböckerna, bara sett och älskat tvserien för länge sen, men det är helt klart mycket Narnia över den här boken.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.