Lite dum känner jag mig allt… Det här är nämligen en bok som kulturredaktionsrecensenter troligen kommer kunna förklara och analysera medan jag mest sällskapar med en jobbig mindervärdeskänsla under läsningen. Jag förstår inte riktigt handlingen och det besvärar mig. Vanligen är jag ganska tålig när det gäller dunkel handling och så men här känner jag att jag nästan inte kan göra mina egna tolkningar. Boken är så fantastiskt fint språkligt hopsatt att det inte riktigt finns utrymme för mina fantasier och alltså känner jag mig ensam när handlingen inte blir tydlig eller förklaras för mig.
Som jag tolkar det väntar jaget barn, något hon bär oerhört komplexa känslor inför. Där finns en Han också, som aldrig förstår, når eller blir nådd. Och så finns det en Hon, kanske ett mytiskt väsen. Kanske är någon sjuk, psykotisk? Kanske bara ensam. Och rädd.
Den där ambivalensen inför att förvara en kropp i sin egen kropp var det som drog mig till boken, det är ju en smått absurd situation som i alla fall jag brottades en del med när det begav sig. Den där sista tiden när det känns som ens själv försvunnit och gett plats åt den där varelsen som invaderat en. Det finns också i Hysteros och litegrann känner jag igen, ännu mer skulle jag säkert kunna knyta an till om jag bara förstod (eller kunde släppa den där tvångskänslan att jag måste förstå…).
Hysteros Helena Granström. Natur & Kultur
Jag gillar sättet du erkänner på att handlingen gick dig förbi. Vacker ärlighet.
Tack, det kändes av nöden tvunget 🙂