… önskar jag att jag fick skriva om…
Häromdagen länkade jag till min recension av Wolf Hall igen. Utan att ha räknat efter så måste det vara mitt, av mig själv, särdeles mest länkade inlägg. Och hade jag vetat det när jag skrev den 2010 hade jag kanske skrivit den annorlunda. Typ bättre.
Det är fascinerande det här med recensioner. Jag startade den här bloggen 2009 och har sen dess recenserat en hel hög böcker här, flera hundra (jag ooorkar verkligen inte räkna efter ;-)). Recensioner får per definition rätt få kommentarer vilket ibland, de få gånger jag tycker att jag skrivit något bra, är lite irriterande. Andra gånger är jag tvärtom mycket tacksam att ingen bryr sig (jag tänker mig det i alla fall trots att 0 kommentarer inte nödvändigtvis betyder 0 läsare) eftersom recensionen kanske är framvärkt eller på något annat sätt ominnesvärd. Väldigt många av recensionerna är hur som helst starkt länkade till böckerna i mitt huvud. När jag tänker på en bok jag läst de senaste åren minns jag skrämmande ofta vad jag skrev i recensionen.
Det jag vill komma fram till är att det är svårt att skriva recensioner. Det är svårt att balansera tyckande och uppbyggnad av en läsvärd text. Det är svårt att variera sig och att vara personlig. Bokbloggsjerkan häromveckan handlade om ärlighet i bokbloggsrecensioner vilket fick många att fundera. Själv strävar jag förstås efter ärlighet. Jag vill vara så sann som det bara går i relation till min egen läsupplevelse. Med detta sagt så kan jag också konstatera att jag kanske inte alltid berättar hela denna sanning. Ibland beror det på att det kan vara väldigt svår att formulera känslor, andra gånger beror det på att det räcker att skriva att jag inte gillar en bok, oändligt frossande i varför blir onödigt och elakt. Och onödig och elak vill jag inte vara…
Ärlighet är naturligtvis viktigt men det jag tänker mest på är att ge något mer i recensionerna än en beskrivning av boken. Min vision (å dessa ljuva marknadsföringsord!) är att den trogna Fiktiviteterläsaren ska lära känna mig lite bättre för varje recension jag publicerar och hen läser. Ibland blir det något litet korn av mig och mitt, ibland kanske för mycket och andra gånger hittar jag balansen.
Hur tänker du när du skriver och läser recensioner? Vad är viktigt? Hur vill du att recensionen ska kännas och se ut (exemplifiera gärna med någon du själv skrivit eller läst, inte för att det här är någon skoluppgift men jag är verkligen nyfiken på hur ni tänker)?
Jag tycker också det är svårt att skriva recensioner. Tycker bl à det är besvärligt att hitta balansen mellan att återberätta handlingen och att komma med egna omdömen och reflektioner. Även hur texten ska disponerad kan vara klurigt. I nuläget försöker jag att inte analysera mitt recensionsskrivande för mycke, uran mest låta texten komma. Kan definitivt inte lova att det höjer kvaliteten, men det får min skirivarglädje att överleva. Jag tycker du är väldigt bra på att skriva recensioner! Du lyckad få mig interesserad av böcker som jag aldrig annars hade sett åt. Packa ner självkritiken i en påse och släng den i soptunnan!
Haha, tack, självkritiken ihoppackad och bortslängd 🙂 Men visst är det svårt det där med balansen… Jag tror också att man måste lägga bort analyserna när man skriver men det är spännande att försjunka i det ibland och fundera över vad och hur man egentligen gör…
Det är inte en helt lätt fråga. Å ena sidan anser jag mig vara ärlig i mina recensioner, å andra sidan så skriver jag sällan recensioner på böcker som jag tycker är tråkiga eller som inte sagt mig någonting. Så visst, genom mitt urval, blir det ett ställningstagande. Och precis som du säger, man kan avstå att säga vissa saker. Men vems är sanningen? En recension kan ju aldrig bli annat än subjektiv.
Mest nöjd är jag med de recensioner där formuleringarna sitter, jag får jämvikt mellan tyckande, tänkande och handling (och gärna att dessa blandas i texten). Kanske där man har något personligt att relatera till. Jag vill ha en tydlig berättarröst – läsaren ska höra min ”röst” i texten. Kanske som du sa: en liten bit av mig själv. Jag håller med om att det ofta är just recensionerna som blir utan kommentarer, vilket ibland känns tråkigt då man bokstavligen kan ha värkt ur sig dem, vägt varje ord och fundering och spunnit röda trådar under tråkiga TV-kvällar.
En recension som tydligen har lästs en del och som kanske inte har så mycket kommentarer men sprids via FB är http://litteraturkvalster.wordpress.com/2013/01/31/ar-du-overkanslig-lille-van/ och det kanske är ett exempel på en text där jag får till formuleringarna och drar personliga trådar (och en bra rubrik om jag får lov att skryta).
Men vad vet väl jag?! Jag är ju bara barnet i bokbloggsvärlden. 😉
Jag håller absolut med! Den egna rösten är jätteviktig liksom balansen mellan delarna. Och visst är det trist med de där recensionerna man värkt fram som försvinner i flödet men å andra sidan är det ibland de som helt mystiskt och plötsligt får ett nytt liv och stor betydelse något år senare…
Jag tycker det beror på. Detta är ju din blogg om ditt liv. Då bör det vara personligt. Hade det varit en recension på någon mediasida så känner jag att det ska vara utan jagform.
