Att avstå

Det finns saker jag gör på rutin. Läser alla nya romaner av vissa författare, lånar hem tonvis med barnböcker som jag tror att småfiktiviteterna vill läsa, läser allt som finns att hitta om barnamord. Till exempel. Det där sista är en yrkesskada naturligtvis från mitt förra yrke som historiker, jag skrev en avhandling med domstolsprotokoll angående barnamord som källa och för att sätta dessa i sitt sammanhang läste jag skönlitterärt och nutida artiklar i ämnet. För att fördjupa, förstå och vilket det i alla fall ofta kändes som, att plåga mig själv. För fy sjutton vad hemskt det var. En av de första böckerna jag läste när jag skrev om barnamord fick mig att kräkas av maktlöshet, bokstavligen. Många artiklar om barnamord i vårt moderna samhälle fick mig att hysterigråta. Inför 1700-talsmaterialet blev jag ganska snart härdad men det andra förblev vidrigt, tack och lov… Men jag tyckte alltid att jag var tvungen att göra det, läsa det… Då.

Så på ren rutin plockade jag häromdagen hem Anita Salomonsons senaste roman I enslighet framfödt från jobbet. För att den handlade om barnamord. För att jag ju borde läsa den. För att jag kan en del om det… Och inte förrän jag nyss läste första sidan och fastnade i ordet navelsträng och kände den där ångestlika känslan sänka sig så insåg jag hur knäpp jag är. Jag behöver ju faktiskt inte. Aldrig mer i hela mitt liv behöver jag läsa om kvinnor som mördar sina barn. Jag har sagt mitt och gjort mitt för att lyfta fram deras liv och minnen och jag har sagt mitt om deras roll i ett samhälle som drev dem till det de gjorde. Jag behöver således inte läsa mer nu när jag känner mig kallsvettig och illamående av inledningsmeningen.

Missförstå mig rätt, Anita Salomonson har säkerligen skrivit en viktig och bra roman, hon sätter säkert in problematiken i ett sammanhang och jag tycker absolut att ni ska läsa den om ni är intresserade av kvinnors villkor förr och nu. Hade jag inte haft allt mitt läsbagage i ämnet så hade jag absolut läst av lust (trots att det naturligtvis måste vara tungt). Men jag avstår, för att jag kan och för att jag aldrig mer behöver. Den känslan av befrielse var oväntad och stor.

Händer det att ni läser saker på rutin snarare än lust?

5 tankar på “Att avstå”

  1. Det här har inte med rutin att göra (jo, kanske avsaknaden av den), men jag har haft en liknande upplevelse. Jag försökte mig på att läsa om pedofiler och om dömda sexbrottslingar: De mest hatade. Jag fick en ångestattack efter bara ett par sidor. Det var omöjligt att läsa just då. Kanske senare när man är starkare och barnen är större. Kanske.

    Svara
    • Det finns verkligen ämnen som är alldeles för jobbiga, trots att man ibland vill gå på djupet och försöka få någon sorts förståelse. Jag tror att det finns en tid för allt och småbarnstiden (= ca tills de fyller 45) är inte för sådan läsning…

      Svara
  2. Det är ju lätt att man hamnar i det där med att välja böcker (och en massa annat i livet) på rutin. För något år sedan läste jag en massa deckare med pedofiler eller andra som gjorde barn illa. Till slut blir det för mycket. Salomonsons bok har jag tänkte läsa, men så har jag ju inte heller ditt läsbagage och tur är nog det. 🙂

    Svara
    • Så har jag också gjort på den tiden jag masskonsumerade deckare, det blev så mycket att jag blev deprimerad över världen till slut…

      Hoppas du läser Salomonson så jag får se vad du tycker sen, jag tror ju nämligen att boken är bra.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.