Vi är i början av året men redan nu är jag beredd att säga att jag hoppas att Sofia Nordin ska nomineras och vinna fina priser under 2013 för En sekund i taget. Lite prematurt kan tyckas men faktum är att i min lilla läsvärld blir det inte mycket bättre än det här.
Hedvig kliver i bokens början ut från sin lägenhet, bort från familjen, vardagslivet och allt det hon känner. Inte för att hon vill utan för att allt är borta och Hedvig börjar inse att man faktiskt inte kan lägga sig ner och tvinga kroppen att självdö. Någonstans där inne vill Hedvig överleva trots att hon inte vill vilja det.
En sekund i taget är en andlöst spännande bok, jag håller andan och har hjärtklappning mer än en gång tillsammans med Hedvig. Mest av allt är det dock för mig en oerhört smärtsam och sorgesam bok. Jag är Hedvig under stora delar av läsningen, jag vill få henne att äntligen gråta och släppa fram all den där sorgen hon bär samtidigt som jag själv får mer och mer ont i hjärtat utan att kunna gråta. Först efter sista ordet släpper det för mig och tårarna strömmar hysteriskt, fulgråt ni vet, sånt man stänger in sig i badrummet med för att inte skrämma barnen… Jag tror att den här boken berör mig så djupt delvis för att Hedvigs sorg efter föräldrarna, lillebror (usch så förtvivlat hemskt det är med lillebror), bästisen, alla, vem som helst är så instängd men påtaglig och styrande av allt hon gör. Men främst handlar det nog trots allt om att boken tvingar mig att reflektera över mig själv. Vad skulle jag göra om det ofattbara hände, om jag förlorade allt och alla. Det är förfärligt att inse att min självbild säger mig att jag skulle lägga mig ner och tvinga kroppen att ge upp, sluta äta, dricka och bara ligga där. Kanske är det inte så, kanske skulle jag överraska mig själv, låt oss aldrig ta reda på det ok?
En annan sak jag insåg om mig själv är att trots att jag är rätt svartsynt så hoppas jag alltid på mirakel och ett lyckligt slut. Möjligen en skada av för mycket läsande men också ett ganska sympatiskt drag tycker jag. Jag är inte bara cynisk och depressiv, jag har lite hopp om magi också vilket kanske ändå betyder att inte alls måste ge upp hoppet när det ser mörkt ut, kanske kan jag också vara en sån som reser sig och vågar vilja leva mitt i allt det jobbiga. Som Hedvig.
En sekund i taget Sofia Nordin. Rabén & Sjögren
Jag har just fått hem den här, peppen är stor!
Du kommer älska. Lovar.