Det viktigaste är ändå att du är nöjd och mår bra av det du skriver. Skriv recensionerna som du själv vill läsa. Så blir det bäst resultat.
Det tror jag också, den man som bloggare ska vara sann emot är sig själv. I alla lägen.
Det är absolut så att bra recensioner ser olika ut beroende på var de hör hemma. Bloggrecensioner bör vara personliga medan tidningsrecensioner helst inte ska vara det (även om jag gärna glimtar skribenten också där).
Precis som jag älskar att läsa böcker om böcker så älskar jag att skriva om ”att skriva recensioner”. Går det kanske under benämningen metaskrivande? Jag hade så mycket att säga, eller inte, så det blev ett inlägg: http://bokdivisionen.wordpress.com/2013/02/07/hur-kommer-det-sig-att-man-har-sa-olika-mycket-att-saga-om-olika-bocker/
Metaskrivande är väldigt spännande tycker jag också, att fundera över hur man kan göra… Är också helt på din linje i inlägget när det gäller att beskriva handlingen. Jag försöker hålla det till ett minimum och särskilt när jag skriver om välkända böcker, och fet är också sådana recensioner jag gärna läser själv. Då kan jag läsa recensioner av böcker jag läst såväl som de jag inte läst utan att oroa mig så mycket för att få veta för mycket
Jag tycker det är jättesvårt att beskriva vad som är en ”bra” recension för mig. Jag har med tiden ett visst format på mina recensioner men jag är inte säker på att de exakt är utformade som en idealrecension för mig. Men de är utformade på ett sätt som jag kan stå för, somär jag. Jag vill ha en del fakta om boken, så jag får en känsla för handlingen, och sen vill jag ha en personlig reflektion vad man gillar med boken eller inte. Inte bara ”boken var bra” utan lite mer.
Det finns vissa bloggare som skriver recensioner som är en ren njutning att läsa, och jag blir förförd. Men det behöver inte betyda att jag sen gillar just den boken. Sen finns det bloggare som kanske inte skriver vackra recensioner men som jag vet att jag till 99% har samma smak som… Men jag besöker bägge sortens bloggar, de ger mig olika saker. Överhuvudtaget ger bloggrecensioner mycket mer än de jag hittar i tidningar, de säger ofta ingenting om vad de tycker och ibland undrar jag om de ens läst boken… (elakt, men ibland känns det så).
Det finns absolut två sorters bloggrecensioner och jag besöker också båda men av olika anledningar. Vissa njuter jag av att läsa recensionerna i sig och andra tar jag till mig tipsen, vissa välsignade ställen ger mig både ock 🙂
Tidningsrecensioner läser jag ganska sällan och när jag gör det är det ett väldigt begränsat antal recensenter som jag återkommer till.
Åh, det här är ett av mina favoritämnen. Jag tycker att det är så in i bängen viktigt att recensioner är ärliga, konstruktiva och innehåller någon slags analys och inte bara ett handlingsreferat. Det borde kanske vara självklarheter, men det är det tyvärr inte, varken i dagstidningar eller på bloggar.
När jag själv recenserar brukar jag försöka fråga mig vad som sticker ut i texten. Språket? Ämnet? Formen? Intrigen? Och så tar jag någon slags avstamp i det. Ett kort handlingsreferat hör naturligtvis också till. Jag försöker vara konstruktiv och förklara VARFÖR jag tycker på ett visst sätt.
Böcker som jag verkligen inte gillar avstår jag faktiskt ibland från att recensera. Jag har inget behov av att göra ned någon och eftersom det är min egen blogg och jag själv kan välja, så gör jag hellre så än skriver något som är alltigenom kritiskt.
Eftersom jag skriver själv så känner jag mig ibland kluven inför att recensera andra författare. Kanske borde jag inte tycka både det ena och det andra om deras texter. Jag kan känna mig lite blödig och vill å ena sidan klappa på axeln och berömma, å andra sidan vara ärlig och analytisk.
Samtidigt tänker jag att en bra (som i bemärkelsen noggrann och genomarbetad, men inte nödvändigtvis positiv) recension är nästan det finaste man kan ge en författare. Att någon har läst, tänkt till och reflekterat är ju trots allt en ynnest.
Det är så intressant att det här väcker så många tankar hos oss och det finns så många aspekter att fundera över. Recensioner utan analys går bort för mig också, vill jag bara veta vad en bok handlar om kan jag ju läsa en baksidestext.
Det där med relationen till författaren är också intressant. Jag försöker nog tänka bort hen så mycket som möjligt men erkänner att jag är mer försiktig i mina formuleringar om författaren är svensk och kan misstänkas läsa min blogg. Inte så att jag ändrar min åsikt i tryck men jag tänker mer på att skriva konstruktiv kritik osv. Sen håller jag med dig om att recensionen är en gåva, som forskare varjag alltid så himla tacksam varje gång någon läst min avhandling och ville prata om den oavsett om de gillade eller inte.