Vi läser Gone girl

På bokmässan i höstas spånade vi, Linda och Helena, om eventuella gemensamma bloggprojekt över en trevlig lunch. Sedan kom en lång och mörk höst och vinter i vägen, men nu är vi redo att smyga igång. Allt för att göra februari en liten aning ljusare.

Ni kommer väl ihåg bokbloggarnas första budord som lyder:

Just denna gud kommer vi att fokusera på under den närmaste tiden då vi (gärna gemensamt med er) kommer att läsa hennes senaste bok Gone girl.

​Men först en intervju med oss själva!

Linda: När jag upptäckte Gillian Flynn var hon redan ett bokbloggarfenomen. Du var mycket snabbare på bollen. Hur kom du i kontakt med hennes böcker?

Helena: Jag var definitivt inte bland de första som läste när den stora Flynnvågen sköljde över bokbloggsvärlden. I oktober 2010 (efter att ha läst hyllningar av Glory box-Sara, numera Cirkeln-Sara, Snowflake, Bokbabbel och Helena) norpade jag en fredageftermiddag med mig Vass egg från jobbet. Jag tror att familjen var bortrest för jag slukade boken på en kväll och var helt vimmelkantig efteråt, och på den vägen är det… Hur kom du i kontakt med Gillian Flynns böcker och vilken var den första du läste?

​Linda: Det dröjde länge innan jag faktiskt läste något av Flynn. Namnet hade jag hört ofta, men jag trodde faktiskt att det inte var något för mig. Sedan döpte Helena sin blogg till Dark Places och då förstod jag att det måste vara en väldigt speciell bok. Sedan hade du ju med Flynn i våra bokbloggarbudbord förra sommaren och då kände jag verkligen att det var dags.

Dark Places blev den första boken jag läste och den var bra, men jag var inte helt såld. Faktum är att jag blev lite besviken på slutet. Däremot stannade den kvar länge hos mig. Historien om Libby, systern som överlevde då resten av familjen brutalt mördades, är trots allt en historia utöver det vanliga.

Jag vet att Dark Places är din favorit av de två du läst. Hur kommer det sig?

Helena: När jag läste hennes första bok så blev jag väldigt förtjust men också lite besviken eftersom jag inte blev sådär tokförälskad, och jag gillade faktiskt inte slutet så jättemycket. Dark places var däremot total kärlek rakt igenom. Dels kunde jag läsa den väldigt intensivt under en helg dels har den en handling som berör mig på ett personligt plan. Länge stod den faktiskt oläst i min bokhylla eftersom jag trodde att det skulle bli för jobbigt att läsa den. För att förstå varför jag älskar Dark places så mycket så måste man veta att det finns ett mord i min släkt, en ung pojke som dödade sin mamma på ett spektakulärt vidrigt sätt (finns det något annat sätt att göra det på?). Det är egentligen den enda kopplingen mellan min verklighet och Dark places men just grundförutsättningen med en ung förövare och tankarna kring skuld (alltså inte skyldig eller oskyldig utan mer Vad är skuld osv) och ondska drog mig till och skrämde mig med boken. När jag väl läste den lyckades jag nästan helt släppa min egen berättelse och gå in i Flynns, och den är ju så sjukt snyggt berättad. Alla vägar som bär fram och tillbaka till den där kvällen, och upplösningen/avslöjandet som är så vidrigt att jag får ont i magen när jag tänker på det såhär två år senare. Dark places är helt enkelt en av mina allra viktigaste böcker.

Sharp objects är din favorit av de två du läst, hur tänkte du där?

Linda: Jag knockades totalt av huvudpersonen och det djupt störda med hennes fascination för vassa föremål och att skära sig. Orden på kroppen som berättar en historia. Det är verkligen en nattsvart skildring av en familj och ett samhälle. Jag blev djupt berörd. Illa berörd. Flynn bygger upp en väldigt obehaglig stämning och Camilles lillasyster är en av de absolut mest obehagliga karaktärer jag någonsin läst om. Hennes mamma är dock inte mycket bättre.

Det dröjde ett tag innan jag vågade mig på Sharp Objects, för att läsa bok två av en författare som alla hyllar, när det sedan inte finns fler böcker att läsa är något jag sällan gör. Jag vill inte riskera den där tomheten som uppkommer då alla böcker av en bra författare är lästa. När jag väl läste Sharp Objects hade Gone girl precis kommit ut. Då först vågade jag. Nu kör jag vidare med Gone girl trots överhängande risk för tomhet.

Helena: Vad är det egentligen som är så speciellt med Flynn? Jag fastnar för hennes sätt att beskriva det avvikande så att det framstår som både abnormt och helt vardagsnormalt på samma gång. Hennes svärta och kompakta mörker är också lite speciellt eftersom hon egentligen aldrig lättar upp eller ber om ursäkt för det, allt som sker i Flynns böcker sker i totalmörker utan minsta solstrimma vilket är oerhört jobbigt men fantastiskt intressant att läsa. Vad tycker du är speciellt med Flynns sätt att skriva?

Linda: Det speciella skulle jag säga är svärtan och de skruvade karaktärerna. Flynns böcker befolkas av riktigt annorlunda figurer som är helt absurda, men på ett ofta lågmält och stillsamt sätt. Flynn använder inga stora ord, inga yviga gester och kanske är det därför jag gillar henne. Det blir aldrig svulstigt.

Helena: En av de där sakerna som gör Flynn speciell är hennes karaktärer och att de genomgående är lite svåra att ta till sig och älska. Och ändå, Libby, Camille, Ben och Patty är alla karaktärer som biter sig fast. Jag kan inte riktigt släppa dem och vill nog inte heller. Vilken är din favoritkaraktär hos Flynn?

Linda: Jag tycker om både Libby och Camille. Egentligen är de båda mycket udda och svåra att tycka om, men jag fascinerades av dem. Flynn gör det inte lätt för sina läsare, men det är också hennes charm.

Helena: För att runda av bör vi kanske återvända till den bok som ska läsas nu, Gone girl, vilka förväntningar har vi på den?

Linda: Jag förväntar mig att få kliva in i ännu en svart värld och få möta några annorlunda karaktärer som förhoppningsvis ska få mig att känna mycket. Jag vill gärna bli lite illa berörd. Det låter kanske lite knäppt, men lite av grejen med Flynns böcker är att jag blir riktigt skrämd av dem. Nu har jag försökt läsa så lite om möjligt om Gone girl, men jag har förstått att den handlar om ett annorlunda äktenskap och en försvunnen fru. Det kan bli hur bra som helst. Vad förväntar du dig?

Helena: Jag förväntar mig också något rejält mörkt, något som får in mig på lite nya tankebanor. Och så är jag väldigt nyfiken på den där vändningen som “alla” pratar om.

Linda: Jag är också mycket nyfiken och ser fram emot läsningen. Vi kör tycker jag.

Tanken är att vi ska läsa de första 150 sidorna och sedan mötas i ett andra inlägg kring boken Gone girl. Detta nästa inlägg kommer att publiceras om två veckor, den 19 februari. Det vore kul om vi blev ännu fler som läste och diskuterade tillsammans längs vägen. Visst vill ni väl också hänga på?

Det här inlägget publiceras också hos Enligt O.